Livet är så jävla orättvist. Så fucking orättvist. Just nu hatar jag allt och alla. De som har barn, de som har barn-barn, de som lätt blivit gravid, de som är gravid efter många års kämpande, de som fortfarande har en chans att bli gravid, ni som är unga och har tid på er.

FUCK!

Missunnsam? - Ja, och jag kan inte rå för det. Jag vill också vara med om det underbara med att vara gravid. Förlåt ni alla som tar illa upp. Men det är så här jag känner.

Jag är så oerhört bitter över att inte veta varför vi inte blir gravid. Jag vill ha svar. Jag orkar inte hoppas till 100% varje gång och hela tiden bli blåst på känslan. Jag vill veta vad som är fel. Hur skall jag annars kunna gå vidare? Kommer jag annars kunna acceptera att det aldrig blev några biologiska barn om jag inte vet vad som är fel? Jag hatar att vi har perfekta embryos om de ändå inte tänker sig stanna...

Så vad har vi/jag för tänkbara alternativ nu då?

* Försöka med ytterligare FET (9 kvar i frysen)

* Byta klinik och försöka med ett färskt embryo

* Begära test av TSH-värdet samt kräva titthålsoperation av livmodern (för något måste ju vara fel!!!)

* Lägga detta åt sidan och fokusera på den långa väntan till adoptionen

Det var inte ett sådant här inlägg jag hade tänkt publicera kväll. Det var inte så här jag tänkte att min söndag skulle vara. Det var inte så här jag tänkte att mitt liv skulle levas...

Kix