CH

31 mars 2012 13:05

Många tunga beslut att fatta.... Skönt att du har din mamma som stöd!
Kanske är det "säkraste" att satsa på adoption som ensamstående? Du har ändå några år kvar till 43, och ett liiite äldre barn kanske går fortare att få. Och även de lite äldre är ändå så små... Du kommer att bli en så stark och bra mamma till ditt barn, och sedan har du massor av år på dig att träffa mannen i ditt liv :-)

Valborg

31 mars 2012 13:15

Åh, Kix :-(
Vet inte om jag kommenterar tidigare men jag har följt dig ett bra tag.
Ville bara säga: Håll fast vid drömmen om barn! Gå med i femmis på en gång, ta pengarna från huset och flytta till en liten hyresetta och använd alla medel till de behandlingar du behöver. I femmis finns allt stöd och all kunskap du behöver för att få barn på egen hand. Och Danmark är inte enda alternativet. Jag har åkt till Finland och jag vet flera som varit i Polen och andra länder, tex FC "en väv av drömmar". Låt inte mannens svek hindra dig från ett eller flera efterlängtade barn! Jag tror på dig!

Anka

31 mars 2012 14:15

Äsch, saknar ord. Kommer bara på ett: fan. Alldeles oavsett hur er relation är nu, så har den ju en gång varit bäst. Jag är så ledsen för din skull. Kram!

(Fast du borde ju ha en del kötid - Vietnam som ensamstående, om det öppnar igen? Den kompetenta singelmamman jag skrev om i mitt mejl, hon adopterade som ensamstående. Två gånger! Hon var 46 när hon fick det andra, tror jag.)

mammaTEA

31 mars 2012 14:27

Vännen! Massa kramar

http://ochsenkommerfamilj.blogspot.se/

31 mars 2012 15:30

Nej Kix! Det är inte slut här! Det finns lycka längre fram... jag vet hur det känns... det är ett enormt mörker och så så tungt. Det får vara så ett tag men detta går till slut över. Låter främmande, jag vet men det går över, jag lovar. En dag i taget och ett steg åt gången. Jag säger, Danmark och insemination, inga problem! Det fixar du när du är redo. Du blir en underbar mamma och denna tuffa tiden kommer finnas bakom dig en dag. Tänk inte på att träffa någon, läk bara själv i din takt. Nu är det fokus på dig och ingen annan. Du har lagt mycket energi på mannen på sistone så nu är det fokus på DIG som gäller. Jag träffade min man på nätet när jag var redo och det var underbart! Kan varmt rekomenderas... när du är redo såklart!

Tänker på dig... det finns massor med ljus framöver. Du ska bara runt krönet!!!

KRAM

emdu

31 mars 2012 15:46

Jag har läst länge men är dålig på att kommentera. Men nu gör jag det! För att säga... kram! Vet inte om något hjälper egentligen. Och ingen vet hur du känner mer än du. Fast ont gör det, det vet jag. Jag hann förvisso få mitt efterlängtade barn innan skilsmässan (lämnade in papper för 3 månader sen) men det är skit ändå. Separationen, uppdelningen, sorgen. Allt. Jag håller tummarna för bättre tider för dig! //Emma

Mamman

31 mars 2012 15:46

Lycka till i allt detta du har framför dig.
Kram Mamman

Sussi

31 mars 2012 16:29

Beklagar djupt =( Har följt dig länge och ni har varit med om långt mer än vad ett par ska behöva stå ut med. Ni har inte bara tampats med barnlöshet och ivf utan det fruktansvärda med gumman. Du är en idol för mig som har orkat dig igenom allting, jag hoppas det inte blir ditt sista inlägg här för jag vill gärna läsa mer om dig och hur du går vidare. Du är långt mer starkare än dom flesta, önskar olyckan kunde ta slut för dig.
kram

Elle

31 mars 2012 16:35

Även fast jag inte känner dig blir jag alldeles kall och illamående av att läsa detta... Jag kommer inte på något klokt och fyndigt att säga... Jag är bara så så ledsen för din skull och hoppas att du kommer igen starkare än någonsin.

Kram

Nelle

31 mars 2012 16:39

Oj. Jag är så ledsen för din skull. Fan också. Ta en dag i taget (klyschigt, men det är ju så).

Stora kramar

Cecilia summerar

31 mars 2012 17:36

Mitt hjärta brister en aning med ditt. Jag önskar så att jag kunde bära en del av din ofattbara smärta.
Omfamnar dig med värme... <3

jagvilljagkan

31 mars 2012 18:00

Så ledsen för din skull...

KRAM

wannabemum

31 mars 2012 18:46

Vill du komma bort några dagar så har vi ett fritidshus här i närheten av oss, som står tomt. Utedass, visserligen, och inte den högsta standarden, men gott om tystnad, frisk luft och lugn och ro om du känner att det skulle vara skönt. Vill du prata så lyssnar jag gärna, vill du inte så behöver du inte. Du har min mailadress, hör av dig om du känner att det skulle vara skönt.
Stor kram!

Kix

31 mars 2012 20:41

Tack fina du. Min man, eller skall man skriva ex-man?, och jag är inte ovänner. Vi står ut med varandra, och skall ta hand om det praktiska framöver. Hade behovet funnits hade det varit jättetrevligt att komma till Jämtland! :)

PI

31 mars 2012 19:42

Vet inte ens vad jag ska säga. Är så ledsen för din skull. Har varit i en liknande sits själv. Nja, inte vad gäller adoptionen, men att bli lämnad efter ett många år tillsammans när det börjar "bränna till". Ingenting jag skriver nu kan vara till tröst, inte att livet går vidare, att du kommer att gå starkare ur det här, att du kommer träffa en ny man som värderar ert liv på ett annat sätt, inte att du troligen kommer att fixa det hela och bli mamma tillslut, inte att värken minskar när du blivit förbannad, inte att det kan kännas skönt att få en egen lägenhet och känna att allt här det är "mitt". Men även om det känns så jädrans långsökt just nu så är det ändå faktum, det blir så tillslut för de allra flesta.

Du är stark. Jag har följt din blogg länge länge. Du har kommenterat min. Det är otroligt vilken kontakt och insikt i andras liv man kan få via en blogg. Jag hoppas du fortsätter att skriva, och kanske ger jag upp min anonymitet till dig och skriver för att få fortsatt kontakt, om du vill. Vi är flera som gått igenom liknande som du, och just NU har jag en vän som går igenom en väldigt liknande situation. Sänder en stor stor styrkekram. Du har en mycket tuff tid framför dig, men det blir långsamt bättre, det gör det....

Kix

9 april 2012 21:58

Höll inne med publicering av denna kommentar, för att skriva något begåvat, men ju längre jag väntar med att svara, desto mindre begåvat blir svaret. Och ångesten över att inte ha något bättre att komma med. Förlåt för det Pi.

Dina

31 mars 2012 20:21

Jag beklagar det som har hänt. Jag tycker också du ska gå med i Femmis. Det finns medlemmar som bor över 100 mil från Köpenhamn men som åker dit. Det går lite lättare att styra om du tar ägglossningsspruta och du behöver inte stressa dit. Du kan flytta hem till din mamma när du blir gravid. Varje dag är viktig så förbered dig så mycket du kan tills det är dags att åka. Du kan ju ångra dig tills den dagen du får ägglossning men starta processen nu. Välj klinik, ha ett journalsamtal osv.

Jeanette

31 mars 2012 21:20

Herregud. Jag är så himla ledsen för din skull. Två fruktansvärda förluster på en och samma gång, din man och ett framtida barn. Två skilda sorger. Den ena kommer gås igenom på ett sätt, och du kommer att komma ut på andra sidan. Vare sig du planerar det och vill det, eller ej. Den andra kommer forsätta så länge du orkar fortsätta kämpa. Jag vill bara hålla om dig.
Kram

Magda

31 mars 2012 21:36

Kära Kix!!!!

Jag finner inga ord!!! Vet inte vad jag ska säga :(
Jag är så otroligt ledsen över allt du/ni får/fått gå igenom!

Jag hoppas och tror ändå att du kommer igenom allt detta och får din högsta dröm om ett älskat barn uppfyllt.

DU ÅR EN STARK TJEJ!!!! SOM KOMMER BLI EN UNDERBAR MAMMA!!!!

Förstår dig så väl när du skriver att detta förmodligen är ditt sista inlägg i bloggen, men jag hoppas att en dag få möjlighet att åter igen få följa dig på din väg.

Ta nu hand om DIG!!!!! >3

Tröstekramar från mig!!!!

Hedda

31 mars 2012 22:22

Kära, kära Kix. Blir så ledsen av att läsa detta. Vill krama dig och göra allting bra igen, önskar jag hade magiska krafter.
Jag är också sorten som inte kan äta när jag är under stark press, har själv tappat 6-7 kg senaste tiden. Det låter bra att du försöker äta. När det rasar så är det de grundläggande sakerna man får gå tillbaka till, försöka äta, försöka sova.
Jag har inga goda råd att ge. Men flytta närmare mamma och adoptera som ensamstående tycker jag låter som ett helt realistiskt alternativ.
Många kramar

Lena

31 mars 2012 22:54

Jag känner så med dig, för dig... jag önskar verkligen jag kunde hjälpa på något sätt. Vet att allt känns som ett enda stort mörker nu, men jag tror att det kommer något bra utav detta. Nu kan du lägga all din energi och totala fokus på ett barn, insemination eller adoption, hursomhelst ditt egna barn... Sen kommer kärleken när du är redo. Skickar alla styrkekramar jag kan!

TeachMom

31 mars 2012 23:30

Käraste du! Det finns verkligen inga ord. Tänker mycket på dig och *vet* att du kommer att gå starkare ur det här. Många kramar!

Helga Marie

31 mars 2012 23:38

Kjære, kjære deg! Så vondt! Jeg mangler ord, men skulle gjerne gitt deg en god klem. Lykke til med alt du må ta stilling til fremover. Jeg kommer til å tenke mye på deg og håpe at du finner mot og styrke til å kjempe deg gjennom det vonde.

Ingrid

1 april 2012 08:41

Åh vad tråkigt! Men jag tycker som andra har sagt tidigare. Gå med i femmis och ge inte upp din dröm om att bli mamma bara för att du just nu inte har någon karl. Om man ska se något positivt så är det att man som kvinnqa i alla fall har möjligheten att bli förälder som ensamstående, det har ju inte männen. Jag är säker på att du kommer att få "ditt" barn till slut. Det skulle vara väldigt roligt om du skrev i den här bloggen den dagen det händer! Lycka till!

A

1 april 2012 10:30

Åh vad sorgset att inte ha din blogg att följa. Även om jag absolut förstår dig. Men du vet, man längtar efter inlägget där lyckan tar över. Och jag vill stötta dig så här som vi bloggvänner gör. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig på det bästa vis det kan göra för dig. Jag vet att du kommer bli mamma. Och slutligen så hoppas jag vi ses något mer och att jag tänker på dig. Många många måååånga kramar!!

Åsa

1 april 2012 10:43

Åh, Kix, vad ledsen jag blir. :-( Dom andra har sagt så mycket fint och klokt och jag kan bara hålla med. Jag förstår att det känns otroligt tungt och svart just nu men jag hoppas så att det här är en av livets överraskningar som i slutänden visar sig leda till något ännu bättre. Jag hoppas så mycket på att du blir mamma en dag och att du orkar fortsätta blogga, jag vill så gärna stå här och hurra den dagen när du håller ditt barn i dina armar för första gången.
Kram!!

Jenny

1 april 2012 11:10

Kära, fina goa vän. Jag tänker så mycket på dig! Din obeskrivliga situation. Önskar så att jag kunde göra något. Jag önskar dig allt gott jag kan varje dag. Jag hoppas att ditt liv ska få en vändning efter det här. Att allt ska ljusna och att din dröm blir verklighet. Sköt om dig vännen! Jag kommer tänka på dig och hurra om du tittar in här. Stora varma kramar Jenny

XB

1 april 2012 11:10

Åh jag saknar ord...finns väl egentligen inga som kan ta bort din smärta. Önskar dig all styrka och lycka i ditt liv som börjar när allt detta svarta tunga bearbetats.

Kramar från XB

Petra

1 april 2012 12:15

Blir så ledsen för din skull att det känns i hela mitt hjärta. Ge inte upp din dröm om ett barn, du kommer att klara av det själv med stöd av människor omkring dig. Önskar innerligt att du uppdaterar här en dag när du mår bättre och är ett steg närmare en liten famn som behöver dig. Tänker på dig. Kram

Luiza

1 april 2012 13:04

Fina du...
Jag kan inte ens börja föreställa mig hur du mår...
Tänker på dig och hoppas du får det så bra du bara kan framöver och i framtiden.

Massa kärlek och kramar/
Luiza

elin

1 april 2012 15:12

kan du inte skaffa en ny anonym blogg? Nya färger, layout, motiv? du är så duktig på att skriva.

Kix

1 april 2012 22:23

Jag är osäker på om jag vill tillbaka till den här världen. Faktiskt.

Du + jag och framtiden

1 april 2012 16:02

Nej, fy. Hur mycket ska du behöva stå ut med? Jag känner med dig. Blir så ledsen för din skull. Jag hoppas inte att detta är ditt sista inlägg. Jag vill följa dig tills du får ditt efterlängtade barn. Ge inte upp.

Stor KRAM!

Maria

1 april 2012 16:59

Kram kram kram - många kramar behöver du och jag vill bara dela med dig. Allla goda råd och tårar har delats redan av tidigare kommentarer.
Jag önskar dig allt gott på din nya resa - en resa som jag är övertygad slutar lyckligt. Bara du kan bestämma om vi får fortsätta följa dig på den.
Kram maria

Almas mamma

1 april 2012 17:54

Oj och nej. Aj. Käraste Kix. Om jag kunde bära dig och det du går igenom bara för en stund så skulle jag gärna hjälpa dig med det. Så tungt och vidrigt jobbigt. Tänker ju på dig och önskar å hoppas för din skull. Och tänker fortfarande att det nånstans i världen finns ett barn som kommer få världens bästa Kix till mamma!
Stor, varm kram till dig!

Sara

1 april 2012 18:09

Det finns inga ord................

KRAM
Sara

Litenlängtan

1 april 2012 18:19

Åh, jag önskar verkligen att jag hade möjligheten att ge dig en varm kram, en axel att stödja dig mot och gråta på...
Jag önskar att jag får följa med till nästa blogg om du orkar starta en ny att skriva om resten av ditt liv på...
kram

Danny

1 april 2012 20:45

Kix,
Jag har följt dig länge utan att kommentera dina inlägg tidigare.. (Som så många andra som jag ser..vet inte riktigt varför jag inte 'visade' mig tidigare..) Du är en otrolig stark person! Jag vet inte hur du har klarat alla nedgångar hittils..och nu det här..Jag har samma kommentar som alla andra nu, alla som följer din blogg verkar känna samma sak när man läser din sista inlägg..Mina tankar är hos dig, och om det gick att skicka över styrka och ta över en del av den börda du bär skulle jag göra det! Jag hoppas att du klarar allt som händer så 'bra' som det är möjligt.. Lycka till med allt! Jag önskar dig ett gott liv efter alla dessa prövningar!

Ph

1 april 2012 20:49

Många varma tankar och kramar till dig!

Linnéa

1 april 2012 21:01

Skickar många värmande kramar!

Hej och Hopp

1 april 2012 21:52

Det gör mig ont att du behöver gå igenom det här!
Men - vad bra att du är 38 och inte 42 eller så.
Du har tid att sörja ett tag, samla ihop dig och ansöka om medgivande som ensamstående!
Du börjar inte på noll i kötid - ditt barn kanske redan väntar någonstans i världen!
Många många kramar

Kix

1 april 2012 22:34

Ja, jag ser väl inte min ålder som något positivt, men när du jämför med 42 så är det väl bra! :)

Hej och Hopp

1 april 2012 22:09

Och jag önskar verkligen att få jubla tillsammans med dig när du är där - när du blivit mamma!

Kix

1 april 2012 22:35

Om det händer, och om jag är kvar i bloggvärlden, kommer du vara bland de första som får veta!

IVF karusell

1 april 2012 22:29

Shit - vilka vändningar allting har tagit...! :(
Inte roligt överhuvudtaget att sitta i den situationen du är i nu. Hoppas att du kan bryta ihop och komma igen så sakteligen, för du verkar vara en stark tjej - detta skall ordna sig!

Massa kramar!

avlängtantilldig

2 april 2012 08:17

Goaste härliga Kix. Blir så oerhört ledsen när jag läser det här. Även om känner med dig och bryr mig om hur det går (och därmed gärna följer din blogg) så känner jag så här: Sköt om dig själv och skit i bloggen just nu. Blir det en press och tar energi istället för att hjälpa så är det inte väret det. Ta all hjälp du kan få från nära och kära och dra dig inte för att söka proffessionell hjälp om det känns bra. Önskar dig verkligen ALLT gott. Stor kram

Kaisa

2 april 2012 10:46

Så sorgligt att det tagit slut men kanske är det också början på en ny resa. Ta hjälp av dina vänner, det är nu du behöver dem. Tillåt dig att sörja för att sedan när du är redo göra upp nya planer för ditt liv. Det är absolut inte för sent för dig att bli mamma! Och vilken mamma du kommer att bli, hujedamig! Jag känner dig inte det minsta men det framkommer via din blogg vilken fin människa du är och hur du kämpat för kärleken!
Hoppas på att vi läsare får fortsätta "hänga" med dig oavsett hur du bestämmer dig för att göra med "barnplanerna".

Kram och lycka till!

vikle

2 april 2012 11:01

Jag har varit där du är. Och även om jag inte skulle trott ngn då, så vet jag att de kommer ordna sig. Det finns lycka där framme. Tillåt dig falla och gråta. Sen reser du dig. Gå med i Femmis, nätdejta, köp nya kläder;)
Lita på mig - det kommer bli bättre.
Till och med mycket bättre än du haft det den senaste tiden. Och nej- sluta inte blogga, snälla!!

Märta

2 april 2012 16:50

Tänker på dig!
Om du skulle vilja göra spermiedonation så är det ju numera tillåtet för ensamstående i Sverige, så du behöver inte åka till Danmark. Fast det kanske är massa års kö, det vet jag inte. Lycka till med allt du står i och alla beslut som måste tas. KRAM

Kix

2 april 2012 20:02

Jasså är det så? Hade jag ingen aning om.

Tillymea

2 april 2012 18:49

Kaos...

Fruktansvärt tragiskt efter så många års envetet strävande,och så slutar ert gemensamma liv nu :(
Kanske är det en mening i allt, kanske är ditt öde med någonannan, kanske är det meningen att du ska vara ensamstående?? vem vet??
Hur jobbigt och motigt allt är så kommer även denna period passera i ditt liv...
Håll kvar vid din dröm, ge inte upp!!!

Tänker på dig

jagvilljagkan

2 april 2012 22:49

Kommentar till Märta här ovan; mja det är inte tillåtet riktigt ännu. Rent praktiskt kommer det dröja ett tag innan det sker en konkret förändring. Men den kommer!! Oh ja, den kommer :)

Tänker på dig, kix!!

Isabel

3 april 2012 10:19

Kära Kix
Jag har stött och blött tankarna över detta inlägg i flera dagar och jag är fortfarande rådvill på vad man kan säga som kommentar på detta inlägg. Vill skicka dig många styrkekramar. Tillåt dig själv att sörja men du är stark, man går inte igenom vad ni gjort utan att vara stark, så när sorgen lagt sig kommer du resa dig och vara starkare än någonsin! Tänker på dig i din svåra stund.
Kom tillbaka till bloggvärlden när du är redo, du har många vänner här som står på din sida!
kramar

Dina

3 april 2012 12:15

Det är inte tillåtet för ensamstående att inseminera sig i Sverige än. Förhoppningsvis blir det det den 1 januari 2014.

M

4 april 2012 06:47

Jag är så ledsen för er skull. Men också övertygad (efter att ha följt din blogg under lång tid) att du är en person som kommer ta dig ur detta stark! Du kommer INTE ge upp! Sänder tusen kramar till dig!

ettvanligtliv

4 april 2012 08:55

Är så ledsen för din skull och inga ord räcker ju till. Tänkte att du skulle komma efter några dagar men ingenting kan förklara hur tråkigt jag tycker att det är. Önskar vi kunde snabbspola till när allt är bra igen och du är mamma till någon väldigt lyckligt lottad. Du kommer att bli världens bästa mamma, ensam eller i ett förhållande.

Kramar!

Jenny

4 april 2012 12:40

Jag saknar dig här vännen! Men jag förstår om du inte orkar, vill längre. Tänker på dig varje dag! Jag hoppas att det här faktiskt blir vändningen för dig. Under en längre tid känns det som om ingenting varit meningen och allt ni tagit er för liksom bara krånglat. Jag tänker också att det kan vara en fördel för dig att få några andra spermier, tänk om de är största problemet? Man vet ju aldrig? De var ju slöa skrev du i något inlägg. Jag önskar dig allt gott i världen och hoppas att du repar dig snart. Väldigt snart. Jag tror stenhårt på att du kan nå din dröm om du vill. Ensam eller med partner. Stor varm kram Jenny

Kix

4 april 2012 22:15

Nä, så kanske det kan vara, men jag är tyvärr inte särskillt positiv med tanke på ett uruselt register under 6 år. Tack för den varma kramen.

Cornelia - Mitt Hem & Min Trädgård

4 april 2012 15:11

Bara så hemskt, tragiskt och sorgligt :( Jag känner och lider med dig! När man som mest behöver varandra är det ju inte en skilsmässa man vill eller orkar gå igenom.
Tyvärr är det ju inte helt ovanligt att förhållandena inte orkar med den här jobbiga processen, men det verkar ju utomstående, politiker och läkare inte alls förstå. Jag har två vänner som har gått igenom samma sak. barnlängtan tar ju inte slut för att relationen tar slut. Den ena har hittat en ny man men det är för tidigt än att börja försöka få barn igen. Den andra överväger att åka till Danmark.
Förutom ensamstående adoption skulle jag nog hellre råda till embryodonation, det är mycket större chanser då.

All lycka till och många varma kramar!

Kix

4 april 2012 22:13

Tack för din syn på mina valmöjligheter inför en möjlig framtid med barn. Fick dock inte så överpositiv respons från vår utredare när jag pratade om ensamståendeadoption iom avslutet på vår paradoption. Men jag är förvirrad. Vet inte vad jag vill. Just nu flyger tankarna så mycket att de är svår att greppa.

Anna

4 april 2012 20:24

Kix!!! Nej, vad ledsen jag blir! Får ont i hela kroppen! Vet inte vad jag ska skriva!! Massa kramar till dig min bloggvän!

Mamma Lina

12 april 2012 09:37

Bryt ihop och kom igen ♥

När vi började med våra IVF fick vi info om att allt för många förhållanden slutar med skiljsmässa...att det är lätt att kvinnan nästan blir "besatt" av tanken på att bli mamma. Efter många års kamp fick jag till sist acceptera att vi inte kunde bli föräldrar. Min man ville inte adoptera...trodde inte att han skulle kunna älska adopterade barn som sina egna. Vi hade våra djur att slösa kärlek på, men tomheten fanns där.

En dag "snubblade" vi över två tonåringar från ett baltiskt land och för ett år sedan blev vi äntligen lyckliga föräldrar till våra döttrar; som då var 15 resp 16 år.

Ge inte upp...men låt inte barnlösheten styra ditt liv. Det finns en mening med allt...fast när man är mitt i det kan det kännas meningslöst.

Kram

Kix

14 april 2012 22:09

Tack, den meningen ser jag tyvärr inte för stunden...