Varför kan man inte sluta älta och fundera över det förflutna då jag faktiskt inte kan påverka det...

• Vi skulle börjat försöka få barn tidigare
• Vi borde sökt hjälp tidigare
• Vi skulle pressat och ställt krav på IVF-kliniken för snabbare hantering
• Vi borde ställt oss i kö hos adoptionsförmedling tidigare
• Vi skulle börjat gå hos Tant L, privata gynekologen, tidigare
• Vi kanske borde ha ställt oss i kö på fler adoptionsförmedlingar tidigare

Men för att försöka vända på mina negativa tankar så måste jag ju lyfta fram saker som vi faktiskt har tänkt på ganska tidigt:

• Vi började spara undan pengar till en adoption för 3 år sedan
• Vi gifte oss för 2,5 år sedan för att vara förberedd på att vi kan komma att adoptera
• Vi har sparat flera semesterdagar sedan 2 år

(Var är du Maria? Jag saknar dina fina kommentarer...)

Kix

Det går inte ett år utan att jag inser att det blev inget barn det här året heller

Det går inte en månad utan att jag räknar dagar till nästa månad

Det går inte en vecka utan att jag fokuserar på att få ytterligare en vecka att gå fortare

Det går inte en dag utan att jag är ledsen för att vara missunnsam mot andra som lätt får biologiska barn

Det går inte en timme utan att jag tänker på vår situation som ofrivilligt barnlösa Det går inte en minut utan att jag önskat att mitt liv såg annorlunda ut

Det går inte en sekund utan att jag känner mig ouppfylld och halv som människa

Kix

Jo, ja, jag tog graviditetstestet i onsdags enligt plan från IVF-kliniken. Minus. Hade verkligen inte förväntat mig något annat än... Minus. Jag har aldrig sett att dessa graviditetstest kan visa något annat än... Minus. Jag börjar sakteligen inse att jag aldrig kommer att få dessa test visa något annat än...  Minus.

Tack för alla tummar som har hållits. Nu är mina fria för er som gör behandlingar!

Mailade IVF-kliniken på onsdag morgon om resultatet på IVF-försök nr 4, men än har de inte hört av sig. Som jag brukar skriva... det förvånar mig inte om jag helt enkelt måste ringa, maila, ringa, tjata och maila igen för att få någon respons. Visserligen finns det ingen anledning just nu att stressa, vi hinner iaf inte göra något FET innan klinikens semesterstängning. Men jag tänker vara först i kö direkt efter semestern.

Något annat mindre roligt som visade sig förra veckan var att vid vårt andra besök hos Tant L, den privata gynekologen, så visar det sig att jag/vi har missat att ta de efterbehandlande salvorna som skall påbörjas direkt efter medicinering mot inflammationen i slidan... Suck.... Vår gynekolog blev lite ledsen för att vi missat detta och tog därför ytterligare ett prov från slidan för att se om inflammationen blossat upp igen pga detta, men som tur var hade det ej. Puh. Det skulle varit så typiskt om det gjorde det....

Kix

Tack TechGirl för utmärkelsen 'kreativ blogger'. Jag anser mig ju själv inte som någon kreativ bloggare dock, utan använder mig blogg som en ventialtion när jag behöver "prata" av mig. 

Har tidigare också fått denna utmärkelse, se det här, och reglerna är detsamma, så nu måste jag hitta nya fakta om mig själv så få se här nu...:

1. Jag har hög ambitionsnivå, och är sällan nöjd med mig själv och mitt jobb.

2. Jag älskar komedier och komiker, kan gärna se om samma film och samma komikerklipp om och om igen, och mår lika bra varje gång.

3. Har kanske en onödigt stor "Kan-själv"-attityd.

4. Är en riktigt stor hallon-älskare och byter gärna bort godis och chips mot just hallon, men de måste vara nogrannt rensade.

5. Har varit extremt bra tränad, men har nu inte tränat regelbundet på två år!!

6. Har varit hem till Staffan Ling och intervjuat honom samt varit med om att göra ett avsnitt av "Plus" med Sverker Olofsson.

7. Undrar ofta om Gud straffar mig för något dumt som jag gjort tidigare i mitt liv...

Eftersom jag en gång för inte så längesedan skickat denna blog award till bloggvännner så avstår jag att aktivt göra det denna gång (men skickar passivt bollen vidare till den som vill plocka upp den).

Kix

I alla tidigare IVF-försök har jag slutat med fortsatt medicinering efter att min mens har kommit, men denna gång så sa min man och jag att jag inte skulle sluta med dem bara för att inte försumma den minsta lilla microchans till att något embryo ändå har fäst i livmodern. Därför så har jag fortsatt att ta Progestoron som skall in i slidan tre gånger per dag, jag har tagit Folacin- samt Trombyl-tabletter en gång per dag OCH jag har har tagit Innohep-sprutan en gång per dag.... men när man börjar se ut så här på magen så tar det emot att hitta en lämplig plats att ta nästa spruta.... (som ni ser har jag lagt av med rutorna på magen)...

Fast imorgon är det testdag så ikväll tar jag sista sprutan.

Kix

Det har varit en lång, ledig helg och vi har haft besök av min mans syster med familj; man och två pojkar under torsdag och fredag. Dessa dagar har gått fort då vi har hittat på saker med pojkarna hela tiden, det har varit skönt efterom min fokus har varit på annat än vår ofrivilliga barnlöshet. Dessa pojkar har ju blivit ganska stora, så vår barnlöshet gör sig inte påmind på samma sätt.

På lördag tog vi en långpromenad inkl. lunchgrillning med min bloggläsare och vän L med familj; sambo och dotter. Deras dotter är drygt 1 år och vår ofrivilliga barnlöshet gör sig påmind ordentligt. Deras dotter är URSÖT, men jag har inte förmåga att släppa loss, att släppa barriären och inte bry mig om mina inre tankar och hinder … men det går bara inte.  Det gör för ont. Förlåt L.

Idag har vi tränat hunden i sök tillsammans med en massa annat hundfolk. När man sitter figurant i skogen hinner man känna efter och tänka en hel del. Jag känner att min kropp inte fungerar: den är tung, jag är knäsvag och hjärtat slår men jag känner det inte. Jag hinner tänka en del:  Skall jag acceptera att det inte finns något fel på oss men vi blir ändå inte gravid? Kommer ett FET göra någon skillnad? Skall jag ställa in mig helt på adoption? Vågar jag någonsin hoppas igen?  Orkar jag gå igenom ett hopp och förtvivlan igen? Har jag accepterat att det inte blev något den här gången heller?

Slutligen, en fråga till alla er som gjort ett flertal IVF-försök (och misslyckats):

Är det enklare att acceptera att det inte blev något denna gång heller för varje försök man gör?

Kix

Idag kom motsatsen - rött i trosorna idag. Misslyckat IVF-försök nr 4. Det som kändes så perfekt från början tills i morse: en öppen kanal till livmodern, förbehandling för att ta bort inflammation, instruktioner för att bygga upp slidväggen, en massa positivism från den privata gynekologen, två embryos inplanterat, "lim" som skall hjälpa, efterbehandling med tabletter och sprutor som gynnar blodomloppet.... men inget hjälpte....

Och jag som alltid tänkt att hoppet är ju det sista som lämnar mig. Men idag tror jag att hoppet också lämnade mig. Och min man.

Både jag och min man har ju varit såååå positiv hela veckan och idag kom ett sådant bakslag att det gör ont i varenda kroppsdel och hela själen. Idag ser jag ingen skillnad som gör någon skillnad. Hur skall jag orka ta tag i vardagen igen?

Kix  

Flera av er har frågat vad "limmet" heter som de behandlade mina embryos med, och jag har tyvärr inget svar. Visst, de sa vad det hette, men tror ni jag fattade?? De förklarade bara snällt att det skulle vara ett sorts lim som förhoppningsvis skulle hjälpa embryosen att fästa lättare.

Och på tal om att fästa så skrev jag detta inlägg under IVF-försök nr 3.

Kix