Alla inlägg under juli 2010

Av Kix - 30 juli 2010 22:45


Har kommit på ett bestraffningssystem för att få mig att komma igång och motionera. Jag hoppas att det fungerar.


1 kväll springning = 2 kvällars bloggning


Med andra ord, om jag springer en kväll, så får jag blogga/läsa bloggar någon timme den kvällen, samt kvällen därpå. Men sedan måste jag fylla på med springning igen.


Jag tänkte först att jag måste springa för att få blogga/läsa bloggar den kvällen, men det skulle innebära att jag varannan kväll inte får kolla andras bloggar, och det kan jag nog inte hålla speciellt när man ser på feeds om det gjorts något nytt inlägg. Så varför skall jag då sätta upp ett sådant omöjligt bestraffnignssystem. Får väl se om jag senare utökar detta system med antal kilometer springning = visst antal minuter bloggning. Men jag är nöjd än så länge med mitt nyfunna bestraffningsssytem.


Det kommer två goda ting av detta:

1. Jag kommer igång och motionerar

2. Jag begränsar läsandet på andras bloggar/bloggandet (dvs tid framför laptopen)


Kix



Av Kix - 28 juli 2010 23:01


Vi har nu berättat om våra adoptionsplaner för min mans föräldrar samt för min bror och hans sambo. Allt enligt planerna vi hade med vårt besök hem till den stad där vi båda kommer ifrån. Jag hade dock lite huvudvärk dagarna innan och var oerhört nervös samt lite ångest. Jag har ju känt att jag blivit bränd genom att ha berättat för de vi känner om vår situation då dessa personer har lagt ”locket på” och inte yppat något om vår ofrivilliga barnlöshet. Så därför kändes det extra svårt, men trots det fullt nödvändigt att släppa på stenen lite till. Till min förvåning gick det riktigt bra att berätta.


Min mans föräldrar blev jätteglada för att de skall bli farföräldrar, ja visserligen inte än på ett tag (fast det förstår de nog inte) men de vet iaf att vi vill ha barn. Jag sa till min mans föräldrar att om de vill fråga något så vill jag att de frågar mig, jag sa att jag är öppen för alla frågor. Dessutom sa jag till dem att jag vill att de frågar eftersom jag tycker det är jobbigt när inte det verkar vara någon som bryr sig. Men iaf. De blev glada. Så då gjorde vi ju deras dag. Men vi då? Vi är fortfarande kvar i träsket.


Vi berättade för min bror och hans sambo. De blev nyfikna och frågade en del. Min brors sambo kanske inte gjorde det smartaste då hon sa: ”Ja, men det är ändå så tungt den första tiden med en bebis i alla fall, jag fick t.ex inte sova en blund de första dagarna efter att vi kom hem med Y”. Det jag tänkte, men inte sa: ”-Men du skulle ALDRIG vilja byta bort det mot att inte kunna få biologiska barn!!!”.


I alla fall så ligger informationsflödet i våra händer för det sista min bror och hans sambo sa innan vi åkte därifrån var  ”-Ja, men hör av er då ni vet något mer..”.


Det som jag/vi inte lyckas få fram när vi meddelar detta är HUR helvetes mycket ont detta gör. Hur vi har kämpat. Hur vi har sörjt. Hur mycket vi har längtat. Hur svårt det är i denna berg- och dalbanan. Och varför vi kanske agerar eller uttrycker oss konstigt. Men det här lyckas vi inte få fram. Och våra mottagare av informationen ser bara framåt. De ser att vi kommer att adoptera. Och så är det bra med det.  Det gör faktiskt ont att inte kunna försöka få dem att förstå. Jag vet att de aldrig någonsin kommer att förstå helt och hållet, men jag vill åtminstone ha chansen att förklara. Men det finns det ingen som orkar lyssna på. De ser framåt. Och visserligen gör väl vi det också. Men vi kommer fortsättningsvis få leva i detta onda. I denna längtan. I denna berg-och dalbana. Vi kommer fortsättningsvis att vänta på ett plus på stickan. Vi kommer att sörja. Och det MÅNGA gånger.


De kommer bara att märka av den dagen vi ev. säger ”-Vi skall få barn”.


Kix

Av Kix - 25 juli 2010 17:43


Mycket riktigt. Jag är bekymrad. Och frustrerad. Och irriterad på mig själv.


Som vanligt är det saker som man hela tiden måste gå och bekymra sig över. Det som man egentligen inte skall behöva fundera över, det gör man. Man vrider och vänder, läser på och utreder, tolkar och funderar. Och vad är det nu då Kix svamlar om? Jo:


Lactal – som jag är skall ta varannan dag enligt Tant L (på obestämd tid(?) eftersom hon inte har gett mig några ordinationer om tid).

Bekymmer: Enligt lactal.se: ” Lactal bör undvikas när man försöker bli gravid då Lactal har ett lågt pH och kan försämra miljön för spermierna.”


 – Det här har jag inte fått information om av Tant L. Det var Ett vanligt liv som informerade mig om det. Och nu har ju Tant L semester....


Ovesterin – som jag skall ta varannan dag enligt Tant L (på obestämd tid(?) eftersom hon inte har gett mig några ordinationer om tid).
Bekymmer: Enligt 1177.se: ”Läkemedlet är inte avsett för kvinnor som fortfarande kan bli gravida och ska inte användas när man är gravid eller ammar.”


– Det här har jag heller inte fått information om av Tant L. Borde jag ta reda på det själv? Och nu har ju Tant L semester....


12 embryos i frysen. Det känns visserligen bra, för det borde innebära minst tre frysförsök. Ett av dessa frysförsök startar sannolikt i september, därefter hoppas jag på att våra frysförsök löper på utan extrem väntan, det återstår att se. Nu hoppas jag verkligen att något av dessa embryos vill stanna, men eftersom jag inte vågar hoppas för mycket har jag redan funderat på plan B.. eller är det plan C eller D? Eftersom jag är så missnöjd med den klinik vi idag går till så kanske det skulle vara en ide att byta klinik om vi behöver gå vidare.  Den privata gynekolog vi går till idag, tant L, samarbetar med Carl von Linné kliniken i Uppsala.  

Bekymmer: Enligt linne.se så kan man läsa detta gällande paketpriset om 3 IVF-försök: ”Paret får ha gjort högst tre tidigare IVF-behandlingar (med färska embryon, max fem totalt, inkluderande återföring av fryst-tinat embryo) utan att en behandling lett till barn.”


- Det innebär att vi inte kan köpa oss ett trepack om vi byter till denna klinik. Suck. Det känns som att våra alternativ krymper för var stund som går.


Vad har jag lärt mig av detta? -Fråga mera! Ställ krav på svar. Var inte så försynt och snäll. Ta reda på fakta innan.


Kix

Av Kix - 17 juli 2010 22:34





Är förundrad över andras skrivkonst, de som fänglsar läsaren, de som kan sätta ord och skrift på deras tankar. Har ju under de senaste tiden funderat mycket på hur det kommer sig att ingen (förutom bloggläsaren L) av de som känner till vår situation frågar oss om vare sig ofrivillig barnlöshet, ivf eller adoption. Har skrivit det flera gånger på bloggen också. 


För någon dag sedan utspelade sig ett telefonsamtal med en vän, samme vän som var graviddeprimerad (inlägg här), samma vän som frågar hur det är men aldrig bryr sig om svaret (inlägg här). Telefonsamtalet handlade om hur hon/de kunde bry sig på bästa sätt. Hon berättade att hon kände sig skyldig till att späda på vår situation när nu hennes mage växer och att det är lite svårt att dölja den. Hon var orolig för att jag skulle bara bli ledsen när vi träffas.


Mitt svar till henne och alla andra om hur man kan  bry sig på bästa sätt är:  Fråga!! Du gör mig inte ledsen när du frågar. Ledsen är jag för att jag är ofrivilligt barnlös och situationen kring det maler inom mig. Men du gör mig besviken när du inte frågar. Jag upplever det som att du inte bryr dig, som att vår situation inte är ett problem som kan behövas uppmärksamhet och stöd. Jag upplever det som att du tar avstånd. Är anledningen till att du inte frågar att det känns svårt att bemöta mig som ledsen, att det kan vara svårt att vara en pelare som jag kan behöva luta mig emot? Fråga då om det som inte rör känslor, tex. hur går en ivf-behandling till? Hur fungerar det rent medicinskt? Hur fungerar en adoption? Har ni fundrat på länder? Hur går en utredning till? Dessa frågor får mig iaf att förstå att du bryr dig...


Det här blogginlägget om att bry sig sign. Kvarnlyckan fängslade mig. För mig är hennes inlägg skrivkonst.


För att referera till hennes inlägg skall jag också berätta att min vän i samtalet också tyckte att jag skulle föra vår situation på tal, hon tyckte det var svårt att göra det.  Mitt svar är att jag för det inte på tal för jag vet inte om det är någon som är intresserad att bry sig.


Kix

Av Kix - 15 juli 2010 22:26


Behöver jag säga att jag ser fram emot semestern. Det är ju bara en dag kvar på jobbet. Det är skönt att den äntligen är här, för det betyder främst efterlängtad ledighet, men det betyder också att vi kommer närmre FET. Visserligen är jag rätt säker på att det inte blir något FET föränn i September, men det närmar sig iaf.


Tre veckors semester. Svooooch... å så har de väl sprungit iväg också. Kollegor frågar varför vi bara skall ta tre veckors semester. Alla dessa tar ju typ fem och alla mammor och pappor tar ju typ sju.... så det kanske är konstigt för dem att vi bara skall ha tre. Vi hade tre förra året också. Varför? Kan vara bra att ha och ta strödagar i höst. Ja, det är alltså vad jag säger till dem. Sanningen? De kan vara bra att ha när vi skall hämta vårt barn. Om det blir något.


Å egentligen förstår jag inte varför jag längtar till FET, vad är chansen att det skulle lyckas? Sämre än vid färskförsök, så det betyder ju typ noll alltså, eller rättare sagt minus noll. Men det finns ju de som lyckas på FET, oddsen att någon av dem skulle vara jag är typ en på triljonen. Typ.


Fast jag försöker bita ihop. Kanske det kan lyckas på naturlig väg med en gnutta tur..... Detta är iaf nuvarande behandling (ordinerat av Tant L):

  • Pergotime - ägglossning nästa vecka. Jag tänker kolla med stickor.
  • Ovesterin - varannan dag
  • Lactal - varannan dag

Fast de två sista vet jag egentligen inte hur länge jag skall ta. Tant L har ju gått på semester, så det går ju inte att fråga heller.


Kix

Av Kix - 11 juli 2010 22:40


Ibland så är det små saker som gör att av berget som fallit på mig återstår bara kullen.


Av torsdagens inlägg, se här, så har en av motgångarna nu blivit medgång. Kommentaren "Hälsar att motgång nummer 2 kan strykas. Ni bor ensamma i en stuga i Roslagen. Låt inte oss störa!! Kram" har gjort att både jag och min man har varit så glad hela söndagen. Underbara vänner vi har.


Dessutom fick vi massor av jordgubbar, glass och grädde hos dem ikväll, så skön avslutning på en ovanligt bra helg. Nu skall bara Spanien vinna VM så är allt på sin plats.


Och om huruvida resterande motgångar från torsdagens inlägg blir medgång återstår att se.


Kix

Av Kix - 8 juli 2010 21:37


Jag hatar mina inlägg, de blir alltid så himla deppiga och ledsna. Men vad f-n jag känner mig så himla deppig och ledsen... å så himla slätstruken, tråkig, värdelös. Jag inser att jag tappar nog läsare nu, men ni som fortfarande läser..... daaaaa.... fler tråkigheter....  pestdagar..... motgångar...


Motgång nummer 1:

Mens idag. F-n. Jag som verkligen försökte tänka positivit och att Tant L minsann har satt sitt trollspö över oss. Tänkte att det skall nog fungera om vi gör som hon säger, lyder hennes råd. Så när mensen börjar bli lite sen, är det då så jävla konstigt att man börjar hoppas??!!! Men det skulle man ju inte ha gjort, för nu har ju ett berg landat på mig. Det är sån skör lina att balansera på; våga hoppas för att lyckas, inte hoppas för mycket för det gör sååå ont när det inte lyckas.


Motgång nummer 2:

Räknar dagar... 1, 2, 3, 4, 5...... jo, men visst, när ägglossning sker denna månad - ja då bor vi i en stuga i Roslagen med våra kompisar. VARFÖR????? Skall man behöva räkna ut ägglossning först och därefter planera om man skall göra något?


Motgång nummer 3:

Räknar igen.... jodå, om det blir FET i augusti precis efter att kliniken har öppnat hänger på när min mens kan tänkas komma. Och den kommer att dyka upp 2 dagar för tidigt enligt mina beräkningar. Så vad händer då... JO, det blir inte FET förrän i september. Vår vanliga tur.


Motgång nummer 4:

FET i september... räknar åter igen... JAMENVISST, det kommer att ske samma vecka, vars veckoslut som jag tänkt åka med hela företaget på konferens/aktivitet på annan ort. Kan ge mig f-n på att det blir FET just precis på slutet av den veckan. För det är ju så det fungerar i mitt liv. Jag kallar det timing.


Varför känns dessa motgångar som stora berg som trycker på själen? Ingen skulle någonsin kunna tro att sådana här "små" saker skulle kunna kännas som om hela världen rasar.... Jag verkligen önskade att jag nån gång kunde skriva en massa positivt på bloggen. Kanske skulle ni tycka att det var trevligare att läsa. Men tyvärr dyker inte det där positiva upp, bara små händelser som gör att jag åtminstonde hänger kvar på en tråd.


Kix

Av Kix - 5 juli 2010 21:55


Längtar till:

* Semestertur till bloggläsaren L med familjs stuga i Roslagen

* FET i Augusti


Längtar inte till:

* Berätta för min bror och hans sambo att vi genomgår utredning för adoption

* Ta tag i mitt liv


Det är allt för idag folk!


Kix



Presentation

Fråga mig

31 besvarade frågor

Mail

kix_barnlos[snabel-a]hotmail[punkt]com

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Länkar

Gästbok

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Gillar

  

                

Besöksstatistik


Skapa flashcards