j

9 april 2012 15:49

Hej! Jag och min sambo har försökt få barn i 3år, gått igenom utredning och hrmon behandling. Har nu tagit en lång paus pga jag mår så psykiskt dåligt av detta. Jag vet inte hur jag ska kunna hantera sorgen, längtan, bitterheten och avundsjukan... Har du några bra tips att ge? Försvinner dessa känslor?

Tack för en super bra blogg! Kram J

Kix

9 april 2012 21:56

Hej J, tyvärr så kan jag inte ge dig något positivt svar på detta. Jag har bara blivit mer sorgsen, mer bitter och mer avundsjuk eftee alla fruktlösa försök. Jag har dock de senaste åren pratat med nära vänner om det, vilket har känts bra, men sorgen är densamma över att inte lyckas som alla andra gör.

Pia

18 mars 2012 22:10

Ville bara ge dig en stor kram, fast den är här cyberspace..!

Kix

19 mars 2012 19:02

Tack, de som kommer via cybern är lika viktiga och goa!

Barnsorg

19 februari 2012 09:34

Hej! Har precis hittat din blogg! Önskar er all lycka till! Vi är 29 år. Varit barlösa i 9 år. Genomgår både IVF o adoption. Haft två graviditeter men som slutade i sorg. Vore kul o ha kontakt med dig! Du kan läsa mer om oss på min blogg http://barn-sorg.blogspot.com

Kix

20 februari 2012 20:10

Tråkigt att läsa om den sorg och den långa processen ni har gått igenom. Hoppas verkligen den är över snart och att sorg som funnits skuggas av något nytt som adoptionen kanske kan ge er. Stort lycka till. Jag lovar att titta till dig ofta!

Maria

15 februari 2012 23:50

Hej skulle du vilja adoptera ett barn? Jag känner någon som är gravid och vill adoptera bort sitt barn men hon bor utomlands....
Hoppas att du inte tar frågan illa upp..

Kix

16 februari 2012 07:40

Hej, jag tar inte illa upp för frågan, men vi har varit i den situationen och den är alldeles för osäker för att vi skulle vilja gå igenom det igen. Vi vill inte lämna tillbaka ytterligare ett barn som den biologiska mamman önskar tillbaka...

elna

27 januari 2012 00:06

Hej. Jag har oxå varit i IVF-hell...
vi kom hem med Hanna från Taipei i Somras Livet är bra nu. Männen behöver tid att fundera över adoption... Men tiden går oxå, lägg in nästa växel.
Du kan kika på min blogg om du vill.
elnopelno.blogspot.com

med vänliga hälsningar från Elna

Kix

27 januari 2012 20:59

Min man har haft 4 år på sig att förbereda sig eftersom vi gifte oss av den "anledningen", dvs OM vi skulle hamna i en adoptionsprocess. Det var väl egentligen jag som propsadede på detta, då vi varit tillsammans i 9 år redan.

Vad trevlig läsning att er väntan är över, och det fantastiska har fått hända er. Grattis till ert mirakel!

Jag försökte kommentera hos dig men eftersom din blogg inte tillåter mig att kommentera som Anonym eller Webadress så kan jag ej....:/

Jenny

24 januari 2012 10:34

Tusen tack underbara du! Jag är så otroligt tacksam. Ofta när man läser på bloggar och dyl så kan de spetsa till historierna lite känns det som, man vet inte vad man ska tro. Jag som är så skärrad känner att det blir omöjligt. Jag ska övervinna min rädsla och göra det här och som du säger, skulle vi lyckas så finns det ju inga ord. TACK!! KRAM Jenny

Kix

24 januari 2012 19:56

Nä, då finns det inga ord, utan bara mirakel! :)

Jenny

23 januari 2012 17:39

Hej! Jag och min man har nyss anmält oss för ivf försök och jag är totalt livrädd! Jag måste få fråga dig några frågor till. Äggplocket, sker det i operationssalen (i umeå)? När du skriver att det gör ont, hur ont skulle du säga? Menssmärteont, operationsårssont, total smärta? Sedan undrar jag vad man får för smärtstillande. Får man någon form av narkos? Kan man vara utan lugnande om man vill? Jag har läst på olika bloggar att de kan känna sig lulliga efteråt och det blir man ju inte direkt kanske av vanliga smärtstillande medel. Har du väldigt ont efteråt och hur länge i så fall? Mår du illa efteråt?
Hur länge var ni där uppe varje gång? Bodde ni på hotell eller tex patienthotell på sjukhuset? Vad kostar sånt?
TUSEN frågor, jag vet men jag måste försöka sansa mig själv genom att ta reda på lite. Jag är så FRUKTANSVÄRT sjukhusrädd. Stor KRAM Jenny

Kix

23 januari 2012 21:16

Äggplocket sker i ett gynundersökningsrum, inte någon operationssal (som jag definierar det).

Äggplocket gör ont, som kraftiga menssmärtor. Det gör ondast när de suger ut äggen, men det går ganska fort och är över snabbare än man tror.

Jag minns inte att jag har fått narkos, men däremot lugnande och smärtstillande. Det tar bort en del av smärtan. Men man blir yr när man skall kliva upp, fast det varar nog bara i 10 minuter. Sedan var jag ganska klar i knoppen igen. Men om man inte vill ha lugnande så kan man säkert få vara utan det. Nej, jag har inte väldigt ont efteråt. Men det känns. Ömmar liksom. Magen är uppsvälld och man sätter sig inte med någon hast på en stol! Min mage ömmande första dagen. Men sedan lade det sig ganska fort, men inte så att jag skulle dunsa ändan på någon stol! Men på 2 dagar var det ömma och uppsvällda borta.

Jag har inte mått så illa efteråt. Förrutom att jag varit yr i 10 minuter så är det ömheten i magen och känslan att det har gjorts en del där nere.

Vid vår första IVF så sovde vi över på hotell från dagen innan ÄP dagen. Därefter har vi åkt hem och jobbat dagen emellan ÄP och embryoåterföring. Vid embryoåterföring har vi åkt upp och ned på samma dag. Av det landstingsfinansierade IVF-frösöket fick man en översnattning, så den tog vi tillvara på och bodde på Clarion Hotell Uman. Jag minns inte vad det kostade, men som sagt, vi fick det betalt av LVN. Vid de resternade äggplockstillfällen har vi stannat i en stad nära och sovit över hos min mamma, och sedan rest vidare på morgonen till Umeå. Man har varit trött, men då behövde vi inte betala för en hotellnatt.

Hoppas du har fått svar på dina frågor, har du fler så får du gärna ställa dem. Lycka till. Det kommer gå mycket bättre än vad du tror, och fullständigt värt det när det visar plus på stickan!! Kram

Catja

5 oktober 2011 23:32

Hej! Har du nån aning hur man kan komma i kontakt med andra ofrivilligt barnlösa par om man inte bloggar? Även om man har sin man att "gråta" med så vore det trevligt att prata med andra tjejer/kvinnor om problemet....Vi har hållt på i många år nu, utan resultat....lite tungt just idag..du vet man har bra dagar....och dåliga dagar... Kram på dig med all lycka till er!

Kix

7 oktober 2011 22:53

Hej Catja, jag svarade på samma fråga för en tid sedan, så jag svarar ungefär samma till dig:

1) Var öppen med din situation. När man väl "kommit ut" så märkar man att det finns alltid någon runt omkring som har eller har haft problem (eller känner någon som har problem). Du kan tex gilla Vi som kämpar mot barnlöshet och föreningen Barnlängtan på Facebook, det kanske finns någon i din vänkrets som går igenom samma sak fast du inte känner till det.
2) Gå med i föreningen Barnlängtan och tag kontakt med dem. De kan säkert guida dig vidare till någon kontaktperson/lokalförening i din stad.
3) Vissa av oss bloggare har haft sk. bloggträff. I vårt fall i vår stad, Sundsvall, så behövde man inte blogga för att få delta i träffen. Stockholm, Göteborg och Malmö har också haft en bloggträff vad jag känner till (känner dock inte till om man själv måste vara bloggare för att få delta)
4) Vissa bloggare anger i proflen vart de bor. Kanske är det någon som bloggar om ämnet som bor nära dig och du kan knyta kontakt med.
5) Själv avskyr jag www.familjeliv.se och deras forum, men där kan man nog också se i profilen om de bor nära som du kan knyta kontakt med.

Lycka till önskar jag också er!

Kia

25 september 2011 18:05

Hej Kix! Jag har läst din blogg i snart två år utan att lämnat en enda kommentar. (förlåt;-) men nu tar jag modet till mig och skriver. jag är ganska ung (25år) vart ihop m min sambo i 5år och för 2,5år sedan bestämde vi oss för att sluta med p-piller för vi visste att vi kunde ha problem med att få barn. inget har hänt sedan dess, Nu har vi fått tid för första träff med en barnmorska?/på gyn iaf med att ta blodprover spermaprover osv. Livrädd för att få det bekräftat trots att vi eg redan vet.., har inte pratat med någon ang detta och ser inget annat än gravida runt omkring, det är riktigt jobbigt. Håller tummarna för dig att ni snart ska få en liten.! Livet är orättvist. Kram*

Kix

26 september 2011 22:35

Men snälla du, inte be om ursäkt för att du inte kommenterat. Ca 95% av mina läsare kommenterar inte! :) Och ja, livet är fu*ing orättvist, trodde dock aldrig att en orättvisa skulle kunna göra så psykiskt och fysiskt ont. Lycka till!

Jenny

30 augusti 2011 10:15

Jag tänkte fråga dig om du kan dela med dig av lite info ang ivf? Jag funderar på att prova men är så rädd för att det ska vara jättejobbigt och göra ont och dessutom är jag fruktansvärt sjukhusrädd. Gör det det eller är det något som skrivs för att man ska skrämmas? Hoppas du kan dela med dig lite hur det är. På riktigt. Orkar jag? Vågar jag? KRAM Jenny

Kix

30 augusti 2011 19:27

Jag kan beskriva ett IVF-försök utifrån min erfarenhet.

1) De allra flesta genomgår "den långa metoden" vid det första IVF-försöket. Det innebär nedreglering av kroppen så att man hamnar i ett fejkat klimakterie. Nedregleringen består av en nasspray som skall sprayas flera gånger om dagen samt sprutor som man injicerar i magen. Denna medicinering skall gör att äggblåsorna skall bli många och tillräckligt stora. Under denna period gör man både blodprover och vaginalt ultraljud för att kliniken skall veta att hormonnivåerna ligger rätt. Magen sväller lite av stimuleringen av äggblåsorna, men det har varit helt ok. Jag har dessutom haft tur och inte känt av något klimakteriebesvär.

2) 2 dagar innan det är dags att åka till kliniken för att plocka ut de ägg som mognat så tar man en sista spruta för att sätta igång ägglossningen.

3) På kliniken får man smärtstillande tabletter samt en kanyl för att ge lugnande(jag vet att andra kliniker har andra medel). Därefter är det dags för äggplock, och läkaren går in via slidan för att punktera äggblåsorna och hämta ut äggen. Detta moment gör lite ont, men inte fruktansvärt ont. Mannen lämnar sperma innan äggplocket och får vara med under äggplocket.

4) Man får vila lite efter äggplocket. Magen är kanske ännu mer uppsvälld efter äggplocket och man känner sig öm om den.

5) Därefter väntar man 2-5 dagar för att se om någon spermie har lyckats befrukta något ägg. Om befruktningen har gått bra och embryot har delat sig som det skall så får man åka tillbaka till kliniken för en embryoåterföring.

6) En embryoåterföring går på 5 minuter och då behöver man inget smärtstillande.

7) Efter embryoåterföring får man bland annat Progestoron som skall hjälpa embryot att fastna i livmodern. Progestoronet skall in i slidan flera gånger om dagen och kladdar, men helt ok att använda. Resterande mediciner efter ett ET är helt ok.

Summasummarum:
- Stimulering av äggblåsor som gör att magen sväller. Helt OK.
- Att ta sprutor på sig själv. Helt OK, spetsen är vass och det är enbart en mental spärr att sticka sig.
- Klimakteriebesvär. Helt OK, eftersom jag inte hade några sådana.
- Äggplock. Helt OK, det gör ont, men det kommer att göra MYCKET ondare att föda ett barn och det är ju det jag vill brukar jag trösta mig med.
- Embryoåterföring. Skulle kunna göra det varje dag, dvs Helt OK.

Sedan förekommer det ingen mer fysisk smärta. Den psykiska smärtan går ju upp och ned, men den kanske du redan är familjär med.

Och sedan Jenny, ja, du orkar och ja du vågar OM du vill ha barn tillräckligt mycket.

Läs mer på http://www.9manader.nu/gravid/planera/infertil/ivf samt http://barnlangtan.com/behandlingar/ivf-och-icsi, där står det mer ingående om hur det gåt till. Kram Kix