Det var ett tag sedan jag skrev något riktigt deppinlägg. Jag mår ju faktiskt något bättre och jag funderar på vad det beror på. Men så kom jag på några anledningar:

1. Jag har inte haft någon riktigt tuff motgång på länge. Eller ja, förrutom att mensen kommer varje månad - fast det känns ju inte längre som en motgång. Den har kommit nu 54 gånger sedan jag slängde p-pillren så det har blivit en vana.

2. Det är nära till FET. Det innebär trots allt att jag har ett hopp om att det skall fungera med FET. Det finns ju faktiskt exempel på lyckade FET. Min IVF-cykel består av både upp och nedgångar, och inför ett IVF-försök blir jag ju alltid lite uppåt och hoppfull.

3. Slemhinnorna ser mycket bra ut enligt Tant L, och ingen bakterie!

Fast forstätta kämpa mot/med sin ofrivilliga barnlöshet får man jämt och ständigt:

• Mailade IVF-kliniken i måndags. Har ännu inte fått någon respons på mailet. Jag försökte därför nå dem på den timmes telefontid som de hade i fredags, men 10 minuter efter telefontidens start så får jag meddelande att det inte går att koppla fram fler samtal. Var god försök senare. Och så lät det resten av telefontiden.

• Träffade min gravida vän i går. Den gravida vän som i ett telefonsamtal till mig ringt och frågat om hur hon skall visa att hon bryr sig (inlägg här), och jag gett henne rådet att ställa frågor. Men det kom inte en enda fråga från henne igår. Å då spenderade vi ändå 4 timmar tillsammans. Men jag måste lära mig att sluta lägga energi på detta. Jag har gett henne alternativ på hur hon skall visa att hon bryr sig, men hon nappar inte på dem. Dessutom börjar det bli jättejobbigt att se hennes mage. Blir nog färre träffar framöver...

En annan vän tappade sitt barn vid förlossningen i helgen. Hon har två lyckade förlossningar bakom sig. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Det känns som en omöjlighet att få ett embryo att fästa i min livmoder, men skulle Gud frälsa oss med detta hoppas jag att han har tänkt att det skall överleva både gravidmånaderna och mig.

Kix

Jag har satt mig i en jobbig situation... jag har bloggat över min kapacitet. Illa. När våren kom försvann inläggen från flera bloggare som jag följer (de finns till höger i spalten), de tog semester. Så jag hittade några nya bloggar som jag nu också följer. Men vad händer nu när hösten kommer och alla är tillbaka från sin semester... det blir värsta booomen och det ploppar upp nya inlägg hela tiden. SÅ NU HINNER JAG INTE LÄSA ALLA!!!

Så jag måste försöka prioritera bland dessa bloggare. Bättre att fokusera på några för att hinna läsa samt att enklare hålla isär, än att skumläsa igenom flera och att jag dessutom inte kommer ha någon koll på vem som gjorde vad och när.

Så nu blir det nedskärning/uppsägning och det känns svårt.

Kix

Har precis insett att jag varit otroligt slösaktig. Har ju alltid köpt ägglossningstest på Apoteket... men det är ju tydligen skitdyra ägglossningstest, ca 30 kr styck. www.testlagret.se säljer ju mycket billigare test, så nu beställde jag 28 stycken, det blir ca 14 kr styck. Jaja.. det är väl kanske onödigt att köpa så många som 28?? Eller...

Jag tänkte att jag kör med omvänd taktik, lurar mig själv helt enkelt. Om jag har en massa ägglossningstest som jag kan använda, så kanske kroppen gör ett mirakel.

Hoppas kan man väl.

Kix

Har skummat igenom ACs olika länder. Igen. Det är inte enkelt det där med länder. Vilka krav har länderna? Vilka barn finns för adoption? Hur lång väntetid är det? Vad är kostnaden?

Det är många frågor och svar som man skall ta ställning till. Min man har sagt att vi får ta det som finns, dvs. kostnaden är inte en avgörande faktor. Det som däremot är en faktor för honom är vistelsetiden i landet. Som tex. Kenya där paret skall stanna i ca 10 månader.  En faktor för mig är den totala väntetiden, dvs väntan i Sverige plus väntan i landet. Har iaf några reflektioner från dagens övning på ACs hemsida: 

Colombia – skulle hamna på typ köplats 60. Hur långt ner är inte det!!! Men varför är det så lång väntan för att adoptera via ICBF jämfört med de privata barnhemmen? Å så är det dyrare att adoptera från de privata barnhemmen. Intressant land i mina ögon.

Filippinerna - 2 års väntan i landet. Låter rätt ok. Fast de kräver referensbrev från präst. Man skall ett kristet engagemang och kunna sätta ord på sin tro??? Dessutom måste utredningen kompletteras med MASSOR av information eftersom de anser att Svenska utredningar är för kort och opersonlig.

Thailand… inga ansökningar under 2010 skickas. Fast det kanske ändrar sig till 2011?

Indien – 4 års väntan. Puh… det är länge! Dock intressant land.

Men så dyker det upp ett land jag inte tänkt på tidigare. Ecuador. Visserligen finns där ingen information om väntetiden, vare sig i kö i Sverige eller kö i landet. Men man måste vara i landet 3 månader?? Tror inte min man vill vara borta så länge.

Bulgarien låter bra. 2 års väntan i landet. Två restillfällen, fastän det andra restillfället sker 6 månader efter det första. Vilken jobbig väntan. Fast väntan har man ju tränat på en längre tid så det borde rimligtvis inte vara några problem.

Ryssland – kan det vara landet för oss? Visserligen ingen information om hur lång väntetid det är i Sverige, men det är ca 1,5 i Ryssland. Låter lovande. Men det är dyrt att adoptera från Ryssland, dessutom har de höga återrapporteringskrav. Vissa regioner är det återrapporteringskravet varje år till 18-års ålder. Jag håller ögonen öppna för Ryssland.

Afrika. Nä, än så länge. Men jag kanske ändrar mig.

Är det någon som tänker på syskon av ni som är i adoptionssvängen?

Kix

Sådärja, bilden på snögubben en gråmulen dag är ersatt av mig. Ja, det är jag, fast inte så tydligt. Jag bloggar ju anonymt och vill således inte att en bild skulle kunna härleda mig till mig. Så jag hoppas jag har gjort den tillräckligt "otydlig". Det återstår att se.

Kix

.. och lite kort:

Träffade adoptionsutredarna idag. Nu börjar vi iaf närma oss en färdig utredning, eller ja, kanske om 1 månad. Nu skall de kontakta referenterna igen, sammanställa, ev. komplettera, skriva utredningen och därefter komma med ett förslag till nämnden. Nämnen beslutar om adoptionsmedgivanden varannan vecka, så vi är nog inne i oktober när detta sker. Det är skönt att man har sin kölapp på adoptionsorganisationen så att man inte behöver bli stressad av att denna adoptionsutredning tar sån tid.

Försöker nå tant L efter semestern, vilket tycks vara rätt omöjligt. Hon har telefontid mellan kl 8 och 9, men det är bara upptaget. Populär kvinna. Hur länge orkar hon hänga med, hon är ju några år över pensionsåldern. Det skulle vara min typiska tur om hon snart lägger ner sin praktik.

Kix

Jag har inte fått någon information gratis angående ofrivillig barnlöshet. Det är ingen inom sjukvården som har berättat om hur de kommer att behandla min ofrivilliga barnlöshet, det är ingen som har sagt att det finns kuratorer som kan stödja. Ingen har förklarat att det finns olika sätt att bli förälder på, ingen som gett mig alternativen. Det är ingen som har gjort någon uppföljning. Det finns ingen som hjälpt oss på traven inom landsting eller kommun. Det förväntas att man själv tar initiativ, men framför allt, det förväntas att man läst på information på Internet. Det är tur att Internet finns, här har jag hämtat i stort sett all information.

Om inte Internet funnits:

• Hade jag då förstått att det inte är rimligt att behöva vänta mer än 1 år innan man kan göra infertilitetsutredning.
• Hade jag inte lätt kunna jämföra priser och läsa om metoder hos de olika IVF-klinikerna.
• Hade jag då fattat att man skall ställa sig i kö hos en adoptionsförmedling, för att ”vinna” tid i kön, även fast man inte var klart med fertilitetsbehandlingar.
• Hade jag då insett att mina mörka tankar faktiskt är helt normala, många i min situation har samma tankar.
• Skulle jag då ha kunskap om alternativa metoder.
• Hade jag då förstått hur en adoptionsutredning går till.
• Hade jag då förstått att det finns tillgång till kurator om jag vill prata.
• Skulle jag då ha förstått att det finns privata gynekologer att ta hjälp av.
• Hade jag då förstått att mitt agerande/beteende under denna psykiska press är normalt för situationen.
• Skulle jag inte ha känt till att det finns kromosomanalyser att göra eller andra tester för undersöka felkällor i fertiliteten.
• Skulle jag då haft tillräckligt mycket hopp om att det finns mirakel och att det faktiskt lyckas för vissa efter många års försök.
• Hade jag då förstått att ofrivillig barnlöshet finns runt knuten, det är vanligare än man tror.
• Hade jag då i hjärtat blivit sååååå känslomässigt tagen av att läsa om andras adoptionsberättelser.
• Hade jag då kunnat hävda att det går visst att sätta in två embryos än fast jag har koniserats.
• Hade jag då trott att det inte finns någon hjälp att tillgå.

Kix

Coolt med ny funktionalitet här på bloggen... ställ en fråga här till höger och jag besvarar den. Me like.

Skulle vara lite trevligt om det faktiskt vore en bild bredvid, istället för en snögubbe en gråmulen dag. För väl se om jag kan hitta en lämplig bild, alternativt en mindre avslöjande bild på mig själv.

Kix