Allt för många tankar snurrar. Tankar om hur förhållandet är och har varit. Vart kommer vi att vara om några dagar, veckor, månader? Blir det år? Tankar om hur jag mår, hur jag förhåller mig till mig själv, min man, vänner. Arbetskompisar? Tankar om vad livet har gett mig, tidigare, de senaste 6 åren, nu. Framtid? Ångesten över att ha köpt ett dyrt hus med rum som skulle rymma två barn. Ett perfekt hus och perfekt läge för barn, men med rum som står tomma. Pengar som går till huset när jag vill KÖPA mig barn. Ångesten över att hela tiden snåla men ändå aldrig känna att man har det bra. Att inte bli glad över NÅGONTING i livet. Inte en enda gång känna att man är glad över någonting. Att dra sig undan, inte orka försöka vara glad. Alltid känna oro. Alltid fundera, vrida och vända på tankarna.

Tankar som äter upp mig. Tankar som håller mig sömnlös om nätterna.Tankar som påverkar jobbet så kraftigt. Besvikelser. På mig själv och andra. Min mamma. Alla dessa tårar som kommer i tid och otid. På toaletten på jobbet...varför? På promenaderna med hunden. Går förbi nybyggda hus med barnsnöspadar, barnkälkar och andra barngrejer. När det känns som att hela livet står på vänt. I ett väntrum. I ett rum där energin slukas upp av de svarta väggarna.

Jag beundrar de ofrivilligt barnlöshets-bloggerskor som lyckas hålla en glad ton i bloggen, jag önskar att jag någon gång också kunde göra det. Förlåt för att jag dränker er med skit.

Kix

Där jag bor finns en lokalavdelning för en av de adoptionsförmedlingar som jag köar hos. Denna lokalavdelning anordnar bland annat träffar för blivande/väntande adoptivföräldrar. Jag har aldrig tidigare gått på en sådan träff eftersom jag dels har tänkt att jag inte riktigt passade in, men också för jag inte ännu ansåg mig som väntande.

Men igår var det dags för en sådan träff så jag ringde för att anmäla mig, men döm om min förvåning då det endast var jag som anmälde intresse. Dvs. det finns INGEN ANNAN i mitt område som är blivande adoptivföräldrar och som vill gå och träffa andra blivande adoptivföräldrar, iaf ingen annan som anmält sig.

Jag blev så klart besviken eftersom jag är så redo att ta emot andra människors berättelser, och jag är så redo att hitta någon annan i samma situation, som bor mig nära. Men det är väl bara vi som skall adoptera här i området???

Jag blev dock mycket gladare när jag fick en härlig pratstund med den kvinna som är kontaktperson för dessa träffar. Hon var så öppen och berättade lite om deras adoptionsprocess. Fantastiska människa som delar med sig per telefon till en som är fullständigt anonym. Jag blev glad av att prata med henne.

Men ni andra? Jag vill sååå gärna träffa någon annan som är i samma situation. Vi bjuder på middag! Promise!

Kix

Ni har ju rätt: Han har ju inte sörjt Gumman klart. Han är fortfarande kvar i sorgen som jag bearbetade redan för mer än 1 år sedan.

Vår familjerådgivare har fått honom att prata om det. Det är ett steg på vägen, men det tar tid. Hon ställde lite krav att han skulle ta fram foton och boken som vi skrev om Gumman för att få ut sorgen. Han som lagt alla motgångar på hög och gått vidare, nu slår det tillbaka på honom. Han behöver sörja!

Jag har lovat familjerådgivaren att inte prata adoption med honom under tiden. Det är både svårt och lätt! Lätt för att jag vill så gärna att han skall sörja så att vi kan gå vidare. Men också svårt för att jag har fått så mycket ny och intressant information från vår Förmedling nr 2 (vi köar hos två  adoptionsförmedlingar). Tex skulle vi kunna få skicka våra papper redan nu i feb till ett intressant land....

Nästa tid med familjerådgivaren är på fredag. Ivrig på adoptionen som jag är så hoppas jag på makens framsteg om än det är med myrsteg.

Kix