Hedda

26 april 2011 22:52

Ja du är en av många som har upplevt svårigheter i livet. Men ändå helt unik och helt ensam om just DIN upplevelse. Visst har du varit med om skit. En del av det kan man dela med andra, som tur är. Annat är man kanske ensam med hela livet, tänker jag...

K

27 april 2011 09:38

Sådär känner jag också ibland. Sen tycker jag lite mer synd om mig och tänker "men varför är jag tvungen att faktiskt vara en i mängden?". Haha, jag blir visst aldrig glad.

Jagvilljagkan

27 april 2011 10:58

Jag brukar säga att man inte kan tävla i sorg. Jag menar, visst är det bra med perspektiv - men stekt lever blir inte mindre ogod för att barnen i darfur svälter....

kramar

Kix

27 april 2011 12:50

Bra metafor!! :) Haha!

Jenny

27 april 2011 11:17

Känner väl igen mig i dina tankar. Ibland blir man så trött och arg på att man måste uppleva tunga saker som radar upp sig i livet. Det känns som när det väl börjat så tar det aldrig slut medans andra i stort sett kan planera sitt liv och det blir så, utan motgångar. Men det är bra att höja blicken så att man inte fastnar i sin offerkofta och tycker synd om sig själv för länge. Det gör bara att man blir handlingsförlamad. Det är otroligt skönt att dryfta sånt här. I min omgivning finns det ingen jag kan prata med alls. Närmsta vän blev gravid första månaden med båda barnen så förståelsen är lika med noll. Hon säger bara att hon vet att det kommer lösa sig för oss. Det hatar jag att höra! Efter fyra års barnlöshet och med odds emot sig samt åldern som tickar snabbt (36 år) så är det inte så enkelt. En annan kommentar som jag fått är att jag inte ska tänka på min barnlöshet ( kommer från någon som fått barn det senaste året, utan problem)utan jag ska tänka på såna personer som tappat sina ben och ändå kan göra saker i livet. Vad säger man? SUCK. Du kan ju gissa att jag slutat föra barn på tal när vi måste prata :)Tack för att din underbara blogg finns! Här får jag mitt andhål i den här frågan, det är underbart! Stor KRAM Jenny

Kix

27 april 2011 12:51

Tack gulliga du! Jag är glad att du läser och och att mina, ibland, konstiga inlägg passar!

FC

27 april 2011 13:59

Jo, vi är bara några i mängden. Några av dem som hela tiden undrar om våra axlar verkligen kommer att vara stora nog för nästa grej. Att vara någon i mängden gör inte sorgen mindre. Det säger bara att man inte är ensam om att bära sorger.

Ibland känner jag att de sorger jag aldrig haft skulle ha varit för mycket för mig. Jag kan inte föreställa mig känslan av att lämna tillbaka ett barn jag trodde var mitt, bara tanken ger mig andnöd. Och ändå... när väninnan säger att hon aldrig skulle orka hämta askan av den som skulle födas på ett krematorie - så inser jag att jag ju gör det för att jag inte har ett annat val. Jag fortsätter att andas och finnas. Du gör det också. För att allt annat är omöjligt.

Att vara en i mängden betyder också att vara en av alla, en i en samling. I en form av gemenskap där vi inte delat vägen ned till minsta steg - men där ingen är omärkt. Vi har krigsskador vi aldrig glömmer. Och med de andra tillåts vi att inte skyla över dem. För en stund.

Jag önskar ingen de olika svårigheter var och en av oss har upplevt. Men jag är glad att jag inte behöver vara helt ensam. Att jag är just en i mängden. Kram

Kix

27 april 2011 20:47

En sådan otroligt fin kommentar, en av de allra finaste och mest genomtänkta. Och det du skriver är så rätt, så rätt! Tack FC!

Cecilia summerar

27 april 2011 20:37

Ja, en i mängden av människor med livsöden - men inte "bara en i mängden". Du är den allra viktigaste faktiskt. I DITT liv! Men jag hoppas att du snart, snart får konkurrens om förstaplatsen....
Lycka till med vår, renovering och release!

Kix

27 april 2011 20:48

Tack - det är ju faktiskt en underbar vår i år! :)

Miss S

28 april 2011 17:31

Visst finns det andra som har det värre eller åtminstone lika jobbigt. Men du har ju bara dig själv att relatera till. Du vet precis hur jobbigt du har det, och det är ok att tycka synd om sig själv och tycka att livet är pest ibland. Eller ofta.
Men tack vare bloggvärlden, så har vi ju träffat så många andra likasinnade, som förstår oss och våra känslor så väl. Det är värt så mycket!
Kram