IVF-kliniken ringde idag (eftersom jag varit på VUL idag inför kommande frysförsök). Hon sa att ägglossningstestet skulle tas tre timmar efter morgonkissningen. Alltså inte direkt på morgonen. Det har jag ju ALLTID gjort. Skall man alltså inte det?

Hur gör ni, när tar ni era ägglossningstester?

Kix

Vi har gjort 6 IVF-försök, 4 färska och 2 frysförsök. Samtliga har skitit sig, aldrig något plus. Hoppet inför det 7:de försöket om några veckor är i stort sett obefintligt. Jag skulle nästan vilja påstå att jag inte har något hopp kvar.

Jag vet inte om jag har börjat komma in i acceptansfasen, alltså att jag sakteligen har börjat acceptera att det inte blev några biologiska barn. Jag tror det eftersom jag nästan inte ens längtar till frysförsöket, jag räknar inte ned, jag bara tar det som det kommer. Men jag tror att acceptansfasen kommer att ta tid, så hela hösten får bli en mental bearbetning av att inte få lämna ifrån sig något biologiskt. Men kanske ännu mer att inte få uppleva att vara gravid och föda ett barn. Det är nog det som gör mest ont.

Urk, nu gråter jag också. Det har jag inte gjort på länge. Förvånansvärt länge. Men det här berör så oerhört. Jag längtar bort från verkligheten. Måste den vara så jävla sann.

Kix

Om ofrivillig barnlöshet vore ett lyxproblem, tror ni då att de som lätt har fått barn inser att de bär på en lyxskatt och inte borde klaga?

Kix

Den är så oönskad många gånger. Men om den ändå har tänkt komma så är det ju bra om den kommer när man vill ha den.

Idag fick jag den och det är alltså startskottet på frysförsök nummer 3.

Vem är den? 4 bokstäver:

Kix

Vårt förhållande håller inte på att spricka. Min man vill ha barn lika mycket som jag och han älskar mig. Vad föll i mig?

Det blir bara såå skönt att höra honom säga det när man så länge betvivlat dessa två punkter.

Jag hatar att vara ofrivilligt barnlös och vad det gör med vårt liv. Men vi tänker fortsätta kämpa. Tillsammans.

Kix

Kix 

Jag har bestämt mig för att vara ärlig. Japp. Jag orkar inte längre hålla en fasad på jobbet som om jag är den glada Kix. Jag orkar inte det. Släpper på det nu.

Fick en fråga igår vid fikat från en kollega ”Du ser ledsen ut”. Jag svarade ”Jag är nog bara trött”. Jag tänkte vidare på det... varför svarar jag undvikande och inte ärligt? Jag borde ju ha svarat ”Ja” eller ”Det är nog så”. Är jag rädd för följdfrågor eller blir frågeställaren ”nöjd” med mitt svar?

Skulle mitt svar på följdfrågan bli: ”Jo, jag är ledsen därför att 5,5 års ofrivillig barnlöshet har gjort att jag tappat livslusten och på toppen av det så håller ett långt förhållande på att spricka på grund av det helvetet.” ?

Kix

Jag instämmer med Cecilia och Hedda, därför kopierar jag in nedan text:

"Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten "Meningen med livet - Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet" som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten. Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva.

Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten. Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna.

Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt - om det ens förekommer - att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar. För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn.

Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut. I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. 

Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs. De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte "enbart" de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer.

Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.