Läs mitt förra inlägg här för att hänga med.

Ungefär tre veckor efter gummans födelse kommer samtalet som fick bubblan att spricka. Ett samtal från utredarna i kommunen som sa att mamman hade börjat tveka om adoptionen. Att vi skulle skicka lite foton på gumman så att mamman kunde få se. ”-Nu är det kört” sa jag till mannen. Ser man bilder på sitt barn så vill man ju så klart ta hand om det. I ytterligare en vecka och en dag fick vi behålla henne efter detta besked. Den biologiska mamman bestämde sig därefter för att ångra sitt adoptionsbeslut och ta tillbaka sitt barn, detta skedde i början av december. Denna sista vecka var oerhört påfrestande. Från att känna att kärleken till detta barn varar för evigt till att känna att allt brister och kärleken försvinner.

Vi fick totalt 1 månad och 1 dag tillsammans med henne. Hon fick inget namn utan kallades gumman. De veckor som följde efter att vi lämnat tillbaka gumman, dvs. de senaste tre veckorna har bestått i att tvätta undan alla kläder, sängkläder, handdukar, filtar, åkpåse samt montera ned barnsäng, skötbord och babyskydd. Vi skänkte bort blöjor, tvättlappar, schampo, olja, nappar och nappflaskor. Maten kastades. Sorgearbetet påbörjades.

Allt gick ju så snabbt. Egentligen hann vi knappt förstå vad som hände hos oss. Det tog tre veckor från att vi fick första samtal att det fanns ett barn som skulle adopteras bort om vi var intresserade av en sådan adoption, och vi fick ha henne i drygt fyra veckor innan mamman hade ångrat sig om adoptionen. Så snabbt har inte många fått och tappat en bebis förut. Egentligen är det ju helt ofattbart, och det var ju det som vi egentligen förstod redan från början.

I vårt sorgearbete såg vår kommun till att vi fick det stöd vi behövde, de kom och tittade till oss, ringde, drev de praktiska frågorna mot den andra kommunen och vi gick på familjerådgivningen. Funderingarna snurrade i hjärnan… Det var väl klart att det skulle vända, vi skulle inte ha den där turen som vi hade hoppats på och det varade absolut inte för evigt.

That’s life!

Kix

Och jag vet ärligt talat inte vart jag skall börja. Vill inte att det skall bli för långt inlägg, för då hinner ni ju somna. Det blir således två inlägg (på olika dagar), som berättar i korthet historien om vad som hänt i mitt (vårt) liv de senaste två månaderna.

Bollen, som jag tidigare refererat den händelse som jag nu skall beskriva, är alltså en förfrågan vi fick i mitten på oktober om att adoptera ett nationellt barn vars föräldrar hade bestämt sig för att adoptera bort barnet. Barnet beräknade födas i slutet av november och för att gå vidare träffade vi den utredaren i den kommun där mamman och pappan bor. Denna kommun ligger väldigt långt bort från där vi bor, eftersom vid en nationell adoption rekommenderas barnet placeras långt från de biologiska föräldrarna. Vi bestämde oss för att gå vidare och precis när vi hade kommit hem och knappt landat i den information som vi fått av kommunens utredare, så ringer de igen och säger att mamman är på väg till BB. Vi packade allt vi kunde komma på att behöva, och kastade oss i bilen igen och reste alla dessa mil på nytt. Till något ofattbart fantastiskt. Händer detta oss? Kan det hända på endast tre veckors tid? Sex timmar innan vi var framme på sjukhuset hade det fötts en flicka till oss, tre veckor för tidigt. Sjukhusets personal och gumman väntade på oss, och när vi äntligen kom fram så fick vi henne i vår famn direkt.  Vilken underbar upplevelse. Och vilka glädjetårar. Helt obeskrivbart. Men är det för bra för att vara sant?

Vi kom hem till vårt hus med flickan, vi byggde upp rutiner och flickan växte helt enligt alla kurvor. En fin flicka. Underbar flicka. Och vad roligt allt blev. Och vilken energi som infann sig. Ett fantastiskt rus. Skulle detta verkligen vara vändningen i våra liv?

Vi hade, trots allt, i bakhuvudet att föräldrarna när som helst skulle kunna ångra sig. Men de hade ju varit så tydliga i sin önskan om adoption till utredarna så det kändes ändå ganska lugnt. Vi lånade ihop mycket. Vi planerade vad vi skulle göra för alla pengar vi sparat till vår internationella adoption. Vi anmälde oss till babysim. Vi förberedde adoptionsansökan till Tingsrätten. Jag kunde inte låta bli att köpa lite barnkläder och lite andra nya saker, bara för att... Vi fick presenter från många.  Många grattade och frågade. Vi fanns äntligen. Vi fanns tack vare ett barn. Vi levde. Skulle detta vara för evigt?

Kix