Jag har inte hört av mig på länge.... av några orsaker:

- VÅR!!!
- Renovering av hallen MÅSTE färdigställas så att utearbetet kan ta vid
- Ny release på jobbet

Det betyder dock inte att jag slutat fundera. Jag funderar lika mycket... om livet.. om barnlösheten MEN faktiskt också om andras livsöden. Ibland tror jag att JAG har varit med om så mycket skit i livet, men när jag sedan höjer blicken så ser jag att det har ju såååå många andra också. Cancerbesked, sena missfall, brokig uppväxt, missbrukande föräldrar/förälder, utomkvedshavandeskap, barnlöshet, olyckor, dåliga förhållanden etc...

Jag är bara EN i mängden.

Kix

...HAR varit på ytterligare ett VUL, och nu har läkarna äntligen bestämt åtgärd – hystroskopi och ny skrapning av livmodern. Dvs ytterligare en operation, femte på tre år. Min livmoder ser inte ut som den ska, och uttrycket från gynläkaren ”-Du är inte som vanliga patienter” har etsat sig fast. Kommer min livmoder någonsin att återhämta sig efter missfallet? Vårt FET-försök nr 2 som skulle starta i januari i år har precis övergått till funderingar om vi någonsin kommer att kunna göra något mer FET. Ett FET som är betalt och klart sedan drygt 2 år tillbaka.

...MIN mamma har varit på besök hos oss i en vecka (vi bor många mil ifrån varandra). Jag försökte plantera två olika diskussionspår så att hon borde enkelt kunna fånga upp och fråga om hur det är med oss, hur det är med barnlösheten, blivande adoptionen... Men inte ett napp. Är jag såå himla blåögd som tror att min mamma, som alltid stått vid min sida, inte i denna situation kan prata med mig. Min besvikelse kring detta är enorm. Jag berättade om denna besvikelse för henne för ett år sedan eller så. Varför skulle jag tro att det hade ändrat sig?

...MINA tankar kring möjlighet att bli biologisk mamma eller att bli adoptivmamma slåss. Jag vet så innerligt att jag skulle bli såååå jävla glad över att bli adoptivmamma, sååå fucking glad om och när det händer. Men just nu slåss jag med tanken om att INTE kunna bli biologisk mamma. Och det gör sååååå ont och smärtar. Jag behöver hjälp att vänja mig med tanken om ett adoptivföräldraskap. Just nu känns det så B-igt... förlåt. Jag vill känna att det är precis LIKA BRA!

...JAG har fyllt 37 år. Jag har inte tid att vänta, tänka, fundera. Jag har inte tid att välja ett alternativ och se OM det lyckas. Jag är förtvivlad över att tiden bara går och går och jag kan inte påverka någonting överhuvudtaget. Jag har blivit extremt panikslagen över den biologiska faktorn likväl som åldersfaktorn över ålderskillnaden mellan mig och ett adoptivbarn. Spannet mellan min ålder och adoptivbarnets ålder kan ju faktiskt bestå, vilket betyder att det adoptivbarn som vi blir tilldelad inte är en fluffig bebis på max 1 år...

Med alla dessa krig i huvudet kommer gråten EXTREMT lätt; i duschen i lördagskväll när mamma ligger i rummet bredvid. Under stretchingen på F&S aerobicspasset ( gravid instruktör som gladeligen ville berätta om sitt tillstånd och en annan gravid i duschen efter passet...). I bilen på väg hem från samma träning. Nu...

Jag orkar snart inte bekämpa krigen.

Kix

- att vi inte hinner med något frysförsök innan sommaren. Fortfarande ingen ordentlig mens, 71 dagar sedan skrapningen. Fortfarande ingen läkare som kan besluta om någon åtgärd om min cysta i äggledaren samt livmoder som "inte ser ut som det skall"...  7 månader sedan sista IVF-försöket... gaaa... det är frustrerande...

- att adoptionen börjar bli mer och mer verklig. Lyssnade för någon vecka sedan på Maria Juuselas föredrag (aktuell med boken "Banden som gör oss till familj") och förstod igen så tydligt att adoption ÄR en fantastisk väg till familj. Denna längtan, väntan samt fysiska och psykiska påfrestan börjar ta ut sin rätt. Jag är osäker på hur länge till vi orkar kämpa för ett biologiskt barn.

Kix

För flera år sedan fick en fotbollsvän till mig missfall och hon var så klart ledsen över detta missfall. Vi hade då varit ofrivilligt barnlös i drygt 2 år och min respons till henne då var: ”-Men då vet du ju iaf att du kan bli gravid”.

Efter ytterligare 3 års tid av ofrivillig barnlöshet skulle jag fortsättningsvis kunna ge samma typ av respons till någon som är ledsen över ett missfall. Men på flera bloggar har jag läst att det INTE är något som en person som fått missfall vill höra. Jag förstår att om man har fått missfall är man oerhört fokuserad på det egna misslyckandet, men jag hade önskat på något sätt att min fotbollsvän i det läget när jag sa ”-Men då vet du ju iaf att du kan bli gravid” skulle förstå att det finns de i omgivningen som skulle bli överlycklig över att få något graviditetstecken som visar att man åtminstone är på rätt väg... Min respons är bara av välmening.

Skall så klart poängtera att vårt missfall i januari i år handlade mycket mer om glädjen över att överhuvudtaget lyckats bli gravid än om själva missfallet, som i stort sett bara blev ytterligare en notering av alla andra motgångar vi gått igenom under alla dessa år.

Kan tillägga att min fotbollsvän har två barn idag.

Kix

Barnlängtans enkät för ofrivilligt barnlösa - gör den du också!!

Resultatet skall användas för att visa för beslutsfattare och myndigheter hur livskvaliteten påverkas av ofrivillig barnlöshet.

Och du som inte är medlem i Barnlängtan, bli det! :)

(Oj, många uppmaningar, men alla uppmaningar är till ett gott syfte)

Kix

Landstingen i Norrland; Västernorrlands län, Västerbottens län Norrbottens län samt Jämtlands läns landsting är de ENDA landstingen i Sverige som endast erbjuder ett färskt IVF-försök samt ett frysförsök om det finns något fryst embryo att återföra.

Västernorrland, Västerbotten samt Norrbotten har sin närmaste IVF-klinik i Umeå. Jämtland har nog lika långt till IVF-kliniken i Falun som till Umeå. Och för er som inte har koll på avstånden här i norr så kan jag berätta att det här är avstånden från några större städer till IVF-kliniken i Umeå: 54 mil från Kiruna, 36 mil från Haparanda, 27 mil från Sundsvall, 24 mil från Luleå.

Jag skulle således vilja påstå att vara ofrivilligt barnlös i Norrland är en klassfråga utifrån dessa variabler:

1) Resor – Många tar säkerligen bilen till IVF-kliniken. Vissa kanske tar tåget, några kanske flyger. Men det är långa avstånd.
2) Förlorad inkomst - Vid färskförsök vill IVF-kliniken att man att man åker redan dagen innan. Så för de som åker långväga betyder det förlorad inkomst för resedagen, för äggplockdagen. Dagen därpå för de som åkt långt stannar kvar i staden. Samt för återinföringsdagen. OM det är kort odling. Å så är det en resdag hem. Totalt 5 dagar. Om det är lång odling? Ja, då blir det fler dagar i staden...

3) Hotellövernattning - från 1 till 5 nätter beroende på antal dagar på embryoodling samt om man har långt avstånd hem, dvs. om man väljer att stanna kvar i staden eller ej.
4) IVF-kostnad - Våra landsting finansierar 1 försök (1 färsk och 1 frys om det finns ett fryst embryo att återföra). Det man skall komma ihåg här är den osäkerhet som 1 färskförsök innebär. Det är väl rätt svårt för IVF-läkarna att veta exakt hur patienten reagerar på medicineringen inför det första IVF-försöket. Resterande försök får finansieras på eget håll.
5) Läkarundersökningar – resor till och från läkarundersökningar och provtagningar som innefattas i ett IVF-försök. Kliniken samarbetar bara med några hemortsläkare/kvinnokliniker i Norrland. Det kan bli långa resor till dessa undersökningar också för de som inte bor i de större städerna.

Det är ju så motsägelsefullt då många kommuner i Norrland vill öka antalet invånare...

Varför är det så fu*ing orättvist?

Kix