Nelle

29 februari 2012 22:38

Det är så himla sorgligt när livet inte blir som vi tänkt. Jag känner igen det där med att alltid fundera över pengar; kommer de att räcka till adoption eller äggdonation utomlands? Borde vi sälja bilen, bo billigare? Andra tror att vi som "dinkies (double income no kids)" kan leva lyxigt... Jag ser också barn, barnsaker och barnfamiljer överallt och har en känsla av att få mindre och mindre gemensamt med jämnåriga eftersom jag i princip är den enda utan barn.

Jag hoppas att ni kommer att närma er varandra och att er adoption inte är så långt borta nu.

Kram!

Kix

29 februari 2012 22:55

Dinkies = nytt ord för mig! Dinkies är säkert okej om man är frivilligt barnlös. Men verkligen inte om man är ofrivilligt barnlös, då är det ju "Kibugies..... Kids to buy - no guarantees" (Mitt nya ord!)

J.

29 februari 2012 23:11

Det är så hemskt. Jag mår så dåligt över hur du mår. Det är så äckligt fruktansvärt GRYMT. INGEN INGEN INGEN människa ska behöva gå igenom den skit du går igenom. Jag skulle helt ärligt och seriöst kunna vara surrogatmor åt ditt barn. Jag är dödligt seriös alltså, på riktigt. Jag skulle kunna viga mig själv så du/ni skulle kunna få ert efterlängtade barn. Sitter och gråter, för jag kan inte göra nåt annat. Jag önskar såå att jag kunde hjälpa dig.
Grymma jävla skit liv.

Pi

29 februari 2012 23:19

Jag har varit borta länge från bloggen och har nog inte riktigt förstått innebörden av vad som händer i ditt liv nu. Jag blir så ledsen när jag läser om det.

Angående din man så kan det kanske tolkas på flera sätt; antingen är han nära att gå i väggen och behöver en ventil där han kan prata fritt utan att riskera att skada dina känslor, och kanske är den här tjejen den ventilen där han får känna sig "vanlig". Ursäkta mig om jag nu är kategorisk, men killar har ju en förmåga att känna sig misslyckade när de inte kan lösa olika problem (som t ex ofrivillig barnlöshet) och blir särskilt maktlösa när de ser sin fru må dåligt). Ett andra scenario är, och jag vet inte ens om jag ska skriva om det här för det är ofrånkomligt att du kommer att bli orolig men du är ju redan misstänksam så, att han faktiskt har gått in i väggen helt och förnekar allt som händer hemma och har träffat en ny tjej. Tyvärr har det hänt en av mina vänner alldeles nyligen. De skulle precis göra klart alla papper till sitt land när det uppdagades att han hade träffat en ny som han ganska fort flyttade in hos. Min kompis liv ställdes helt på ända och killen har fortfarande inte fattat att det han gjort mot henne är något förfärligt. Det finns omständigheter där runt barnlösheten som gör det extra sorgligt, men jag väljer att inte skriva om det här för jag vill absolut inte utelämna dem på något sätt.

Kontentan - ni måste prata med varandra!! Fråga hur han känner sig och be sen att du får förklara hur du känner dig. Ni måste nå ut till varandra! Men, sen finns det ett stopp för det också förstås, Jag har själv erfarenhet av ett förhållande som höll i tio år och där det tog slut precis när allt var som bäst och ordnat för att kunna "skaffa" barn. Idag är jag visserligen själaglad, för annars hade jag inte träffat min nuvarande man, men just då var det verkligen katastrof i mitt liv.

Jag hoppas inte jag förvärrat hur du känner nu, jag vill bara säga att du inte är ensam i den här situationen, och att det är viktigt att du får hjälp nu! Kanske skulle du också prata med en psykolog för att få möjlighet att reda ut dina egna känslor och vad du själv känner? Kanske är det lättare att hitta kraft då att ta itu med situationen, för tyvärr verkar det ju inte som din man klarar av det just nu.

Stora styrkekramar till dig Kix! Om du vill kan vi pratas vid lite så här, vi behöver ju inte publicera varandras kommentarer om du inte vill.

Jenny

1 mars 2012 11:36

Jag kan förstå alla dina tankar vännen. Ibland är livet så jäkla tufft! Jag tror att man behöver gå dit ner, i källaren, gräva och analysera för att kunna gå vidare, komma underfund med vad man vill i livet och hitta ett bättre sätt att nå dit. Kanske är det vår ålder också, man funderar över hela livet, hur det varit och vad man vill göra resten av tiden. Jag skickar dig den varaste kramen och hoppas att du hittar glädjen över livet igen. KRAM

mammaTEA

1 mars 2012 12:27

Kram!

ettvanligtliv

1 mars 2012 14:54

Kramar <3!!!

Anna

1 mars 2012 17:56

Önskar jag kunde trösta på något sätt men jag vet att den enda som kan lyckas trösta är en själv. Men glöm inte att ljuset bor i mörkret, snart måste det vara din tur att få se det ljusna!

Många många kramar!

Emelie

1 mars 2012 18:05

Hej! Vill bara berätta att jag vet en barnlös som blivit gravid efter att ha gjort familjekonstellationer. Och oavsett vad resultatet blir, så får man en jättebra hjälp av att göra familjekonstellationer oavsett livssituation. Vill rekommendera det till alla som vill lära känna sig själva bättre!

Kix

1 mars 2012 19:36

Tack för din kommentar. Fick lov att läsa på om familjekonstellationer, då det är ett nytt begrepp för mig!

A

1 mars 2012 21:51

Förlåt för att jag aldrig kan skriva en vettig kommentar. Det gör så ont att läsa om hur dåligt du mår och att inte alls kunna påverka. Man vill bara kunna trolla.. För din skull. Men ja, finaste Kix!!

Kix

1 mars 2012 21:55

Men gumman, gumman... det är ju inte bara jag som mår dåligt, eller hur? F-n för ofrivillig barnlöshet och det helvete som den ställer till....

mamman

1 mars 2012 22:14

Sänder en kram till dig

Helena

2 mars 2012 08:59

Detta inlägg var som att läsa om mig. Jag hade kunnat skriva vartenda ord själv.

AnnaCecilia

3 mars 2012 07:38

Jag tycker det lyser igenom på de flesta, man kan läsa mellan raderna på min blogg i alla fall. De flesta av oss som är kvar (som inte fått barn än) är ju både arga, bittra, ledsna och sitter med en massa ångest och rädsla.

Jag tror såna tankar handlar om självbevarandedrift, om man har identifierat allt som kan gå på tok så är det mer hanterbart. Det är en process för att förbereda sig och bearbeta..

På nåt sätt så tror jag att det är viktigt med hoppet, hoppfullheten är nyckeln att klara av vardagen. Men jag tycker jag har tappat det senaste året och vad jag kan se du likaså.

Jag tror att det är en storts förberedelse..

Jag blir ofta galen på människor som säger att "det ordnar sig", för i barnlösas värld så är det inte alltid det ordnar sig. Tvärtom.

Jag kör med metoderna 1. stoppa huvet i sanden 2.fokusera på annat för stunden.

Funkar väl så där, men ärligt talat så tror jag inte jag överlever annars...

Men jag lovar att jag är lika som du, jag funderar, tänker, är ledsen har ångest. Men allt hamnar inte på bloggen. Det är så jobbigt att skriva om. Och tänka på.

sandra

8 mars 2012 19:02

Jag blir så arg och frustrerad! Tänker själv ofta och längtar så mycket efter familj och barn. Jag har ingen aning om mina chanser. Jag har kikat till och från här i din "dagbok", och varje gång väcks enorma känslor inom mig. Jag har ingen rätt egentligen att tycka något om din karl,jag vet ju inget om honom, men ska jag vara ärlig känner jag mig arg. Det är väl så att det krävs raka rör från sin partner, oavsett i med eller motgång! Å andra sidan är det i motgång som det ibland blir svårt att sätta ord på känslor...Men jag vad förstår kämpar du för allt du har och orkar, och Något borde du få tillbaka. Jag vet själv hur det är att kämpa för att hålla ihop något som man borde vara två om. Det tär, nåt så jävulskt.
Men man gör det, just för att man älskar, ibland över sitt förstånd.

Kix

8 mars 2012 22:08

Precis, man gör det för att man vill, man älskar och man längtar. Hoppas du får uppleva en familj och barn med en partner som du älskar (men först hittar..). Utan lidande.