Nu vet ytterligare ett par i vår bekantskapskrets om vår problematik. Kan faktiskt inte förstå att när vi skall berätta om vår ofrivilliga barnlöshet, så skakar jag som ett asplöv. Det är säkert. Jag trodde att det gick bättre och bättre för var gång. Men denna gång hade jag fel. Det gick verkligen inte bättre. Jag blir nog aldrig riktigt van eller bekväm med att berätta vår story.

Anledningen till att vi dröjt så länge med att berätta för just detta par är att vi har inbillat oss att det skulle vara ointressant information i deras ögon, eftersom de inte har barn, och så vitt vi vet så vill de inte ha några heller. Så därför blev vi extra förvånande över att vi fick sådan jättebra respons från dem, mycket bättre än MÅNGA andra som vi berättat det för. Det var faktiskt j-vligt skönt. Nu får vi väl bara se om de tar min uppmaning (som jag brukar göra) att visa att de bryr sig genom att ställa frågor när vi träffas framöver. Vi umgås ofta, så det blir nog prövning på detta ganska snart.

Å så för er som vet vad jag pratar om så rullar bollen.  :) Jippie!

Kix