Fick ett SMS idag. Min bror och hans tjej har fått ytterligare ett barn idag. Kommer inte ihåg om det stod att det var en tjej eller en kille. Det var många kilo iaf. Vet inte om jag skall vara glad eller ledsen. Fast vore jag glad hade jag väl kommit ihåg om det var en tjej eller kille. Är jag ledsen?

Ja, jag är ledsen för att det åter igen inte är jag. Jag är ledsen för att jag tycker att det är vår tur nu. Jag är ledsen för att jag har missunsamma känslor. Och jag är ledsen för att jag borde egentligen ringa och prata med honom men inte orkar.

Å så är jag ledsen för att jag måste ta upp vår adoptionsresa med honom fast jag egentligen inte är stark nog att föra det på tal. Speciellt inte nu....

Det som kännts så himla bra under hela midsommarhelgen, dvs mitt humör, har spolierats igen. Upp och ner, ner och upp, hela tiden. Livet är fan i mig fördjävligt!

Mogen rubrik förresten....

Kix

Måste bara få spy ut lite irritation om en pytteliten händelse som nyss utspelade sig, men bara för att den är pytteliten så betyder det inte att händelsen är betydelselös.

Vi har ett nära kompispar som känner till att vi är ofrivilligt barnlös, detta efter att kvinnan i ett samtal med mig gråter och är ledsen över att hon är graviddeprimerad. I detta samtal brister jag helt och min fasad spricker då jag berättar för henne om att vi har längtat efter ett barn i 4 år och att jag tycker att hon skall vara glad för att hon är gravid. Vill ni läsa mer om denna händelse läs här.

I alla fall - lade precis på ett telefonsamtal med henne:

- Hej, hur är läget? frågar hon.

o Det är väl som vanligt, säger jag.

- Jaja... ja, vad bra att det är bra, säger hon.

VADDÅ???!!!! Jag sa väl för f-n inte att det är bra. Det har inte varit bra på 4 år!!!! Om hon bara kunde lyssna på det man sa så skulle det inte behöva bli ett ruttet samtal. Åkej, åkej. Ni kanske tycker att det var väl inte så farligt. Men just nu rinner bägren över då detta är bara ett av flera unkna samtal mellan oss.

Något annat typiskt är att när man frågar henne om hur läget är så svarar hon överdrivet klingande/sjungande:

- Ja, det är JÄTTEBRA!!!

Tro f-n det, hon är ju gravid. Men måste hon vara så självisk och inte ens försöker förstå att allt detta gör mig bara mer ledsen och mer deprimerad.  Hon har frågat mig om hon kan fråga vad som helst när det gäller vår ofrivilliga barnlöshet, och jag har öppet sagt att hon får gärna fråga om vad som helst och jag skall besvara så gott jag kan. Men hon har inte ställt EN-ENDA-FRÅGA. Är man verkligen intresserad då, eller lät det bra till en början men något som sedan rann ut i ointresse?   :(

Kix

Frågeställningar som jag inte vet om jag någonsin får något svar på:

1) Om vi kan bromsa HIV, bromsa/bota Cancer och klona djur, varför kan vi då inte hitta anledningar till att ett embryo inte fastnar i livmodern?

2) Om man bor i Sverige som har lika sjukvård för alla, varför är det då olika regler när det gäller antalet landstingsbekostade IVF-försök?

3) Hur länge är man ofrivilligt barnlös? Tills man har fått sitt första barn, eller tills man har fått det antal barn man önskar?

4) Vår fd stadsminister uppmanade Sverige i en intervju att "skaffa" fler barn då antalet födslar gick ned. Mina tankar så här många år efteråt är att då lät det som helt naturligt, nu låter det otroligt illa uttryckt, för vad gjorde han för att underlätta detta "skaffande" av barn?

5) Kan det verkligen vara så att om kroppen lyckats bli gravid en gång så har den "fattat" och kan lättare bli gravid en gång till (trots missfall emellan)?

6) Kan man mäta sorg och lidande?

7) Är det lättare att vara ofrivilligt barnlös om man vet anledningen till det?

Har ni något svar på ovan så får ni gärna delge mig det. Har ni inte en susning om svaren så får ni gärna gissa också....

Kix

(Maria - självklart är jag intresserad av att läsa, jag bara önskar och hoppas innerligt att jag får uppleva det du beskriver. Tack!)

Länge sedan sist; dead line på jobbet, trädgårdssysslor, migrän och förkylning är orsaker till min frånvaro. Mitt intresse för trädgård tar ju verkligen sin tid och det finns ALLTID saker att fixa på gården. Alla plantor och frön är äntligen ute, dock inte basilikan - för den är det nog för kallt ute ännu. Ett av äppelträden har nog dött i vinter för än har det inte kommit några blad. Dessa är min mans favoritäpplen så vi får nog köpa oss ett nytt. Smultronen har förflyttats från jordgubbslandet till förmån för fler jordgubbsplantor, därefter väntar en uppsnyggning av det landet. Ikväll har jag ryckt bort ogräs bland hallonbuskarna, kan se att det kommer små nya hallonbuskar, men på grund av allt ogräs så har de väl inte kommit upp ordentligt. Nu hoppas jag på renässans så att det blir ordentlig skörd i år.

I veckan har jag varit till Tant L, den underbara privata gynekologen, men tyvärr är mina slemhinnor fortfarande alldeles för tunna. Inga bakterier dock, tack och lov, men fortsatt behandling med Lactal och Ovesterin. Ny träff när jag beräknas ha ägglossning, dvs nu på måndag. Jag har köpt ägglossningsstickor!!!! Det är flera år sedan sist och det får mig att bli lite förväntansfull. Känner mig faktiskt rätt ok idag, hoppas humöret håller i sig över helgen, skulle vara skönt att få en massa gjort eftersom vi anordnar midsommarfirande på fredag. Men man vet aldrig, när som helst vänder det och man ligger längre i sängen, man grinar i duschen, man blir håglös, energifattig och oerhört ledsen. Vill inte träffa någon, vill inte göra något, vill inte äta...

MEN idag känner jag mig ok, och jag kan finna dessa fyra (och en halv) faktorer som gör att jag känner mig rätt ok:

1) Trädgården (känslomässigt mår jag bra av att pyssla på med trädgården)

2) Ägglossningsstickor (jag blir förväntansfull, för vi missar ju inte någon ägglossning iaf)

3) Barnbesked (läser om flera i adoptionsvärlden som fått sina barnbesked och blir såå himla glad för deras skull... )

4) Tant L (sprudlande av positivsm och energi säger hon "-Det behövs bara en spermie och ett ägg för att bli gravid. Glöm inte det" Så sant...)

0,5) Fotbolls-VM (det är alltid kul att titta på när världsnationer spelar)

Kix

Har varit på återgivning hos adoptionsutredarna igår, de verkarde vara nöjd med allt förrutom att de har fastnat vid att min man inte berättat för sina föräldrar om vår ofrivilliga barnlöshet och då heller inget om vår adoptionsprocess. Detta är tydligen jätteviktigt hos givarländerna att de ser att man har starka band till sin släkt, och det har jag full förståelse för. Det är ju faktiskt bara min mamma och min mans syster med man som känner till vår situation, och det är många kvar i släkten. Våra utredare önskar att några ur släkten kunde göra en kommentar om hur de ser på ett kommande adoptivbarn till oss, detta för att lägga till i utrednignen då många länder fäster stor vikt i just blodsbanden. Min man sa till utredarna att vi skall givetvis berätta för hans föräldrar om det är något som försvårar en fortsatt process. Vår utredning blir inte klar innan sommaren på grund av detta, utan de vill träffa oss på nytt i mitten på augusti så att de kan komplettera med detta i utredningen. Därefter väntar Socialstyrelsens beslut. Kan man hoppas på september för detta tro...

Som sagt, vi har alltså några i vår släkt som vi måste delge denna information, vi vet bara inte hur vi skall göra det. Hur gjorde ni andra adoptanter? Eller för all del, ni andra ofrivilligt barnlösa? 

Kix

Har precis avslutat en enkät där jag skall kryssa i lämpliga alternativ om hur jag upplevde mitt senaste besök hos Gynekologen. Och jag har verkligen varit ärlig i mina svar, och de blir inte upplyftande för den som skall analysera dem. Drar nog ned snittet rejält, men nu när jag äntligen får säga min mening så ville jag verkligen nyttja den. På sista sidan kunde jag skriva in fritext på vad jag tyckte var bra och vad jag tyckte var dåligt, och inte oväntat så fyllde jag fältet för dåligt, medan fältet för bra lyser tomt. Och inte nog med det, dessutom fanns ett fält där man kunde lämna synpunkter på saker som de inte har frågat om i enkäten.

Inte för att jag tror att vårt landsting skulle ändra på hur många gratis IVF-försök som de ställer upp med, men det påpekade jag som var dåligt. Dessutom fick de höra en del om att man får olika läkare varje gång som inte känner till mina proglem så att man antingen får uppprepa sig eller så bryr de sig inte utan utför det dom är tillsagda att göra och inget utöver. Detta svider extra mycket nu när jag har varit hos Tant L, den privata gynekologen, då hon vid första besöket uttrycker sin bekymran över att ingen gynekolog tidigare har upptäckt att jag både har bakterier i slidan och mycket tunna slidväggar. Å då har jag varit hos MÅNGA gynekologer de senaste 3 månaderna...

Suck.

Kix

Nu kommer ett tråkigt inlägg för er läsare, detta inlägg vill jag skriva till mig själv så att jag håller koll på vilka personer som känner till vår situation. Ofta är jag tyvärr frustrerad över att ingen verkar bry sig om oss/mig än fast de känner till problemet. Nedan är personer som känner till vår situation, samt hur dessa personer bemöter informationen:

Min mans syster som var referent till adoptionen

Har ALDRIG ställt en enda fråga till mig.

En arbetskompis/gammal fotbollskamrat

Ställer ytliga frågor som hon sedan ändå glömmer svaren på. Har varit tydlig med henne att jag inte vill prata om situationen på jobbet.

En kompis som flyttat från staden

Frågade tidigt om jag ville prata om det, men jag var så sårbar då och grinade mycket. Jag sa att jag inte ville prata om det. Hon har inte sedan dess ställt en enda fråga. Önskade faktiskt att hon skulle ompröva den frågan så att jag får chansen att ändra mig.

Ett kompispar vars fru var referent till adoptionen

Har ALDRIG ställt en enda fråga till mig.

Ett kompispar

Detta är det kompispar vars tjej ringer mig och grinar för att hon är graviddeprimerad. Se detta inlägg här. Hon har två gånger frågat om jag vill prata om vår barnlöshet och hon har frågat om jag vill prata om allt eller om det finns saker jag inte vill prata om. Jag har varit tydlig och sagt att jag pratar gärna om det om hon är instresserad och att jag skall svara på allt som jag har svar på. Hon har inte ställt en enda fråga. Sist vi träffades frågade hon "Hur är det annars dååå....?". Svaret man får på en sådan fråga av mig är: "Jo, det är väl bra. Som vanligt". Standardsvar. Därefter säger hon inget mer om det.

Min mamma

Ställer frågor några veckor efter att hon vet att jag varit på IVF. Men det enda jag hör är bara "Ja, men ni har ju himla otur också...". Hon har ingen koll på vad det innebär med att göra IVF eller att bli utredd för att adoptera. Det känns som att hon inte är intresserad, fast jag intalar mig att hon inte vet hur hon skall fråga.

Min chef

Ställer några frågor på våra årliga utvecklingssamtal, sedan jag berättade om situationen. Verkar ärligt intresserad. Men ställer aldrig annars frågor. Har varit tydlig med honom om att jobbet är en fristad för mig.

Ett ex. kompispar i annan stad

Finns på facebook och MSN, men de har inte ställt en enda fråga sedan 3 år tillbaka. De var också länge ofrivilligt barnlösa och vi frågade lite i början om det.

Ett kompispar vars sambo var referent till adoptionen, kallad L i mina inlägg

L är den enda som ärligt och empatiskt frågar hur läget är. Hon är intresserad och har den där unika känslan för vad som bör sägas för att stötta. Nu läser hon ju min blogg också som visserligen ger henne lite mer "inside information" som gör att det blir lite enklare att prata.Tur att jag har henne, annars hade jag nog brustit ut i ett sjuhelvetes vredesvrål.

Kan inte annat säga än att få prata ut här på bloggen också hjälper en hel del. Men jag saknar faktiskt att fler är personliga, bryr sig och frågar.

Har fått reda på av min chef att flera av mina arbetskamrater pratar om det bakom min rygg. Ingen har ställt någon fråga till mig.

Jag skall försöka få till lite positivare inlägg framöver. Det har varit lite deppigt ett tag nu. Lockar trädgård någon läsare?

Kix