Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det ställs mycket större krav på socialt nätverk och bla, bla, bla. Med andra ord känns det som att en ensamståendeadoption inte kommer att bli verklighet.

Fick mail från vår adoptionsförmedling. Vi är nu framme i kön och får nu skicka papprena till Colombia, japp, jag har inte sagt det förrut, men vi.. eller ja, läs jag... ville adoptera från Colombia. DET mailet var jobbigt. Måste ta itu med det och meddela den tråkiga situationen. Blä.

Har varit på pubkväll med jobbet. Det är inte min grej. Känner mig enbart obekväm, hör inte hemma där. Gick gråtandes därifrån. Hur skall jag kunna titta och söka efter killar som jag inte ha gjort på 14 år. Hur går det till? Alla som är i min ålder är ju gubbig... ja, alltså har lagt på sig lite mage... jag vill inte ha en slöpotatis som inte tänker på kroppen...

Har börjat jobba, dock med sjukskrivning 25% i 3 veckor. Är övertygad om att mitt liv mår bättre av att jobba för att skingra tankarna. Har tagit av mig ringarna men ingen på jobbet har sagt något (förrutom en kollega som såg att jag hade gråtit).

Men allt är verklighet. Ingen dröm. Tyvärr.

Kix