TeachMom

3 mars 2012 23:10

Jag tänker hemskt mycket på dig och tycker att du har fått oförtjänt mycket olycka. Jag hoppas att allt blir bra för dig - på ett eller annat vis. Du tänker verkligen inte hemskt, utan mycket rationellt. Många kramar!

Cecilia summerar

3 mars 2012 23:18

Kära Kix... så innerligt önskar jag att den här tiden av kamp och smärta ska ta slut nu. Och att er relation ska få bli hel så att ni kan ta emot ett barn och ge det just det som behövs. Kärlek, tillit och trygghet. Det som tycks fattas mellan er nu. Men jag vill fortfarande tro att det kommer att ändras. För det kommande barnets skull hoppas jag att det stämmer. Och för din skull. Och din mans.

Ekke

4 mars 2012 08:10

Jag förstår att du blir arg och du har all rätt att bli det! Jag tror också att din man behöver prata med någon - och då inte med någon kvinna på FB (!) Kanske en idé att ni båda under en tid spärrar Facebook en tid? du ska inte behöva gå och fundera över vad han gör eller inte gör.

Jag blir så frustrerad över att barnlösheten inte får vara det enda problemet man får ha - det räcker ju och blir över som det är.
Jag hoppas att ni kommer hitta tillbaka till varandra.

Kram

Jenny

4 mars 2012 09:31

Har nästan förstått att han inte mår bra så det är bra om han får hjälp på något sätt. Ni går inte igenom en lätt situation just nu. Jag hoppas för er skull, att ni ska komma ut på andra sidan och bli lyckliga igen. Kram Jenny

Anna

4 mars 2012 10:21

Bra att den tuffa kvällen trots allt ledde till någonting konstruktivt. Att han vill rädda förhållandet och hur han rent praktiskt ska göra för att kunna lyckas med det. Önskar att det lilla-lilla ljuset i tunneln ska få växa och växa!!

Kramar!!

elin

4 mars 2012 11:47

Jag blir nyfiken, vad är det hos denne man som gör att du vill stanna kvar i relationen? Vad älskar du mest hos honom?

Kix

4 mars 2012 20:40

Fråga 1: 14 år har vi varit tillsammans, varav 6 år som kämpande mot barnlösheten, det är tyvärr inget jag bara kan kasta i sjön. Speciellt inte när jag är 38 år och ser barnlösheten som den största livskris jag varit med om. Att leva utan barn är inget alternativ för mig och då blir det svårt att lämna relationen.

Fråga 2: Idag är den svår att svara på när jag tidigare alltid sagt; tryggheten... ironiskt!

Nelle

4 mars 2012 11:52

Nu är det dags för din man att skärpa till sig! Så himla tröttsamt att du ska behöva fundera över vad han gör framför datorn mitt i allt annat elände...

Skönt att han säger att han vill satsa på ert förhållande i alla fall, hoppas att det blir en förändring snart.

AnnaCecilia

4 mars 2012 11:58

Har oxå märkt en markant ökning på min blogg, men jag tror även det handlar om att barnlöshet och dess konsekvenser är mycket på tapeten just nu. Man vill veta hur andra hanterar det.

Att läsa andras blogg är ju att få tillträde i en privat värld, det är lite som att läsa någon privata dagbok. Det är ju onekligen väldigt intressant att få dela någons liv. Och lite av en ära. För många låser ju sina bloggar.

Men det största orsaken är ju att vi som bloggar om barnlösheten är ju att vi inte vill vara ensam, vi vill även veta hur andra har det, vi känner med våra medsystrar på ett starkare sätt.

Nåja. Åter till dig..

Men jag kan inte låta bli att tänka att din man inte berättar hela sanningen. Det är nåt mer. Det stämmer inte riktigt. Och jag tycker det är bra att du blir arg. Sätter ner foten.

Han må hur dåligt han vill, men jag tycker han lämnar dig i sticket. Man är ju två om det här och det han gör är både fegt och väldigt taskigt. Och sen vägra prata om det är otroligt egoistiskt. Varför undrar jag.

Han behöver prata med dig. Kanske nån annan sen. Men dig i första hand.

En annan tanke är miljöombyte. Har ni möjlighet att åka i väg några dagar? Då brukar det släppa lite.

Varm kram!

Kix

4 mars 2012 20:53

Håller fullständigt med, om jag inte hade vetat att ni andra tappra kämpare funnits så skulle min börda vara mycket tyngre. Nu har jag ju chansen att dela med mig av den bördan; både genom att identifiera mig med andra bloggare (ivf:are och adoptanter) men också genom att själv skriva om mitt liv i det här.

Ang. min man är jag tyvärr också misstänksam på att det är något mer. Jag vet bara inte om det är min rädsla för att mer döljer sig under ytan eftersom han gjort det förr ELLER om känslan av fredagkvällen hänger sig kvar i kroppen. Jag frågade faktiskt flera gånger om de sände MMS/SMS, ringde eller mailade varandra, men det förnekade han. Han nämde att han hade hälsat på henne två gånger för att hjälpa henne med bilbatteriet. Jag tror honom på den punkten.

Anledningen till att jag tänker att han behöver prata med någon professionell är att jag tror att han skulle kunna öppna sina tankar och bearbeta dem på ett annat sätt. Med mig kan han inte prata, det liksom låser sig verkar det som. :/

Jag sa faktiskt idag att vi kanske skulle resa bort; men fick ett förväntat svar... - Det har vi inte råd med...

Tack för dina kramar och dina värmande tankar, de känns ända fram till mig.

Morgonpigga Evelina

4 mars 2012 13:43

Å vad otroligt jobbig den kvällen måste ha varit. Jag önskar att jag kunde ha varit där på något vis och lättat din börda. KRAM

A

4 mars 2012 18:41

Skit fullständigt i vad läsarna skulle tycka. Det här är eran kamp, erat liv och ni bestämmer själva hur ni ska gå till väga. Som vanligt, en varm kram till dig från mig.

Kix

4 mars 2012 20:43

Det är bara mycket enklare att "gömma" sig i en anonym blogg än att blotta sig för människor jag känner som tror sig VETA hur livet skall levas.

Sarah

4 mars 2012 21:14

Nu ställer jag säkert en asdum fråga (igen), förlåt, men hur menar du när du skriver att han ska följa med genom hela adoptionsprocessen? Ska ni genomföra adoptionen och sedan är det okej att separera? Jag ser inget större fel med det, du kommer kunna axla föräldraskapet själv på bästa vis, jag bara undrar om det är så du tänker.

Kix

4 mars 2012 21:39

Ja, det är så jag tänker/tänkte!

ettvanligtliv

5 mars 2012 10:25

Usch vilken jobbig helg, men skönt ändå att allt är sagt och att du fick ur honom en massa. Tycker inte alls att det är konstigt eller något fel på att han går med på att gå igenom adoptionen med dig även om han själv inte känner sig redo att adoptera. Det är ditt framtida liv det handlar om och han har varit vårdslös med det på många sätt. Han är skyldig dig det. Om folk tycker att det är konstigt eller dumt, skit i det... de är inte i din situation.

Hoppas såklart att det löser sig till det allra bästa för er. Det är ju ett jättestort steg på vägen att ni äntligen fått veta vart ni står.

Kramar!!!

http://ochsenkommerfamilj.blogspot.com/

6 mars 2012 09:31

Hmmm.... du vet ju bäst själv och jag säger inte att du ska lämna MEN det daltas alltid när det kommer till män och deras känslor. De ska få hjälp av kvinnan att hitta någon att prata med och de ska få hjälp än hit än dit. Jag tror ibland att de vet mycket väl vad de sysslar med och den där hjälplösheten hos dom är ett påhitt av oss kvinnor stundom och männen låter oss hållas. De gör som de vill precis som vi och behöver inte den där hjälpen. Jag har själv hjälpt sååå mycket i en annan relation att jag nästan själv stupade och jag skulle aldrig göra om det. I min erfarenhet var hjälplösheten hos mannen endast ett spel för gallerierna och ett sätt att köpa sig tid och se till att jag tröttnade så han slapp göra slut. Efter att jag hade hjälpt huuuur mycket som så var det ändå jag som fick göra slut också. Tror det är lite känslomässig feghet snarare än hjälplöshet... MEN, du vet bäst hur ni är och hur din man är. Detta är bara min egen erfarenhet och tanke. Massor med lycka till! Hoppas det löser sig!

Ps: Det är väl ok att adoptera som ensamstående? Menar att du kanske inte behöver mannen till detta egentligen?

Kram

Kix

6 mars 2012 22:38

Oj, låter inte bra att bli så engagerad. Det känns dock som att mitt engagemang i min mans välmående bara borde gagna mig, hellre än att stjälpa mig.

Jag fick den insikten idag att han förmodligen är svagare än jag (än fast han utåt är den starkare), det är därför han har agerat och gjort som han gjort.

Svar ja, det går att adoptera som ensamstående, men det finns fyra faktorer i det; 1) Jag måste få medgivande som ensamstående. 2) Medgivandet måste ske fort - för jag är rätt gammal redan nu 3) Jag skall ha råd 4) Jag vill ha barn MED min man om han vill det med mig.

Så jag behöver honom inte - NEJ - men jag vill han honom, om han vill.

Hej och Hopp

6 mars 2012 11:09

Ett varningens ord från mig - även om du bloggar anonymt så är man sällan så anonym som man tror i en ganska liten värld så var försiktig med att skriva saker som skulle kunna sätta käppar i hjulet för ditt medgivande.
I övrigt - jag känner såå med dig och önskar att jag snart fick läsa att du var på väg till ditt barn!
Kram

Kix

6 mars 2012 22:39

Tack för tips och omtänksamhet. Jag måste tänka mig för inser jag, samtidigt som jag vill få ut mina känslor och tankar. Det är det som min blogg är till för. Får fundera på om jag måste lösenordsskydda några inlägg...