Alltför många gånger så tycker jag så synd om mig själv, jag gräver ner mig själv, jag ältar och jag gråter. Det blir som en ond spiral och jag har oerhört svårt att ta mig ur. Ibland tar jag mig ur på egen hand, men ibland så kan man behöva hjälp på traven.

Jag har tidigare berättat om en vän som läser min blogg och som känner mig personligen. Det finns ingen som stödjer mig/oss som hon. Hon finns där och lyssnar, hon skickar SMS och frågar hur det går, hon mailar och ger värdefulla tips. Ibland kanske jag inte tackar henne tillräckligt. Jag är ibland bara så fokuserad på mina funderingar och egna problem. Vår underbara vän har nu tagit initiativ och bokat en föreläsning till oss, coachen Kjell Edhager. Han skall tydligen vara något utöver det vanliga och här är exempel på vad han pratar om: "Hur kommer jag loss, hur går jag från vanan att älta till handlingskraft?", "Hur bygger man självförtroende och självkänsla?". Det känns som om båda dessa är klockrena träffar. Tack L för att du finnns, du får kramen när vi träffas!

Kix

Hej kära läsare (om jag har några kvar). Tyvärr har jag inte prioriterat bloggandet de senaste två veckorna och konstigt nog känner jag att jag inte fullföljt mina plikter då jag inte bloggat. Jobbet har tagit mycket tid och vi har varit på fjällsemester, och mellan varven har jag byggt på mig så mycket tankar och funderingar som jag egentligen vill skriva av mig om, men tiden rinner och ju mer jag bygger på mig tankar och funderingar desto svårare har tröskeln blivit att helt enkelt skriva ner allt. Men nu känner jag att jag måste släppa den prestigen och helt enkelt bara skriva det som faller mig in. Jag skall ändå sammanfatta de senaste veckorna.

Jag opererades i mitten av mars (de skar upp en öppning till livmodern eftersom den var igentäppt), jag hade blödning av detta i 5 dagar. Trodde jag! Det har nu visat sig att jag också hade mens under dessa dagar vilket för mig vore näst intill omöjligt eftersom det skulle innebära att jag hade mens under någon/några av dagarna 22-26. Och hur har jag nu kunnat lista ut att jag borde ha haft mens under dessa dagar? Jo, min mens kom inte dag 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35 eller dag 36.

Vi det här lagat har jag blivit ganska frustrerad eftersom jag skulle börja på IVF-försök nr 4 när mensen skulle behaga dyka upp. Men jag börjar också känna missmod eftersom jag också härmed började förstå att jag redan hade haft min mens, och därmed också missat min sprutstart. För att kunna planera in IVF-försök nr 4 förstod jag att ett graviditetstest var nödvändigt, så jag köpte mig ett vilket visade tydligt att min mens hade varit besök. IVF-försök nr 4 är bara nu bara uppskjuten 2 gånger, så jag känner mig förberedd att vi åtminstone måste skjuta upp den ett par gånger till. Vi är van. Skulle vara skönt dock om Gud kunde ge oss medgång snart.

Så vad händer på adoptionsfronten då? Jo vi har haft vår tredje träff med utredarna. Till den träffen skulle vi skiva ett fiktivt brev till barnets biologiska mor resp. far. Jag skulle skriva till modern, och min man till fadern. Det var jättesvårt. Vad tar man med, vad utelämnas? Sedan känns det ju så fiktivt som det låter vilket försvårar skrivandet. På träffen hade vi varsin djupintervju där vi fick frågor som ”Hur träffades ni?”, ”Vad egenskaper tycker du om hos honom, tycker inte om hos honom?”, ”Har ni haft någon kris i ert förhållande?”, ”Har ni haft något gräl?”, ”Vad rörde det grälet om?”, ”Hur många IVF-försök har ni gjort?” samt frågan jag bävade för ”Är ni klar med hormonbehandlingar och IVF?”. Har ju läst en hel del och förstår ju att adoptionsutredning/adoptionsprocessen inte är förenligt med IVF-behandlingar, så mitt svar fick lov att bli ”Ja, vi är klar med det.”  En jobbig men fullständigt nödvändig lögn.  Det var dock intressant att efteråt kontrollera med mannen om han hade svarat likadant…

Så vad händer nu? Nu ser jag verkligen fram emot IVF-försök nr 4. Nu hoppas jag att det blir av. Jag oroas dock av att det blir något problem med min livmoderhals igen, säkerligen så växer den igen eller något. Så jag ser fram emot det med tillförsikt.

Min man skall ringa en privat gynekolog som vi inte tidigare har besökt. Vi tänkte att vi kanske skulle försöka påverka något själva, en ny spolning av äggledarna kan väl vara ett sätt att försöka påverka själva.

Vi har inplanerad träff med adoptionsutredarna om 2 veckor, då fortsätter det med ytterligare djupintervjuer en och en.

Kix

Denna helg blev inte som jag hade tänkt, jag har fått information som är svår att hantera. Min mans och mina känslor går en svängom i boxningsringen, våra hjärnhalvor sjunger på en sista vers och våra hjärtan slår kullerbytta tillsammans med djävulen.

Vi har ett nära kompispar som också är barnlösa, vi har förstått att de inte kommer vänta länge med att försöka få barn och vi har ställt in oss mentalt på att detta snart sker. Trots det så är vi ändå tagen på bar järning. På lördagmorgon pratade jag med tjejjen i telefonen och jag hörde tydligt att hon var ledsen (det är hon ALDRIG annars). Jag fiskar lite men försökte inte vara för påträngande, varpå jag får till svar att hon är så ledsen för hon är graviddeprimerad. Och där slog Niedermann in magen på mig, jag tror han fick med sig en bit av hjärtat. Jag hade precis innan telefonsamtalet med henne döljt mina hulkande gråtattacker med dammsugning så jag var fortfarande i ett extremt känslomässigt tillstånd. Detta fick en effekt att jag gråtandes i takt med hjärtats okontrollerbara slag säger: "- Men x, var bara så jävla glad över att du är gravid!". Denna mening återupprepas säkerligen 15 gånger under detta samtal. Hon påtalar att de fick missfall för 3 månader sedan och det är därför som hon är så deprimerad för hon är så orolig att det skall hända igen. Det kan hända att min vän inte riktigt tyckte att jag förstod eller ville förstå hennes vånda, men eftersom jag aldrig har varit hennes situation så är det fullständigt omöjligt för mig att förstå att hon inte skulle vara glad över sin graviditet. Jag kan bara utgå ifrån mig själv.

Det samtal som följer är att hon berättar mer om hennes bekymmer om graviditeten och om rädslan att få missfall men jag berättar också om vår situation, inte särskillt ingående dock. Jag vill inte forcera HELA vår process i ett samtal där hon vill berätta om sitt bekymmer, dessutom verkade hon inte så intresserad (eller helt enkelt inte mottaglig). Jag beskrev för henne om att jag inte kan finnas till stöd för henne, att min energi inte räcker till annat än att försöka kämpa internt och att bearbeta min egen sorg i paradoxalt samspel.

Jag är så klart glad för deras skull att de är gravida, men det gör såååååå ont i mig. Det gör så ont att vi blir de enda kvar. Det gör så ont att andra lyckas bli gravida och inte vi. Det gör så ont att hon inte ser det goda i att de är gravid. Livet är så orättvist, men jag vill för den skull aldrig att någon annan skall behöva uppleva det vi går igenom. 

Det här betyder nu att ytterligare två personer känner till vår barnlöshetssituation. Stenen har lättat lite till. Men det betyder också att ytterligare två personer i vår närhet väntar barn.

Tuff helg, men jag överlever. Det måste jag. Det måste vi.

Kix

Status operation:

Tung operation i måndags, jobbigt uppvaknande efter sövning, illamående, magont och en jävla kateter uppstoppad i slidan. De hittade inte den rätta gången till livmodern så läkaren fick lov att använda kniven för att öppna upp kanalen. Så nu är jag skuren inombords också. Å så kommer de där negativa tankarna att detta är ju ändå bara tillfälligt, min kropp kommer att se till att denna öppning likväl läks igen såsom den har gjort tidigare. Bra med en självläknade kropp.... MEN INTE DETTA! Fick lov att stanna hemma från jobbet på tisdag pga magont och jag skulle ta bort katetern på onsdagmorgon.

Status efter operation:

Jag har fått förstoppning. Hur kan man få det när man måste vara fastande inför en operation? Den har nu varit ihärdigt och jävlats med mig sedan tisdagkväll. Jag har rejäla magknip och svårt att gå upprätt. Magen står ut som värsta 3dje månaden effekten (I wish) och gör svinont. Jag har knappt ätit sedan tisdagkväll, har dock satt i mig massor av torkade plommon och vatten, vindruvor och linfrön. Jag har stoppat upp något laxermedel i ändtarmen, flera gånger... men inget hjälper. Skall försöka röra mig mer (svårt när man har kramper dock) samt dricka mer. Men om det inte blir bättre måste jag nog ta kontakt med vårdcentralen imorgon.

Staus på datorn:

Fick virus igår..(den stackarn). Den gick inte att rädda, så eftersom jag inte varit på jobbet ännu så får jag ta det jag har hemma och installerade XP Home Edition... bara för att få den att starta igen.... Nu kan jag ju iaf kommunicera, jag är nog lätt beroende av en uppkoppling tror jag.

Fick denna kommentar igår om någon annan är intresserad. Skulle inte se så bra ut att gå ut i tidningen att vi håller på med IVF under pågående adoptionsutredning:

"Jag är reporter på Metro och letar efter ett par som ska göra en ivf och som kan tänka sig att dela med sig av detta i text och bild. Om du är intresserad eller känner någon som är det så maila gärna mig på anneli.wikstrom@metro.se så kan vi prata mer. Mvh Anneli"

Nu skall jag krya på mig. Tack för ert stöd. Å ni ser, det blev svordomar även i detta inlägg.

Kix

Imorgon är det operationsdag. Det har gått precis 7 veckor sedan den senaste misslyckade operationen, och läkningen skulle vara i 7 veckor, och det är det prick imorgon. Så nu måste väl förutsättningarna vara på topp eller….

Det hindrar mig ändå inte från att oroa mig för att även denna operation skall misslyckas. Det är ju så typiskt att man aldrig någon gång skulle kunna få känna att något går bra, men nu skall jag även känna oro för att det går dåligt för något som inte ännu har skett. Jag är pessimistisk. Jag har blivit det efter alla dessa år och turer.  Det som skulle kunna hända är alltså att de ÄN EN GÅNG inte hittar rätt kanal in till livmodern. Vad gör jag då?  Då står jag där med tre misslyckade operationer, IVF-försök som än en gång skjuts upp och kvarvarande trång passage till livmodern. 

Jag har fått två insikter idag:

• Det är precis på månaden 4 år sedan jag slutade med p-piller….
• Vi  har hållit på med IVF i 1 år och 10 månader för 3 IVF-försök.  Det är ett genomsnitt på 7 månader mellan varje försök??????? Är det fler än vi som har sådant register? För oss har det handlat om sommarstängning, FET som avbryts, IVF-försök som skjutits upp flera gånger, IVF-försök som avbryts, läkning av livmodertapp efter konisering (pga cellförändringar), sommarstängning, ytterligare läkning, operationer pga livmodertapp/hals är igenärrad.

För att tala i klarspråk… NÄR I HELVETE ÄR DET VÅR TUR ATT LYCKAS? Skall det fortsätta jävlas så orkar jag det inte…

Vi får verkligen se adoptionstankarna som mer och mer realistisk, fastän det har vi väl gjort tidigare också, men nu får det bli mer intensivt. Det är bara så tokigt att ha IVF-försöken på sidan om vår adoptionsutredning då vi helt enkelt måste mörka den sanningen för våra utredare. Det är också jobbigt mentalt.

Fast nu måste jag förska inte tänka i negativa banor, det är väl det som livscoacher skulle poängtera att man inte skall göra för då blir det väl så.  Så nu vänder det för oss… *hoppas, hoppas, hoppas*.

Kix

- förlåt om jag stötte någon med mina svordomar...

Oj, vad tiden går. Mycket händer i mitt liv just nu. Som ni redan vet har jag fått en operationstid, den är redan på måndag. Jag fick kallelsen utan några som helst samtal eller påminnelser. Jag har däremot måsta ringa och kontrollera om jag inte skall ha de där tabletterna för att underlätta operation genom att livmoderhalsen blir mjukare. Dessa skall jag hämta på sjukhuset imorgon. Nästan trisslott-läge....

Något annat som händer i våra liv just nu är att vår adoptionsutredning har kommit igång. Vi har redan träffat våra utredare två gånger, en förra veckan. Då pratade de om upplägget, en översiktlig plan, vi har fått våra hemuppgifter som skall lösas från tillfälle till tillfälle. Vi fick också reda på att vi behöver tre referenser. Till träff nummer två skulle vi har gjort varsitt genogram, det är ett sorts släktträd. Träff nummer två skedde på hemmaplan, dvs hemma hos oss. Denna träff var igår, och mötet tog 3,5 timmar. Vi gick igenom varsitt genogram och pratade om släkt, förhållanden, uppväxt, miljö, arv genom allt från barndom, tonår och till vuxenliv. Jag har lite tråkiga och svåra minnen från min uppväxt som jag har jättesvårt att prata om så jag var väldigt nervös innan. Men det gick faktiskt över förväntan bra. Nu är det några veckor innan vi träffar dem igen, men tills dessa skall vi ha svarat på ytterligare frågefomulär samt skrivit ett brev till adoptivbarnets biologiska föräldrar, min man skall skriva till pappan och jag skall skriva till mamman. Det känns svårt. Vi har också gjort klart med tre referenser. Den ena är min bloggläsare L, numer också väldigt trogen, nära vän. Den andra är en annan nära vän, och den tredje är min mans syster. För de två sistnämnda är vår barnlängtan ny information (kan väl visserligen tro att de har förstått). Och det känns väldigt skönt att släppa på den stenen lite.

Idag har jag också haft min sista träff med kuratorn. Det är faktiskt skönt att göra ett avslut med det. Kuratorssamtalen har nu spelat ut sin roll, jag känner att jag blivit starkare, jag känner att vi är på väg någonstans, och jag känner att min bloggläsare L ger mig så mycket stöd att jag klarar mig.

Nu ser jag fram emot: operationen på måndag, vår fjällsemester, träff nummer tre med våra adoptionsutredare, IVF-försök nummer fyra. Det är ungefär så långt som jag orkar längta till i mina tankar. En trisslott till sommaren skulle sitta bra!

Kix

... därför att i posten idag hade jag kallelsen till min nästa operation. Jag har ju inte ens börjat maila eller ringa för att påminna. Inget strul kring detta än så länge med andra ord.

I kallelsen ligger dessutom blodprovtagningsremiss samt en hälsodeklaration som skall fyllas i och skickas in. Hälsodeklarationen innehåller frågor om man har haft eller har kärlkramp, hjärtinfarkt, sockersjuka, epelepsi, tuberkulos, om man är gravid eller rökare etc. Ja, en massa kryssrutor. Denna hälsodeklaration har jag fyllt i nu tre gånger på 1,5 månad. Det är inte mycket som förändrats i min hälsodeklaration.... har fortfarande inte haft kärkramp, hjärtinfarkt, sockersjuka, epelepsi eller tuberkulos. Jag är fortfrande inte gravid och jag lever fortfarande lika sunt som jag inbillar mig att jag borde för att förska bli gravid. Men jag förstår att det är rutin inför en operation.

Det står ingenting om några förbehandlande värktabletter samt tabletter för att mjuka upp livmodertapp/-hals inför operationen. Så jag måste ändå kontakta min läkare på Kvinnokliniken för att verkligen försäkra mig om att jag skall få dem.

Så jag väntar nog med trisslotten...

Imorgon skall vi på vår första träff med familjerätten. Utredningen startar härmed. Jag har försökt att förbereda mig genom att läsa delar ur"Adoption - handbok för Socialtjänsten", men det känns svårt att helt förstå hur utredningen kommer att gå till. Vi får helt enkelt flyta med.

Kix

Jag ringde IVF-kliniken imorse. Tydligen hade de vidarebefordrat mitt mail till min IVF-läkare, så sköterskan jag pratade med skulle skriva ut mailet och lägga på hans kontor. Det betyder att mitt mailproblem berodde på alternativ fyra på gårdagens inlägg, dvs mailet hade hamnat mellan två "stolar".  Nu ikväll har då äntligen min läkare ringt åter....

I gårdagens inlägg skrev jag att jag gick i orostankar, och det hade jag tydligen anledning till att göra för idag kom ytterligare ett bakslag. IVF-kliniken har inte alls planerat IVF-försök nr 4 i denna cykel, utan i nästa. Det känns lite komplicerat att beskriva hur det här kan komma sig, men jag försöker. Jag tar det i turordning:

• IVF-läkaren skickar remiss till Kvinnokliniken för att operera upp min livmoderhals inför IVF-försök nr 4 (Nov-2009)
• Kvinnokliniken opererar v.2 (beräknad IVF-start v.4, beräknad ET v.6)
• Kvinnokliniken misslyckas med operationen.
• Kvinnokliniken utför ny operation v.4 för att jag skall hinna med IVF-start och ET enligt plan. De misslyckas med operationen.
• Kvinnoklinikens läkare ringer mig och berättar att IVF-läkaren vill att livmoderhlasen skall läka i 7 veckor och det ligger på Kvinnokliniken att kalla mig för detta. Operationen skall ske i anslutning till nästa IVF-försök.  Jag har tolkat detta som att operation och IVF-försöket skall ske i samma cykel, dvs denna.

SÅ OERHÖRT KORKAT AV MIG! Nu är jag ledsen på mig själv att jag drog förhastade slutsaster. Jag är också arg på mig själv att jag inte dubbelkollar och tripperkollar allt eftersom jag borde förstått bättre. Jag är less på IVF-kliniken som behandlar mig som luft som inte besvarar mina mail (detta är inte första gången). Jag är besviken på IVF-kliniken då jag har betalt massor med pengar på att utföra 3 IVF-försök + 1 FET men det jag vill just nu är att "hoppa av" och byta klinik. Jag är besviken på Kvinnokliniken som misslyckas med en operation som enligt IVF-läkaren skall vara en enkel operation.... 2 gånger.

Å så är jag återigen besviken på mig själv att jag tillåter mig själv att spendera all min energi på att hantera allt detta...

Kix