Denna helg blev inte som jag hade tänkt, jag har fått information som är svår att hantera. Min mans och mina känslor går en svängom i boxningsringen, våra hjärnhalvor sjunger på en sista vers och våra hjärtan slår kullerbytta tillsammans med djävulen.

Vi har ett nära kompispar som också är barnlösa, vi har förstått att de inte kommer vänta länge med att försöka få barn och vi har ställt in oss mentalt på att detta snart sker. Trots det så är vi ändå tagen på bar järning. På lördagmorgon pratade jag med tjejjen i telefonen och jag hörde tydligt att hon var ledsen (det är hon ALDRIG annars). Jag fiskar lite men försökte inte vara för påträngande, varpå jag får till svar att hon är så ledsen för hon är graviddeprimerad. Och där slog Niedermann in magen på mig, jag tror han fick med sig en bit av hjärtat. Jag hade precis innan telefonsamtalet med henne döljt mina hulkande gråtattacker med dammsugning så jag var fortfarande i ett extremt känslomässigt tillstånd. Detta fick en effekt att jag gråtandes i takt med hjärtats okontrollerbara slag säger: "- Men x, var bara så jävla glad över att du är gravid!". Denna mening återupprepas säkerligen 15 gånger under detta samtal. Hon påtalar att de fick missfall för 3 månader sedan och det är därför som hon är så deprimerad för hon är så orolig att det skall hända igen. Det kan hända att min vän inte riktigt tyckte att jag förstod eller ville förstå hennes vånda, men eftersom jag aldrig har varit hennes situation så är det fullständigt omöjligt för mig att förstå att hon inte skulle vara glad över sin graviditet. Jag kan bara utgå ifrån mig själv.

Det samtal som följer är att hon berättar mer om hennes bekymmer om graviditeten och om rädslan att få missfall men jag berättar också om vår situation, inte särskillt ingående dock. Jag vill inte forcera HELA vår process i ett samtal där hon vill berätta om sitt bekymmer, dessutom verkade hon inte så intresserad (eller helt enkelt inte mottaglig). Jag beskrev för henne om att jag inte kan finnas till stöd för henne, att min energi inte räcker till annat än att försöka kämpa internt och att bearbeta min egen sorg i paradoxalt samspel.

Jag är så klart glad för deras skull att de är gravida, men det gör såååååå ont i mig. Det gör så ont att vi blir de enda kvar. Det gör så ont att andra lyckas bli gravida och inte vi. Det gör så ont att hon inte ser det goda i att de är gravid. Livet är så orättvist, men jag vill för den skull aldrig att någon annan skall behöva uppleva det vi går igenom. 

Det här betyder nu att ytterligare två personer känner till vår barnlöshetssituation. Stenen har lättat lite till. Men det betyder också att ytterligare två personer i vår närhet väntar barn.

Tuff helg, men jag överlever. Det måste jag. Det måste vi.

Kix

 

Anna

22 mars 2010 10:02

Usch, jag förstår att det var ett skitjobbigt samtal för dig och att det känns fruktansvärt att vara ensam kvar på "fel" sida.

Jag vet inte om jag missuppfattar det du skriver, men du skriver att hon inte ser det goda i att de är gravida. Om det är så att hon faktiskt är deprimerad så kan hon faktiskt inte se det goda, utan är fast på den svarta sidan. Men jag hoppas att hon bara är orolig och att det lägger sig snabbt, för depression är inte roligt att leva med. Inte ens som gravid.

Bra att du var tydlig med att du inte orkar vara hennes stöd, utan att hon måste söka det någon annanstans.

Ta hand om er!

 

Ulrica

22 mars 2010 11:40

Jag minns december 2008 - vi hade 2 misslyckade IVF försök i färskt minne och fått två vänners gravidbesked på samma vecka. Så var vi hemma hos några kompisar och hade glöggmys... När vi bestämmer oss för att gå så kommer ett par fram till oss och jag förstår inte riktigt varför just de kommer fram och verkar så angelägna om något.
Då berättar hon att "de ska bli 3" och jag kan inte bara vara glad för dem trots att de kämpat i 4 år för detta.
Samtidigt som alla andra på partyt får höra den glada nyheten och börjar berätta om sina graviditeter och minnen och graviditetskrämpor säger vi snabbt adjö och går ut i hissen och gråter i varandras famn för nu är vi HELT ENSAMMA i den här bekantskapskretesen om att vara utan barn... Jag gråter inte för att DE väntar barn utan för att vi INTE gör det...
Hon visste ju om att vi försökt så därför ville de berätta för oss först vilket var jättesnällt.
Men det blev så jobbigt så jag valde att inte träffa någon enda människa på hela januari...
jag förstår hur du känner! Samtidigt så känner jag mig mycket friare nu när alla vet. Det hjälper verkligen mig att vara öppen med det!

Stor kram till dig!

http://litenlangtan.bloggplatsen.se

 

EllVe

23 mars 2010 02:55

Det gör ont i mitt hjärta att läsa om det du går igenom...
Livet är inte rättvist, men det är ALLTID för tidigt att ge upp!
Kramar till dig!

 

avlangtan.blogspot.com

23 mars 2010 16:54

Stora kramar till dig!

http://avlangtan.blogspot.com

 

Lena

14 april 2010 14:19

Jag förstår dig precis. Själv var jag ner till Stockholm för några helger sedan tillsammans med min man och skulle ha det lite bra och få tänka på annat...trodde vi. De paret som vi skulle bo över hos, visade sig vara gravid. På söndagen flög min man hem och jag skulle stanna kvar för jobb på måndagen. Sov då över hos en av mina vänner som skulle bjuda på middag. En annan vän kom också över och vad tror ni det första hon säger...JAG ÄR GRAVID....suck vilken jobbig helg det blev ist! Jag tar mer och mer avstånd från alla mina vänner som nyligen har fått barn och de som är gravida, jag orkar helt enkelt inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag är ganska säker på att det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen. Den skapar sådan ångest och jag orkar inte veta av den. Mitt sista inlägg blir således bara att uppdatera om det sista.   Han var otrogen. Jag kom på honom förra sön...

  Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det stäl...

  Jag skall försöka uppbåda lite energi och skriva även till er som inte har fått något lösen.   Det är över nu. Han vill skiljas. Efter 14 års förhållande har den 6 åriga ofrivilliga barnlösheten satt sina spår. Vi säljer huset. Flyttar till v...

  Det här med lösenordsskyddade inlägg var väl inte fullt så genomtänkt... ni dränker mig med mail. :)   Jag besvarar dem eftersom! Gulliga ni! Ni skriver så fint!   Kix     ...

  Det är avgjort. Det blir delvis lösenordsskyddade inlägg på den här bloggen. Jag känner ju två privat som läser, dessutom har jag ju varit på flera bloggträffar. Så jag är ju inte anonym längre...   Vill ni läsa de lösenordsskyddade inlägge...