Kliver upp för att jag måste, för att det finns en plikt som kallas jobb. Kunde lika gärna ligga kvar eftersom huvudet spränger då jag grät mig till söms igår kväll efter att jag hade läst ett igenkännande inlägg av Hedda (som också blev starten på en mängd tankar). Min man jobbade.
Väl på jobbet så ringer jag IVF-kliniken i Umeå eftersom jag fått en känsla av att den gynekolog som jag nu går hos har ljugit för mig. Och jag fick det bekräftat. Min nuvarande gynekolog (en lokal sådan eftersom det är långt till klinikerna) som ansvarar för medicineringen av det senaste IVF-försöket (och numer också för det kommande frysförsöket eftersom de två som plockades ut inte återfördes enligt färskförsöksprincipen) har sagt att de skall begära journalkopior från IVF-kliniken i Umeå. Men när jag ringde till kliniken i Umeå så har de inga anteckningar om att min journal har sänts till min gynekolog ”och det skall det i så fall finnas anteckning om”.
Många på jobbet berättar om sina barn som varit med i lussetåg. Om hur barnen förväntar sig ett tåg och inte lucia. Vilka barn som sjöng och vilka som läste dikter. Tomtar och pepparkakor. Facebook som inte annat publicerar än bilder på barn i luciatåg. Hur fint det är med lucia, julkänslan, förväntningar, familjeband och barnens ögon när jultomten kommer. ALLT det där som jag sååå önskar att jag också kunna få dela. Men varje gång känner jag att hjärtat krossas bit för bit. Och jag undviker för det gör ont. Tårarna i ögonvrån när jag sätter mig vid skrivbordet. Men lyckas hålla undan.
Mailar Förmedlingen och ställer lite frågor samt berättar att vi måste avvakta till början av nästa år för att påbörja pappersinsamlingen till Landet (min man har inte gett sin åsikt i denna fråga så jag mailade min respons).
Blir upphämtad av min man efter jobbet. Det är tyst i bilen hela bilresan hem. Jag plockar in dagens post i brevlådan, ett brev från landstinget som åter igen säger att cellprovet som togs inte har gått att bedöma och jag måste ta ett nytt. Det blir det tredje försöket till att ta ett cellprov vars resultat jag bävar för. Det andra brevet från IVF-kliniken i Falun. En faktura på det senaste försöket, skriven på både min och min mans namn. Måste ringa och be dem skicka en ny faktura så att jag kan göra ett bruttolöneavdrag via jobbet (reglerna är som så att fakturan måste vara utställd i mitt namn för att jag skall få fullt avdrag, annars får jag bara halvt avdrag).
Min man frågar vad vi skall äta till middag medan jag plockar ur diskmaskinen. Jag ger ett förslag, men det duger inte. Jag lämnar köket, min man gör mat. Jag fäller tårar när jag viker tvätten. Jag går upp med tvätten för att lägga den i garderoben, stänger dörren till sovrummet, hoppar i sängen och drar över täcket. Stortjuter. Hejdar min gråt när jag hör ”–Det är mat”. Försöker torka tårarna. Går till badrummet och tvättar mig ren från mascaran som runnit. Går ned och äter mat. Ingen säger någonting. Min man ser något på teven som jag inte är intresserad av. Maten smakar illa, jag lämnar. Lägger mig och gosar med hunden. Stoppar in näsan och andas. Känner närhet till min hund. Den närhet jag inte får av min man.
Min vän ringer och frågar hur det är och jag hinner bara höra hennes röst innan jag stortjuter. Hon blir
uppdaterad med de senaste veckornas händelser (och icke-händelser). Hon är snäll. Min vän. Att hon orkar.
Vad finns det att leva för om det inte vore för att min längtan efter barn är så stark?
Kix
Nelle
13 december 2011 22:51
Vilket limbo du är i nu. På det alla praktiska saker som ska fixas hela tiden, vårdpersonal som inte gör det de ska och otydliga prover. Bojkotta Facebook i december, det är ändå inte så himla roligt att se andras utklädda barn...
Jag känner med dig så gott det går!
Stora kramar!
http://neverletmego-nelle.blogspot.com
Lisa
13 december 2011 23:39
Fy fan alltså. Ingen ska behöva ha det så. Ensamhet i ett förhållande är långt mycket värre än ensamhet när man är själv. Jag hoppas innerligt att ni orkar börja prata med varandra.
Tina
14 december 2011 09:22
Så otroligt ledsamt, hela inlägget andas sorg, desperation, uppgivenhet och ensamhet.
Jag tycker att det minsta man kan göra för varandra i ett förhållande är att vara ärlig och våga möta varandra, något du har gjort om jag förstår rätt. Din man är skyldig dig att sitta ner och prata igenom er situation och göra en ärlig och sann planeirng framåt, hur tufft det än är....Ställ honom mot väggen när ni ses nästa gång. Fixa en kopp kaffe och tryck nber honom i soffan tills ni är klara...Lättare sagt än gjort såklart, men för din egen skull om du orkar.
Tänker på dig! Kram
Hedda
14 december 2011 12:36
Jag får tårar i ögonen när jag läser. Fina rara Kix! Tänk att du ska behöva ha det så orimligt jobbigt. Jag hoppas ni hittar nyckeln att låsa upp det som stängts emellan er, att ni ska kunna prata. Kram!
http://heddasdagbok.wordpress.com
J.
14 december 2011 12:40
Jag fäller en tår och ber en bön. Hela inlägget osar ångest och depression. Jag beklagar å det djupaste. Om jag kunde skulle jag ge min livmoder till dig, utan att tveka. Jag är klar med den och du behöver den. Önskar det gick.
Kix
14 december 2011 13:27
Önskar också att det gick...
Jenny
14 december 2011 14:41
Den där känslan, att vara ensam när man är två är det värsta som finns. Man når inte fram, allt samlas inombords. Kämpa kämpa. Nej, vännen. Ni måste nog prata om ni vill ha det så här. Jag förstår att det är olidligt i den situation du är nu och jag skickar mina varmaste styrkekramar till dig.
Loba
14 december 2011 15:32
Så tungt. Jag är så ledsen att du har det såhär.
Nu börjar årets tuffaste tid för oss barnlösa med småtomtar, tindrande ögon, klappar och bombardemang av bilder och berättelser om hur Lilla gumman firade sin första/andra/sjunde jul. Funderar själv allvarligt på att stänga ner min Facebook och öppna den igen till våren. Bara för att slippa...
http://omloba.wordpress.com
Cecilia summerar
14 december 2011 17:19
Ååååh Kix! Sörjer med dig och önskar så att ni ska nå varandra, kunna prata om allt det som rör sig i er båda. Denna tystnad måste vara så tung att bära ovanpå all annan tung längtan och smärta.
Kramar
http://cecilia.ekhemmanet.se
Anna
14 december 2011 20:10
Åh vännen... :( Önskar så att du inte skulle behöva ha det så tufft! När jag tyckte allt var som mörkast försökte jag fokusera på det som faktiskt var bra i livet men jag vet att det är svårt.
Massor av kramar till dig!
http://www.enmammawannabe.bogspot.com
Hej och Hopp
14 december 2011 21:03
Ok, det här borde jag väl inte skriva och fråga men jag gör det ändå.
Hur lång kötid har du, vilken organisation är du med i, hur skulle dina chanser vara att adoptera själv?
Skulle det vara en möjlighet - ett val du kan göra om du skulle vilja?
Önskar så klart att ni når fram till varandra och att ni får det barn ni längtar efter tillsammans men om inte - har du valet vad som är viktigast för dig?
Många kramar
http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com
Kix
14 december 2011 21:50
Vi har 2,5 års kötid hos en Förmedling och 1 års kötid hos en annan Förmedling, men jag vill inte specificera dem här (fastän jag tror att jag har angivit dem i något tidigare inlägg...).
Jag tror inte jag skulle ha så stora chanser att få ett medgivande som ensamstående beroende på att jag bor i en stad där jag inte har någon släkt. De vi känner är gemensamma par och som ensamstående känner jag ytterst få. Jag skulle nog behöva flytta hem till min hemstad där jag har min gamla mamma och min bror, men där jag har inga vänner som bor kvar. Desstuom skulle väl en skiljsmässa vara kvar, jag skulle behöva genomgå en ny utredning (som fömodligen skulle tycka att som nyskiljd inte är särskillt stabil) och jag behöver en ny kölapp hos en förmedling (om man inte kan omvandla den kölapp vi har idag till en kölapp som ensamstående..) Dessutom börjar jag bli gammal och riskerar att om denna process drar ut på tiden att det blir för sent...
Så jag tror inte jag har något val, jag har övervägt detta flera gånger, men kommit fram till att jag skulle ha svårt att få ett medgivande som ensamstående. Om det funnits garantier på att jag fick adoptera som ensamstående så skulle jag det. Men det finns ju inga garantier...
K
14 december 2011 21:21
Vad du fixar och grejar och sköter allt praktiskt. Gör ont i hjärtat att läsa känslorna bakom detta. Massa kramar och tankar till dig!
http://alltinggar.blogspot.com
Susanne
14 december 2011 21:24
Nu låter jag säkert mästrande men det där måste ni ju reda ut innan ni får barn. Inget barn ska behöva hamna i en familj där föräldrarna glidit så långt ifrån varandra. Och har man väl hamnat där kommer man inte automatiskt att bli lyckliga och börja prata med varandra bara för att man äntligen blir gravid eller får barn på annat sätt. Håller tummarna för att ni hittar varandra igen, innan det är för sent och innan ni får barn!
A
14 december 2011 22:05
Hm, blir rädd för att den lokala gyn du pratar om är LO...? Jag går hos henne och tycker att hon kan verka förvirrad ibland. Ska börja IVF till våren. Kan man byta gyn om man känner sig osäker? Gah, nu blev jag orolig!
I övrigt så följer jag din blogg, men brukar inte kommentera. Tycker att du uttrycker dig så fint kring denna problematik (i brist på bättre ord) och känner med dig. Är ju själv i liknande sits även om det är "enbart" två års försök här.
Kix
14 december 2011 22:19
Nej, inte LO. Fast jag har mina mindre nöjda meningar om henne också....
Hej och Hopp
14 december 2011 22:30
Kram till dig igen!
Jag har ingen släkt i min hemstad by the way och fick medgivande ändå.
Och din kötid får du använda som ensamstående så länge din man och du är överens om det.
Men det är klart att jag inte ska försöka uppmana dig att lämna din man - jag blir bara så frustrerad för din skull! (och ja, hade det varit realistiskt att det hade funkat för dig som ensamstående så hade du ju haft valet)
Hoppas ni hittar fram till varandra - som sagt!!
Kram
http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com
Kix
15 december 2011 07:45
Tack för informationen. Och tack för kramarna! :)
Bortom längtan
15 december 2011 09:54
Åh Kix, vilken turbulent sista tid du haft... Jag får tårar i ögonen av att läsa dina ord. Dom går rakt in själen, och din ångest och sorg går rakt genom skärmen. Jag hoppas att ni kan hitta ett sätt att börja prata med varandra, och att ni på något sätt hittar en väg att ta er framåt.
Jag vet inte om du skrivit något om det tidigare eller hur ni ställer er till det, men har ni haft någon samtalskontakt dit ni varit tillsammans? Tänker mig att det kan vara ett sätt att få hjälp att få igång kommunikationen. Det är ju så många, stora och viktiga frågor som verkar hänga i luften. Jag skickar en jättekram till dig!
http://bortomlangtan.blogspot.com
Almas mamma
15 december 2011 21:46
finner inga ord. skickar en kram och önskar att en lång tid av oro och funderingar snart ska vara till ända, med en lycklig Kix som resultat!
kram igen.
http://snowangel.webblogg.se
Kvarnlyckan
15 december 2011 22:03
Jag är ledsen för din skull.
Kix
15 december 2011 22:22
Kvarnlyckan!!! Varför har du försvunnit från bloggen? Eller rättare sagt, varför har bloggen försvunnit? Jag saknar dig...
Tack för påhälsningen föresten!
Litenlängtan
16 december 2011 03:39
Jag skrev ett inlägg men vet inte vart det försvann!
Det låter så otroligt tungt - jag hoppasni finner en väg ur detta och vidare in på en ljusare väg snart! Styrkekramar!
mamman
16 december 2011 20:58
Mitt hjärta blöder när jag läser ditt inlägg. Sorgen jag kände en gång kom över mig så tydligt. Precis så kände jag det också när jag väntade och längtade.
Precis som så många andra redan skrivit, du måste nog få till ett samtal med honom. Så här orkar ni inte i längden. Dock förstår jag att ett nej från honom kommer att bli ett defenetivt nej för dig, då det inte finns andra lösningar. Det blir antagligen ännu flera frågor att behöva ta ställning till.
Mitt råd är att ge honom ett datum för när du vill ha hans svar på ditt brev och sen skall du bara lyssna, ge honom en möjlighet, även om det är svårt, att få ge sin syn och sina tankar om framtiden.
Där efter är det du som får ta ställning till dina tankar om det som han har sagt.
Föresten, känner du någon annan som har adopterat, en man som kan berätta om anknytning för honom? Någon som har adopterat internationellt, som kan berätta att det är väldigt sällan som en adoption internationellt avbryts efter att man har fått ett barnbesked ( det finns några osäkra länder dock). Om hur snabbt (oftast) man knyter ann till det barn man blir tilldelat.
Jag sänder dig massor med styrka och en massa kramar för det behöver du.
Mamman
http://babyonskan.wordpress.com
Kix
17 december 2011 11:17
Hej Mamman!
Tack för dina ord och tips. Vi har precis i dagarna varit hos familjerådgivningen (inlägg kommer om det senare) och det kändes både bra och dåligt. Min man gav sin respons på mitt brev då men tillade att han tyckte att jag hade valt ett illa sätt att försöka få svar....:/ men vad gör man när man aldrig får svar när man frågar tänkte jag...
Ja, vi känner massor som har adopterat och bland annat en arbetskompis till min man som jag bad min man prata med, vilket han gjorde. Jag tror att han fick lite i ryggsäcken från det samtalet iaf. Jag har dock åsikter om att han borde prata med fler män som adopterat, men han är lite oförmögen att ta initiativ till det.
Tack för all styrka du sänder och tack för adressen jag fick av dig! Kram tillbaka!
Hej och Hopp
17 december 2011 23:16
Går in här igen för att se om du skrivit det utlovade nya inlägget ;-)
Och tänker att det kanske inte är så lätt att uttrycka ambivalens och tvivel till personer som redan har sina barn hemma.
Det kan ju kännas som att man ifrågasätter deras familjer och deras band till sina barn.
Jag tycker tanken är god - att han ska se hur äkta och nära banden blir och bli lugnad på det planet men kanske är det svårt att prata svåra saker.
Om det inte är någon som öppet går ut som kontaktperson eller så...
http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com
Kix
18 december 2011 12:10
Inlägg kommer! :)
Precis, och det är nog det som min man känner också. Han behöver på något sätt en neutral person att prata med, för han är liksom säker att alla de som adopterat har en helt annan vinkel kring det nu när de har kommit hem med sitt barn (till skillnad då på de som är i början, såsom vi). Det är säkerligen andra tankar som kommer fram när man är hemma med barnet samt att det alla känslor som man hade innan kan vara glömda (eller förträngda).
Kix
Rajsiin
19 december 2011 09:32
Men vad ledsen jag blir när jag läser detta :( Vad jag önskar att du kunde få bli gravid NU och att allt skulle gå bra och ni skulle få en välskapt bebis och sen skulle ni leva lyckliga.
Jag hoppas allt löser sig för er.
Kram!
http://tanketunnan.blogg.se
Ph
19 december 2011 21:33
Jag säger som många andra: blir så ledsen för din skull! Och jag känner igen lite av allt... Jag håller tummar och tår för att det blir bra för er! Stor kram!
http://mittlillalingon.blogspot.com
