Kliver upp för att jag måste, för att det finns en plikt som kallas jobb. Kunde lika gärna ligga kvar eftersom huvudet spränger då jag grät mig till söms igår kväll efter att jag hade läst ett igenkännande inlägg av Hedda (som också blev starten på en mängd tankar). Min man jobbade.

Väl på jobbet så ringer jag IVF-kliniken i Umeå eftersom jag fått en känsla av att den gynekolog som jag nu går hos har ljugit för mig. Och jag fick det bekräftat. Min nuvarande gynekolog (en lokal sådan eftersom det är långt till klinikerna) som ansvarar för medicineringen av det senaste IVF-försöket (och numer också för det kommande frysförsöket eftersom de två som plockades ut inte återfördes enligt färskförsöksprincipen) har sagt att de skall begära journalkopior från IVF-kliniken i Umeå. Men när jag ringde till kliniken i Umeå så har de inga anteckningar om att min journal har sänts till min gynekolog ”och det skall det i så fall finnas anteckning om”.

Många på jobbet berättar om sina barn som varit med i lussetåg. Om hur barnen förväntar sig ett tåg och inte lucia. Vilka barn som sjöng och vilka som läste dikter. Tomtar och pepparkakor. Facebook som inte annat publicerar än bilder på barn i luciatåg. Hur fint det är med lucia, julkänslan, förväntningar, familjeband och barnens ögon när jultomten kommer. ALLT det där som jag sååå önskar att jag också kunna få dela. Men varje gång känner jag att hjärtat krossas bit för bit. Och jag undviker för det gör ont. Tårarna i ögonvrån när jag sätter mig vid skrivbordet. Men lyckas hålla undan.

Mailar Förmedlingen och ställer lite frågor samt berättar att vi måste avvakta till början av nästa år för att påbörja pappersinsamlingen till Landet (min man har inte gett sin åsikt i denna fråga så jag mailade min respons).

Blir upphämtad av min man efter jobbet. Det är tyst i bilen hela bilresan hem. Jag plockar in dagens post i brevlådan, ett brev från landstinget som åter igen säger att cellprovet som togs inte har gått att bedöma och jag måste ta ett nytt. Det blir det tredje försöket till att ta ett cellprov vars resultat jag bävar för. Det andra brevet från IVF-kliniken i Falun. En faktura på det senaste försöket, skriven på både min och min mans namn. Måste ringa och be dem skicka en ny faktura så att jag kan göra ett bruttolöneavdrag via jobbet (reglerna är som så att fakturan måste vara utställd i mitt namn för att jag skall få fullt avdrag, annars får jag bara halvt avdrag).

Min man frågar vad vi skall äta till middag medan jag plockar ur diskmaskinen. Jag ger ett förslag, men det duger inte. Jag lämnar köket, min man gör mat. Jag fäller tårar när jag viker tvätten. Jag går upp med tvätten för att lägga den i garderoben, stänger dörren till sovrummet, hoppar i sängen och drar över täcket. Stortjuter. Hejdar min gråt när jag hör ”–Det är mat”. Försöker torka tårarna. Går till badrummet och tvättar mig ren från mascaran som runnit. Går ned och äter mat. Ingen säger någonting. Min man ser något på teven som jag inte är intresserad av. Maten smakar illa, jag lämnar. Lägger mig och gosar med hunden. Stoppar in näsan och andas. Känner närhet till min hund. Den närhet jag inte får av min man.

Min vän ringer och frågar hur det är och jag hinner bara höra hennes röst innan jag stortjuter. Hon blir
uppdaterad med de senaste veckornas händelser (och icke-händelser). Hon är snäll. Min vän. Att hon orkar.

Vad finns det att leva för om det inte vore för att min längtan efter barn är så stark?

Kix