Vi var till familjerådgivningen förra veckan, två förvirrade själar satt med gråten i halsen. Vi fick träffa samma socionom som vi träffade efter att vi lämnat tillbaka gumman, så hon kände till oss och vi till henne. Dock träffade min man henne bara en gång då, och tyckte då att han inte hade mer behov än så. Jag träffade henne flera gånger.

Här kommer en kortfattad version av förra veckans besök:

* Min man sörjer Gumman så här 1 år efter att vi lämnat tillbaka henne. Han hade tittat i hennes första bok (Mina första år), men kunde inte titta klart innan han slog igen den. Socionomen vill att han tar sig igenom en sorgeprocess och tittar klart i hennes bok. Han var tveksam.

* Min man är osäker på vårt förhållande och ställer sig frågan om barn är lösningen på vårt nuvarande dåliga förhållande. Jag blev oerhört förvånad att han känner så, samtidigt så förstår jag honom. Vi är verkligen nere på botten. Vi pratar inte med varandra, vi är inte fysiska. Jag är hemskare än hemskast och hatar mig själv och andra. Jag borde förstått att ingen kan tycka om mig...

* Socionomen får faktiskt min man att prata lite. Det gå inte fort och orden är svår att hitta för honom, men de kommer fram därför att hon tillåter honom att tänka innan han talar. Jag kanske inte låter honom tänka först?

* Det brev som jag skickade till min man för att jag ville ha svar på frågor blev aldrig besvarat av honom eftersom han tyckte att brev inte var det bästa sättet att kommunicera på!  (Nä, det tycker inte jag heller... men vad gör man inte...)

* Min man skall träffa socionomen själv nästa gång. Jag tror det är jättebra OCH jättedåligt. Det är jättebra för att då behöver han själv svara på/fundera över alla frågor från socionomen. Men det är också jättedåligt och en fasa för mig för jag vet inte vad som sägs. Kommer min man att komma fram till att han inte vill leva i ett förhållande med mig, och eftersom jag inte är där så kommer jag kanske inte få reda på det?

Själv vet jag inte vart jag är på väg. Jag är förvirrad...

Kix