Idag har äntligen leveransen med ägglossningstest kommit med posten. Testlagret.se som jag beställde ifrån har vanligtvis bra leveransvillkor, och beställningar skall levereras nästföljande arbetsdag. Men jag beställde varorna här, fast fick inte produkterna förrän idag. Tydligen har de haft problem med postförsändelserna, eftersom de har skickat en omgång varor till mig men att de inte har kommit fram, så de skickade en ny försändelse. Om den första försändelsen skulle komma fram till mig får jag behålla den. Dessutom så har de skickat ägglossningsstickor istället för ägglossningsstavar eftersom det var slut på stavarna. De kommer att skicka stavar så fort de kommer in i lager och att jag får behålla stickorna som kompensation för slutförsäljningen.

Dessutom får jag 50:- i presentkort att handla för nästa gång jag handlar på testlagret.se.

Det här betyder att jag kan få 28 (denna försändelse) + 28 (bortkommen försändelse) + 28 (resterad försändelse), totalt  84 ägglossningstest!!!!! Det betyder ägglossningstest för minst 1--1,5 år. Shit, hur länge skall jag hålla på??

Jag  fick också Ramona Franssons bok "Älskling, vi blir inte med barn" i försändelsen..... ser fram emot att få vända första bladet...

Go'natt

Kix

Jag trodde mina pestdagar var över, men uppenbarligen inte. Det har varit ytterligare en sådan i dag. Å egentligen är det inte mycket som gör att det blir en pestdag, bara några få saker, men ändå tillräckligt för att bli pestdag.

Imorse kom mensen, vilket innebär två saker denna gång: 1) Ingen graviditet 2) FET drar igång.

Medicinering inför FET:
3 tabletter Femanest
1 tablett Prednisolon
1 tablett Folacin
1 plåster Evorel (var 3 ½ dag)

Tankar om detta snurrar kring om detta skall räcka, skall en behandlig till räcka. Jag tror inte det. Jag tror inte att något FET eller ET räcker. Å hur mycket jag än vill så tror jag inte att någon behandlig kommer att hjälpa oss att bli gravid. Fast det är ju så att man skall ha släppt tanken på ett biologiskt barn när man är i adoptionsprocessen. Men jag blir ändå så himla ledsen när jag tänker att det kanske aldrig blir någon med en bit av mig och en bit av min man. Jag blir sååå ledsen att det bryter ner mig. Och visst, adoption är ett underbart sätt att få bli förälder, men jag vill ha ett biologiskt barn. Jag är inte färdig med detta. Och det skall man vara när man ger sig in i adoptionsprocessen….. säger dom; utredarna, socialstyrelsen och förmodligen de allra flesta. Men hur beredd jag än skulle vilja vara för adoptionsprocessen och ett adoptivbarn så kan jag inte släppa tanken på ett biologiskt barn, men vi kan heller inte vänta med adoptionsprocessen. Vi skulle bli för gamla. Tåget går nu liksom. Take it or leave it. Därför blir det så jobbiga tankar kring att vi måste göra detta parallellt.

Idag har jag också funderat över att min vän sa till mig att hon tyckte jag var osjälvisk när jag sa att jag unnade alla som vill ha barn att kunna få barn. Jag sa att jag inte är missunnsam, men att jag är avundsjuk. Extremt avundsjuk. Men ju mer jag tänker på hur jag reagerar när jag hör att någon är gravid eller när jag får kontakt med någon på facebook som jag inte pratat med på länge och de har barn så ligger jag nog på gränsen mellan avundsjuk och missunnsam. Jag är inte osjälvisk som jag tror. Jag har bara inte insett det tidigare. Ingen god egenskap. Och jag tror min egenskap blir värre med åren. Säkerligen kopplat till mina insikter kring att jag inte tror att vi kommer få biologiska barn.

Sista tanken idag: Jag undrar om min håglöshet och energifattighet skulle infinna sig om jag inte vore i den situation som jag är i idag… skulle jag orka ta itu med "to-do's" en hel dag. Idag har jag inte orkat gör det.

Jag önskar att mina pestdagar snart vore över… men mest av allt önskar jag ett biologiskt barn...

Kix

Småhektisk fredagkväll....

• Sen från jobbet
• Springning (läs om mitt bestraffningssystem här)
• EM-kval
• Ny mobiltelefon
• Ett hus som behöver städas
• Samma hus behöver värmas
• Kläder som behöver tvättas
• Bloggning

...men alldeles, alldeles UNDERBART!

Kix

Känner ni till 1177.se?

Om ni inte gör det så är det en sida som ger information om sjukdomar/behandlingar/mediciner etc. och sidan drivs av Landstingen och regionerna i samverkan. Jag brukar ibland hitta nyttig information där, men snubblade faktiskt över ämnet "Behandlingar vid ofrivillig barnlöshet" och nedan text i kursiv/grå stil är ett utdrag ur texten. Å så kan jag inte låta bli och kommentera, dessa finner ni som icke-kursiv/icke-grå text. Logiskt!

De behandlingar som finns i Sverige är:

• Stimulerad ägglossning. Kvinnan får ta hormontabletter eller hormonsprutor som framkallar ägglossning.
  Jag fick utskrivet Pergotime 1 gång när jag genomgick fertilitetsutredning (hos privat gynekolog). Men därefter har Landstinget inte överhuvudtaget diskuterat detta med mig. Nu har Tant L skrivit ut Pergotime till mig, fast det är ju för att jag själv har agerat.
  
  
  

  
  

  
  

  
  
  

•  Insemination med spermier. De kan antingen komma från mannen i paret eller från en donator. Spermierna sprutas in direkt i livmodern genom en tunn slang när kvinnan har ägglossning.
  Har aldrig nämnts av någon, varken vid fertilitetsutredning eller av vårt Landsting.
  
  
• Provrörsbefruktning som också kallas in vitro fertilisering, IVF. Kvinnan får hormoner som framkallar ägglossning. Äggen plockas sedan ut från äggstocken. Mannen får lämna spermier som sammanförs med äggen i ett provrör. Efter ett par dagar kan ett eller två befruktade ägg sättas tillbaka i livmodern.  
  Puh, en sak vi faktiskt har fått information om. Men tyvärr inte något som flyter, absolut inte av IVF-kliniken eller av Landstinget.
  
  
  

  
  

  
  

  
  
  

• Provrörsbefruktning med äggdonation. Då plockas äggen från en donator i stället. De donerade äggen sammanförs sedan med mannens spermier i ett provrör. 
  Som tur är har jag inte problem med äggproduktionen. Således inte aktuellt och inget som nämnts.
  
  
  

  
  

  
  
  

• Kirurgisk behandling. Det kan vara aktuellt om kvinnan har vissa äggledarskador, endometrios eller förändringar inne i livmoderhålan.
  Åter igen, har inga sådana problem, således inte aktuellt och ingen diskussion.
  
  
  

Om en behandling inte lyckas kan man diskutera med sin läkare om ytterligare försök kan göras med samma eller en alternativ behandlingsmetod.

Om en behandling misslyckas kan det kännas svårt. Då kan man tala med sin läkare och om det behövs kan man få hjälp att komma i kontakt med en kurator eller psykolog.

Återigen har läkare helt glömt bort denna punkt. Jag fick ingen information om detta. Det har jag själv tagit reda på och fixat.

Så de slutsatser jag drar av denna information tillsammans med min erfarenhet är att patienten förväntas själv läsa på på denna sida, patienten förväntas förstå de olika behandlingsmetoderna och själv ta upp dem till diskussion med en läkare.

Borde jag vara förvånad?

Kix

Det var ett tag sedan jag skrev något riktigt deppinlägg. Jag mår ju faktiskt något bättre och jag funderar på vad det beror på. Men så kom jag på några anledningar:

1. Jag har inte haft någon riktigt tuff motgång på länge. Eller ja, förrutom att mensen kommer varje månad - fast det känns ju inte längre som en motgång. Den har kommit nu 54 gånger sedan jag slängde p-pillren så det har blivit en vana.

2. Det är nära till FET. Det innebär trots allt att jag har ett hopp om att det skall fungera med FET. Det finns ju faktiskt exempel på lyckade FET. Min IVF-cykel består av både upp och nedgångar, och inför ett IVF-försök blir jag ju alltid lite uppåt och hoppfull.

3. Slemhinnorna ser mycket bra ut enligt Tant L, och ingen bakterie!

Fast forstätta kämpa mot/med sin ofrivilliga barnlöshet får man jämt och ständigt:

• Mailade IVF-kliniken i måndags. Har ännu inte fått någon respons på mailet. Jag försökte därför nå dem på den timmes telefontid som de hade i fredags, men 10 minuter efter telefontidens start så får jag meddelande att det inte går att koppla fram fler samtal. Var god försök senare. Och så lät det resten av telefontiden.

• Träffade min gravida vän i går. Den gravida vän som i ett telefonsamtal till mig ringt och frågat om hur hon skall visa att hon bryr sig (inlägg här), och jag gett henne rådet att ställa frågor. Men det kom inte en enda fråga från henne igår. Å då spenderade vi ändå 4 timmar tillsammans. Men jag måste lära mig att sluta lägga energi på detta. Jag har gett henne alternativ på hur hon skall visa att hon bryr sig, men hon nappar inte på dem. Dessutom börjar det bli jättejobbigt att se hennes mage. Blir nog färre träffar framöver...

En annan vän tappade sitt barn vid förlossningen i helgen. Hon har två lyckade förlossningar bakom sig. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Det känns som en omöjlighet att få ett embryo att fästa i min livmoder, men skulle Gud frälsa oss med detta hoppas jag att han har tänkt att det skall överleva både gravidmånaderna och mig.

Kix

Jag har satt mig i en jobbig situation... jag har bloggat över min kapacitet. Illa. När våren kom försvann inläggen från flera bloggare som jag följer (de finns till höger i spalten), de tog semester. Så jag hittade några nya bloggar som jag nu också följer. Men vad händer nu när hösten kommer och alla är tillbaka från sin semester... det blir värsta booomen och det ploppar upp nya inlägg hela tiden. SÅ NU HINNER JAG INTE LÄSA ALLA!!!

Så jag måste försöka prioritera bland dessa bloggare. Bättre att fokusera på några för att hinna läsa samt att enklare hålla isär, än att skumläsa igenom flera och att jag dessutom inte kommer ha någon koll på vem som gjorde vad och när.

Så nu blir det nedskärning/uppsägning och det känns svårt.

Kix

Har precis insett att jag varit otroligt slösaktig. Har ju alltid köpt ägglossningstest på Apoteket... men det är ju tydligen skitdyra ägglossningstest, ca 30 kr styck. www.testlagret.se säljer ju mycket billigare test, så nu beställde jag 28 stycken, det blir ca 14 kr styck. Jaja.. det är väl kanske onödigt att köpa så många som 28?? Eller...

Jag tänkte att jag kör med omvänd taktik, lurar mig själv helt enkelt. Om jag har en massa ägglossningstest som jag kan använda, så kanske kroppen gör ett mirakel.

Hoppas kan man väl.

Kix

Har skummat igenom ACs olika länder. Igen. Det är inte enkelt det där med länder. Vilka krav har länderna? Vilka barn finns för adoption? Hur lång väntetid är det? Vad är kostnaden?

Det är många frågor och svar som man skall ta ställning till. Min man har sagt att vi får ta det som finns, dvs. kostnaden är inte en avgörande faktor. Det som däremot är en faktor för honom är vistelsetiden i landet. Som tex. Kenya där paret skall stanna i ca 10 månader.  En faktor för mig är den totala väntetiden, dvs väntan i Sverige plus väntan i landet. Har iaf några reflektioner från dagens övning på ACs hemsida: 

Colombia – skulle hamna på typ köplats 60. Hur långt ner är inte det!!! Men varför är det så lång väntan för att adoptera via ICBF jämfört med de privata barnhemmen? Å så är det dyrare att adoptera från de privata barnhemmen. Intressant land i mina ögon.

Filippinerna - 2 års väntan i landet. Låter rätt ok. Fast de kräver referensbrev från präst. Man skall ett kristet engagemang och kunna sätta ord på sin tro??? Dessutom måste utredningen kompletteras med MASSOR av information eftersom de anser att Svenska utredningar är för kort och opersonlig.

Thailand… inga ansökningar under 2010 skickas. Fast det kanske ändrar sig till 2011?

Indien – 4 års väntan. Puh… det är länge! Dock intressant land.

Men så dyker det upp ett land jag inte tänkt på tidigare. Ecuador. Visserligen finns där ingen information om väntetiden, vare sig i kö i Sverige eller kö i landet. Men man måste vara i landet 3 månader?? Tror inte min man vill vara borta så länge.

Bulgarien låter bra. 2 års väntan i landet. Två restillfällen, fastän det andra restillfället sker 6 månader efter det första. Vilken jobbig väntan. Fast väntan har man ju tränat på en längre tid så det borde rimligtvis inte vara några problem.

Ryssland – kan det vara landet för oss? Visserligen ingen information om hur lång väntetid det är i Sverige, men det är ca 1,5 i Ryssland. Låter lovande. Men det är dyrt att adoptera från Ryssland, dessutom har de höga återrapporteringskrav. Vissa regioner är det återrapporteringskravet varje år till 18-års ålder. Jag håller ögonen öppna för Ryssland.

Afrika. Nä, än så länge. Men jag kanske ändrar mig.

Är det någon som tänker på syskon av ni som är i adoptionssvängen?

Kix