Direktlänk till inlägg 5 september 2010

Mest av allt önskar jag ett biologiskt barn...

Av Kix - 5 september 2010 23:07


Jag trodde mina pestdagar var över, men uppenbarligen inte. Det har varit ytterligare en sådan i dag. Å egentligen är det inte mycket som gör att det blir en pestdag, bara några få saker, men ändå tillräckligt för att bli pestdag.


Imorse kom mensen, vilket innebär två saker denna gång: 1) Ingen graviditet 2) FET drar igång.


Medicinering inför FET:
3 tabletter Femanest
1 tablett Prednisolon
1 tablett Folacin
1 plåster Evorel (var 3 ½ dag)


Tankar om detta snurrar kring om detta skall räcka, skall en behandlig till räcka. Jag tror inte det. Jag tror inte att något FET eller ET räcker. Å hur mycket jag än vill så tror jag inte att någon behandlig kommer att hjälpa oss att bli gravid. Fast det är ju så att man skall ha släppt tanken på ett biologiskt barn när man är i adoptionsprocessen. Men jag blir ändå så himla ledsen när jag tänker att det kanske aldrig blir någon med en bit av mig och en bit av min man. Jag blir sååå ledsen att det bryter ner mig. Och visst, adoption är ett underbart sätt att få bli förälder, men jag vill ha ett biologiskt barn. Jag är inte färdig med detta. Och det skall man vara när man ger sig in i adoptionsprocessen….. säger dom; utredarna, socialstyrelsen och förmodligen de allra flesta. Men hur beredd jag än skulle vilja vara för adoptionsprocessen och ett adoptivbarn så kan jag inte släppa tanken på ett biologiskt barn, men vi kan heller inte vänta med adoptionsprocessen. Vi skulle bli för gamla. Tåget går nu liksom. Take it or leave it. Därför blir det så jobbiga tankar kring att vi måste göra detta parallellt.


Idag har jag också funderat över att min vän sa till mig att hon tyckte jag var osjälvisk när jag sa att jag unnade alla som vill ha barn att kunna få barn. Jag sa att jag inte är missunnsam, men att jag är avundsjuk. Extremt avundsjuk. Men ju mer jag tänker på hur jag reagerar när jag hör att någon är gravid eller när jag får kontakt med någon på facebook som jag inte pratat med på länge och de har barn så ligger jag nog på gränsen mellan avundsjuk och missunnsam. Jag är inte osjälvisk som jag tror. Jag har bara inte insett det tidigare. Ingen god egenskap. Och jag tror min egenskap blir värre med åren. Säkerligen kopplat till mina insikter kring att jag inte tror att vi kommer få biologiska barn.


Sista tanken idag: Jag undrar om min håglöshet och energifattighet skulle infinna sig om jag inte vore i den situation som jag är i idag… skulle jag orka ta itu med "to-do's" en hel dag. Idag har jag inte orkat gör det.


Jag önskar att mina pestdagar snart vore över… men mest av allt önskar jag ett biologiskt barn...


Kix

 
 
Teachgirl

Teachgirl

5 september 2010 23:50

Jobbigt med en pestdag! Nu har jag/vi släppt tanken på biologiska barn, men ganska långt in i adoptionsprocessen körde vi dubbla spår. Jag är till viss del avundsjuk på människor som bara "skaffar" barn. Min systerdotter lyckades på typ andra försöket och jag var bitter på att hon lyckades -och inte jag- ganska länge.

Jag hoppas att det känns bättre snart!

http://varforinteviocksa.blogspot.com

 
Ingen bild

Maria

6 september 2010 08:07

Men lilla gumman.
jag tycker inte att du ska lägga energi på vilka känslor du har inför andras magar/barn och lycka. Ingen som inte har varit i vår/din situation kan förstå hur ont det gör och hur ledsen man är för att man inte lyckas få ett eget biologiskt barn. Jag anser inte att man ska behöva ha dåligt samvete för hur man känner inför andras magar/barn. jag anser att du har fullt upp med att stå ut med din situation och med den ovisshet man lever med när man är i IVF-träsket. Jag hade en vännina ( som fick två egna barn under tiden som vi gjorde IVF ) som sa till mig att jag skulle rycka upp mig för hon kunde vara avundsjuk på mig som kanske skulle få adoptera!!! Lätt sagt när man har egna biologiska barn.
Vill bara att du ska vara du och inte bry dig så mycket om andra.
Kram Maria

 
MDB

MDB

6 september 2010 08:31

Inte kul med såna dagar!

Den där avundsjukan/missunnsamheten är inte rolig, men jag tycker inte att man ska ha dåligt samvete för den. Det ÄR orättvist att vissa bar behöver önska sig barn så blir de gravida, medan andra måste kämpa utan att kanske ens få något resultat. Jag är fortfarande avundsjuk på det faktumet, trots att jag faktiskt är gravid.

Gällande adoptionsprocessen så är den ju ganska lång och jag tycker att "kraven" på att man ska vara klar med sina tankar på biologiska barn när man ger sig in den är ganska orealistiska. Om jag får våga mig på en gissning så tror jag att man blir "klarare och klarare" med den biologiska delen ju längre man kommer i adoptionen. (Även om det såklart inte är så för alla.)

http://minadrommarsbarn.blogspot.com

 
Ingen bild

Pi

6 september 2010 10:00

Ledsen att du mår så dåligt. Känner så väl igen mig i det du skriver och kastas tillbaka tre år i tiden till min föräldrautbildning för adoption. Då hade vi hållt på i 3,5 år med att försöka få biologiska barn (och fortsatte med det ända till i februari i år). Nu har jag "gett upp" den tanken eftersom jag blivit så gammal att chansen att lyckas även om jag var som alla andra (normalfertil) är så minimal. Vi är helt oförklarigt barnlösa och det tror jag kanske gjorde att jag hade så svårt att släppa det hela. Alla omkring oss sa att "det borde lyckas", men förutom ett litet plus i ett par veckor med påföljande missfall så blev det inget.

Jag tror aldrig jag kommer att komma över sorgen att inte kunna få biologiska barn med min man, men det kommer inte hindra min glädje över att få bli mamma till ett barn från ett annat land.

Jag hoppas du mår bättre snart, men också att du har kraft att härda ut att hålla på med parallella processer. Tyvärr är ju möjligheten att få biologiska barn och adoptivbarn båda högst begränsande av hur gammal man är...

 
Miss S

Miss S

6 september 2010 10:17

Åh, vad jag känner igen tankarna kring adoption och ivf! Jag känner också att om vi ska vara "klara" med ivf innan vi påbörjar adoptionsprocessen så kommer vi att vara lastgamla när vi väl får ett adoptionsbarn (om det nu blir så). Ni har ju ändå avklarat en bit av processen, och jag tycker ni gör helt rätt som kör parallellt. Man måste väl ändå får lov att ha kvar sitt hopp? Även om man slutat med ivf, så kommer man säkert i all hemlighet ändå ha kvar förhoppningen om en spontan graviditet. Kan tänka mig att jag kommer ha det iaf...
Kram

http://www.baby-langtan.bloggplatsen.se

 
ettvanligtliv

ettvanligtliv

6 september 2010 10:30

Åh vad tråkigt att du har en pestdag! Önskar jag kunde säga något som muntrar upp dig, men ibland så måste man bara få må lite skit. Tycker som "minadrömmarsbarn" att det är orealistiska krav.
Försök tänka på alla positiva ord från doktor L. Hon var väl väldigt positiv när du träffade henne senast? Allt ser bra ut och ingen bakterie. Perfekta förhållanden inför FET. Plötsligt händer det och ingen förtjänar det mer än ni!

Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 
Sara

Sara

6 september 2010 13:18

Jobbigt med en pestdag. Man måste ha deppiga dagar också. Kollade lite på din medicin lista inför nästa fet. Vad är Evorel plåster för nånting? Är det första gången du ska få Prednisolon?

Kram

http://www.lillaunderbarn.blogg.se

Kix

6 september 2010 18:18

Evorel; bra fråga! Fick slå upp det på 1177.se. "Evorel är ett läkemedel som används för att lindra klimakteriebesvär hos kvinnor"... fast det har jag ju inte, läser vidare... "Evorel innehåller det kvinnliga könshormonet estradiol (östrogen)"... aha... "Östrogen kan ha vissa oönskade effekter i kroppen, till exempel påverkar det slemhinnan i livmodern som kan växa och bli för tjock"... Så där har vi svaret. Förra FET-försöket (för 1,5 år sedan) fick avbrytas därför att min slemhinna aldrig blev tjockare än 6 mm, och den behöver bli minst 8 mm för FET-försök.

Prednisolon; svar ja, första gången.

 
Hedda

Hedda

6 september 2010 18:47

Jag tycker att tanken på att man ska ha släppt önskan på att nånsin få biologiska barn när man börjar adoptionsprocessen (medgivandeutredningen) känns ganska orealistisk. Att inte kunna få barn är en djup sorg och den ersätts för mig inte automatiskt med tanken på en adoptionsprocess. Själv vill jag jättegärna adoptera, men det är främst för att vi inte kan få biologiska barn. Adoption är troligen vår bästa chans.

Om jag skulle ställas inför valet att imorgon föder jag vårt gemensamma barn, eller imorgon åker vi iväg och hämtar vårt adoptivbarn, så skulle jag välja alternativ 1, shame on me. Men det jag främst av allt vill ha är BARN. Om vi skulle få adoptera, skulle jag bli överlycklig! Undrar om det gör mig olämplig.

http://heddasdagbok.wordpress.com

 
litenlängtan

litenlängtan

6 september 2010 22:49

Jag önskar också oss ett bio-barn såklart - men jag inser också våra begränsningar med våra fel och brister. Vi vill bli föräldrar och jag VET att mina tankar på biobarn kommer blekna när jag har mitt a-barn i famnen. Men jag kommer nog alltid ha en slags sorg med mig för att vi tvingats gå igenom den här processen för att få barn när de flest andra bara har lite mys... väntar ynka 9 månader och har anknytningsprocessen som en förlängning av navelsträngen.
Pestdagar har alla och jag hoppas och håller tummar för att FET ska gå bra för er!
Stor kram!

http://litenlangtan.bloggplatsen.se

 
Åsa

Åsa

7 september 2010 17:36

Vill också ha ett biologiskt barn!
Har i princip strukit allt vad adoption heter i tankarna, den processen är inget som jag vill gå igenom har jag kommit fram till. Sambon är väl inte lika säker utan tycker den diskussionen ligger långt fram. Så om det inte tar sig nu står jag inför ett vägskäl, vet nämligen inte om jag orkar gå igenom fler ivf-försök heller för psyket. Men antingen går det vägen genom det om psyket och ekonomin tillåter eller så får vi väl skaffa en katt till... :-S

http://www.asa1977.blogspot.com

Kix

7 september 2010 21:37

Om spindelbeståndet ökar i er lägenhet så måste ni ju skaffa fler katter...

 
Cornelia - Mitt Hem & Min Trädgård

Cornelia - Mitt Hem & Min Trädgård

9 september 2010 21:30

Jag håler med att det e fullständigt orealistiskt att man ska va klar med den biologiska-barn-längtan-processen. Jag har för mig att jag tog upp det med Adoptionscentrum när jag träffade de på Almedalsveckan och hon höll med mig. Vid tillfälle ska jag ta upp det med dem igen o se om de kan driva det politiskt. Spceciellt idag när processen o väntan e så lång. Man har helt enkelt inte tid att vänta o bli klar, man måste köra parallellt. Jag skulle kalla det diskriminering.

Jag tror att de allra flesta alltid kommer bära med isg en sorg o längtan efter biologiska barn. MEn så länge man är glad o lycklig över sitt a-barn när man väl får beskedet så e det väl helt okej.

http://mitthemochmintradgard.blogg.se

Kix

11 september 2010 10:44

Jag beundrar dig Cornelia, du är stark i din process och orkar driva dessa tuffa frågor vidare till politiker och beslutsfattare. Jag håller med dig till fullo, en adoptionsprocess är lång, skall jag bara vänta? Jag tycker att det är mycket vanskligt att låta utredarna bestämma om vi är redo att gå in i en adoptionsprocess, utifrån om vi har slutat med IVF-behandlingar och andra hormonpreparat. När det dessutom tar drygt halvår att gå igenom en utredning, därefter 1-5 år att adoptera så anser jag att man HINNER bli redo. Jag kanske inte är helt inställd på adoption vid utrednignen, men precis som en 9 månadersgraviditet så hinner man bli redo. Fast den jämförelsen drar man inte inom Socialstyrelsen. Jag tycker i mångt och mycket att a-barn vs b-barn inte är någon större skillnad. Men processen från att inse att man kanske inte kan få ett b-barn tills att man skickar papprena till landet för ett a-barn så hinner man bli redo. Här är det inte fråga om några fjuttiga 9 månader, det borde Socialstyrelsen veta.

Ditt engagemang är fantastiskt. Själv orkar jag bara överleva.... tack för att du orkar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Kix - 17 maj 2012 23:31

  Jag är ganska säker på att det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen. Den skapar sådan ångest och jag orkar inte veta av den. Mitt sista inlägg blir således bara att uppdatera om det sista.   Han var otrogen. Jag kom på honom förra sön...

Av Kix - 4 april 2012 22:16

  Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det stäl...

Av Kix - 31 mars 2012 11:15

  Jag skall försöka uppbåda lite energi och skriva även till er som inte har fått något lösen.   Det är över nu. Han vill skiljas. Efter 14 års förhållande har den 6 åriga ofrivilliga barnlösheten satt sina spår. Vi säljer huset. Flyttar till v...

Av Kix - 26 mars 2012 21:34

  Det här med lösenordsskyddade inlägg var väl inte fullt så genomtänkt... ni dränker mig med mail. :)   Jag besvarar dem eftersom! Gulliga ni! Ni skriver så fint!   Kix     ...

Av Kix - 25 mars 2012 15:12

  Det är avgjort. Det blir delvis lösenordsskyddade inlägg på den här bloggen. Jag känner ju två privat som läser, dessutom har jag ju varit på flera bloggträffar. Så jag är ju inte anonym längre...   Vill ni läsa de lösenordsskyddade inlägge...

Presentation

Fråga mig

31 besvarade frågor

Mail

kix_barnlos[snabel-a]hotmail[punkt]com

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Länkar

Gästbok

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Gillar

  

                

Besöksstatistik


Skapa flashcards