Sara

18 juli 2010 11:31

Hittar inte orden som jag vill skriva... jag undrar om din vän som är gravid har din bloggadress?
Jag tyckte också att det var svårt att börja prata om våran situation utan jag tyckte att allt var så mycket lättare om andra frågade mig frågor om hur allt var osv. Visade intresse helt enkelt.

Kram

Kvarnlyckan

18 juli 2010 11:52

Tack för berömet! :-)

Kix

18 juli 2010 13:55

Sara, hon har inte min bloggadress. Jag ämnar inte att ge den till henne heller. De tips jag skrivit på bloggen är de tips jag gav henne per telefon + mycket mer så klart.

Kram Kix

MDB

19 juli 2010 16:44

Jag tycker också att det har varit svårt att själva ta upp vår barnlöshet, tycker att det borde vara mycket lättare att bara fråga "hur går det?".

ettvanligtliv

21 juli 2010 09:11

Hejsan, Tack för svaren på min blogg :)
Man får säkert ta ovesterin under ÄL, är väl bara kladditg och onödigt att ha det där när man ska försöka göra ett barn :). Däremot så tyckte jag att jag läste någonstans att man inte ska ta det under graviditet så då känns det inte bra att använda det dagarna mellan ÄL och BIM.

Lactal ska man inte ta i samband med ÄL eftersom den gör "omgivningen" för sur(eller nått) för spermierna.

Håller tummarna för er varje måndad! Längtar tills vi kan ses och minnas tillbaka till när vi båda kämpade för att få våra små älsklingar.

Kram!

Hedda

30 juli 2010 18:31

Hej! Hittade hit via Kvarnlyckan och känner igen mig i så mycket!
Jag har 2-3 vänner som frågar hur det går med barnplanerna. Det är personer som antingen har den sociala förmågan att våga prata om svåra saker med andra, eller som inte själva tar det här med att kunna få barn för givet.

Det som gör att man inte tar upp svåra saker med andra är förstås rädsla. Rädd för vad du kommer att säga, kanske att du ska bli ledsen och att de då inte kan hantera situationen.

I vissa fall kan det säkert handla om empatibrist, men jag tror att rädsla är det vanligaste.

Jag har under de senaste åren insett att jag aldrig kommer att få en nära relation med flera i min närmaste familj, tråkigt nog. Jag har varit med om stora svårigheter de senaste åren, men inget av detta har de tyvärr kunnat prata med mig om. Inte ens vid de få tillfällen då jag tagit upp det själv. Då jag berättade för min mamma att jag är infertil blev t ex reaktionen: "Jaha" och inget mer.

Man kan aldrig förändra andra människor. Det som krävs för att man själv ska få lite ro är att kunna acceptera deras svagheter och sluta förvänta sig så mycket från dem. Men det är jättesvårt. Inom mig hoppas jag fortfarande att min mamma någon gång ska fråga hur jag mår eller öht fråga något om mitt liv.

Det är problemet rör inte bara barnlöshet. Jag blev svårt sjuk i en hjärntumör för ett par år sedan och det är fortfarande något jag tänker på dagligen, fast jag blev helt frisk. Men aldrig, aldrig att jag får en fråga om hur det är nu och hur jag känner mig.

Det här har lärt mig en hel del om mig själv och andra. Jag har insett att jag måste ta god vara på de få som vågar fråga och acceptera de övriga om jag vill ha dem i mitt liv. Och vill jag prata mer, ja, då får jag boka tid hos en terapeut. Vilket jag har gjort. ;-)

Önskar dig lycka till och en mer förstående omgivning!

Miss S

5 augusti 2010 15:14

Åh, vad jag känner igen de här tankarna. Jag har många gånger undrat om jag tänker annorlunda än andra, eftersom jag tycker man ska fråga för att visa att man bryr sig. Men jag har inte läst andra som är av samma åsikt. Så nu hittar jag ditt och Kvarnlyckans inlägg som handlar om just detta! :-)
Hade en diskussion med min mamma för ett par månader sen, där jag sa vad jag tyckte. Hon blev förvånad, och efter det så frågar hon betydligt mer. Men inga vänner frågar. De förväntar sig att jag berättar om jag vill. Så fel...
Kram till dig!