Förutom stundande FET och allmäntillståndet kring vår ofrivilliga barnlöshet funderar och bekymrar jag mig om mina f.d (?) cellförändringar. Det är ju drygt 1 ½ år sedan gynekologerna upptäckte att jag hade radikala cellförändringar (CIN3) i livmodertappen, mitt pågående IVF-försök fick avbrytas därför en operation för att ta bort dessa cellförändringar (s.k. konisering) rekommenderades snarast och en graviditet var inte lämplig.

De fick bort cellförändringarna. Jag skulle kallas under våren -10, och därefter varje år i 5 års tid för att hålla koll på cellförändringarna.

Följden av koniseringen blev att min livmoderhals läkte FÖR bra och den ”växte igen”. Tre efterföljande operationer för att öppna upp en ingång till livmodern följde. Läkaren sa, vid min första operation, att de skulle passa på att ta ett livmoderhalsprov (dvs cytologprov) när de ändå var där inne. Jag skulle få meddelande om resultatet därefter. Men det blev en annan läkare som opererade och jag fick aldrig något resultat. Och det blev aldrig tal om det i de följande två operationerna.

Nu ångrar jag att jag inte sa något då, för jag har ännu inte fått någon kallelse till nytt cytologprov. Och eftersom cellförändringen för 1 ½ år sedan var så pass allvarliga blir jag så orolig att det skulle kunna komma tillbaka. Orden från gynekologen när jag berättade att jag inte ville avbryta IVF-försöket för att opereras sitter kvar: ”-Det är inte lämpligt att bli gravid nu”. Därför har jag inte velat ringa och själv påtala att jag inte fått någon kallelse. För jag vill inte avbryta fler IVF-behandlingar. Jag vill inte leva med rädslan att måsta avbryta fler IVF-behandlingar, en låååång läkningstid samt skräcken att min kropp åter igen läker FÖR bra. Men jag vill heller inte leva med att veta att jag borde ha gjort något om det skulle gå så långt som till livmoderhalscancer om jag inte kollar upp det...

Kix

Om ni inte kände till det förrut så lever man i en kraftig berg-och dalbana som ofrivilligt barnlös. Ena dagen bär man på en riktigt stor sten som tynger både kropp och själ, medan den andra dagen så fylls man med hopp och liv (med tillförsikt).

Var ju hos Tant L imorse eftersom hon också ville mäta livmoderslemhinnan (hon litar inte riktigt på gynekologerna på sjukhuset). Enligt VUL hos Tant L så är min livmoderslemhinna 6 mm tjock (7 mm på vissa ställen). Medan VUL igår på sjukhuset visade 5 mm. Jag fick Tant Ls VUL-bilder utskrivna, så de scannade jag in och skickade till IVF-kliniken. Min läkare på IVF-kliniken ringde nu på em och säger att livmoderslemhinnan onekligen ser mycket bättre ut än vad sjukhuset visade igår...

OCH VI ÄR VÄLKOMMEN PÅ MÅNDAG FÖR FET!!!!

Jag tror inte jag behöver beskriva min lycka... idag drar jag inga svordomar, det blev så många av dem igår.. sorry!

Kix

IVF-kliniken ringde ikväll…. Frysförsök nr 3 är nu inställd. Inget vidare register på FET, då alla har ställts in på grund av för tunn livmoderslemhinna. Nu har ytterligare fem månaders längtan precis spolierats. För er som inte är i ofrivilligt barnlöshetsträsket (om jag har någon sådan läsare..) så känns det ungefär som att man som barn längtar så efter julklapparna men att man inte får några julklappar...  och att dessutom gå till skolan och höra alla kompisar som fick massor av julklappar...

Kanske inte en utmärkt metafor, julklappar kan knappast jämföras med ett barn. Fast visst vore jultomten snäll med mig om det faktiskt låg ett barn i min mage på julafton... Får se bara om jag orkar med att fortsätta kämpa mot ett biologiskt barn, det känns som att den möjligheten bara försvinnner längre och längre bort från mig.

Kix

Den har fått tid att växa nu i 4 dagar. Suck. Vad händer? Jävla kropp. När får jag byta ut den? Jag är inte nöjd med den. Varför blir inte livmoderslemhinnan tjockare? Jag går ju på riktigt hög medicinering, och gynekologen som gjorde UL på mig undrade hur jag mådde… ”Du får ju jättehög dos av hormoner”.

Ringde Tant L i morse efter besöket på sjukhuset. Den privata gynekologen som vi/jag ibland besöker. En äldre kvinna som sprudlar av energi och hopp, och man blir alltid glad när man har varit hos henne. Jag har nämligen varit på kontroll hos henne i en ostimulerad cykel för några månader sedan för att kolla tjockleken på livmoderslemhinnan, och hon hade antecknat att jag då hade 6 mm tjock slemhinna. Ostimulerat.

Så konstigt.

Då (Tant L): dag 14 i ostimulerad cykel – 6 mm slemhinna

Nu (Sjukhuset): dag 17 i hårt stimulerad cykel – 5 mm slemhinna

Tant L vill att jag kommer till henne imorgon. Hoppas jag blir hoppfull igen. För en positiv inställning i detta sammanhang får jag jobba jävligt hårt på...

Kix

Har varit på konferens med jobbet i helgen, det har varit fullspäckat med aktiviteter, konferenspass och party. Jag passade på att gå på ett konferenspass som handlade om positiv inställning, jag tänkte att jag borde kunna lära mig massor i detta ämne. Och det kan jag med säkerhet! Fast hur gör man? Det låter så bra; det som man skall tänka på, det som man skall göra... men hur gör jag? Är det någon som bara skulle kunna visa mig, för jag vet inte hur jag skall göra...

Å så träffade jag ju Joanna på denna jobbkonferens, dvs. vi hade en minikonferens för ofrivilligt barnlösa på hotellet. Synd bara att vi inte han träffas så mycket som jag hade velat. Kände att jag sprutade av frågor och funderingar, det blir ju så befriande att träffa någon som man följt i över ett år via hennes blogg. Det är verkligen riktiga människor där ute som har ett lika djävligt liv som jag.

Status på frysförsök nr 1: Var på UL på torsdag morgon, och inte utan minsta förvåning så är min livmoderslemhinna endast 5 mm. För er som är relativt nya här på min blogg och för alla ser som måste fräscha upp minnet så försökte vi med två frysförsök för precis två år sedan. Båda frysförsöken fick avbrytas efter lååååånga stimuleringar. Anledningen var att min livmoderslemhinna aldrig blev större än 6 mm trots ökade doser av hormoner. Till ett frysförsök krävs minst 8 mm tjock slemhinna. Därför kan jag inte annat än att med försiktighet se fram emot morgondagens nya UL, jag befarar att min slemhinna inte behagar växa till sig. Jaja… nu skall jag väl inte måla f-n på väggen. Men av erfarenhet blir jag visare, men just det vill jag inte lära mig mer om....

Nu skall jag bara applicera lite positiv inställning inför morgondagens nya UL!!!  

Kix

För de allra flesta tar det max 1,5 år att bli gravid. Under denna tid hinner de allra flesta vänja sig med tanken att bli föräldrar. Framför allt de sista 9 månaderna hinner de förbereda sig mentalt. Men det känns så absurt att när man är i adoptionssvängen, för då blir man så ifrågasatt om man är redo/förberedd. 

Men hallå??!!!!
Det tog 7 månader från det att vi anmälde oss till familjerätten till att vi fick gå den obligatoriska föräldrautbildningen för blivande adoptanter.
Det tog 2 månader att samla ihop alla intyg som behövs innan tilldelning av utredare och start av utredning.
Det tog ytterligare 2 månader innan första träffen med de utvalda utredarna från familjerätten.
Det har tagit ytterligare 7 månader för utredningen och vi står nu inför Socialstyrelsens beslut om vi blir godkända eller ej.

Hur lång tid det därefter tar har jag ingen erfarenhet av, men om man tittar först på väntetider till barnbesked och sedan på resbesked, å så lägger man till tiden som man spenderar i landet så ligger det väl mellan 1 till 5 år.

Om vi då räknar ihop det här så tar en adoptionsgraviditet mellan 30 månader och 78 månader, dvs mellan 2,5 år och 6,5 år.

Lägg också till:
Våra ytterligare 3 år av försök på egen hand att bli gravid, innan vi kontaktade familjerätten.

Total väntetid mellan 5,5 till 9,5 år.

ÄR VI REDO ELLER?????  Det vågar familjerätten ifrågasätta… helt ofattbart byråkratiskt…

Kix

Skall visst träffa Joanna i helgen, vi jobbar tydligen på samma företag och det är gemensam konferens i helgen här uppe i norr. Otroligt roligt. Ja, både att träffa Joanna och att konferera... typ.

Något annat crazy är att min arbetskompis (som känner till om vår situation) berättade idag att hon hade hittat min blogg. Jag blev helt ställd (förståss), men sedan inser jag ju att om jag säger till personer att jag bloggar om vår situation så utsätter jag ju mig själv för risken att bli blogg-identifierad. Det är ju så klart obetänksamt av mig. Jag vill (som jag alltid ha velat) att min blogg skall vara min ventialtion att anonymt kunna beskriva mina känslor och mina upplevelser kring vår ofrivilliga barnlöshet. Jag vill inte begränsa mitt skrivande bara därför att det kan finnas människor som känner mig läser.

Å så det sista denna crayzy day - ytterligare 28 ägglossningstest kom idag med posten. Jag har faktiskt inte tänkt mig att behöva alla dessa test (28+ 28). Så jag får nog följa Åsa och Techgirls råd att bygga vikingaskepp och sängmobiler av de som blir över...

Kix

Sådärja, då har även jag lyckas sammanställa resultatet av våra 4 ET/ISCI-behandlingar. Jag har även lagt dit vårt kommande FET-försök nu i September, resultatet av det får ni läsa om senare. Se även Miss S statistik här, och Åsas statistik här.

Det har varit en konstig helg... jag har ju så många gånger eftersökt att någon skall fråga mig/oss om hur det går för oss. Just denna helg så ringer svärmor och frågar hur det går, vår vän som var referent till adoptionen som jag träffade idag samt en vän som har haft/har lite svårt att fråga/uttrycka sig. Alla dessa vill veta vad nästa steg är och hur det går. Helt plödsligt känner jag att det har blivit fööör mycket. Vi har ju burit vår sorg så djupt inom oss, och när jag vill att fler skall bry sig och fråga och de faktiskt gör det så blir det så blottat på något sätt. Fast bra. Och skönt. Jag vänjer mig. Jag vill ju det...

Kix