http://vantanochlangtan.blogspot.com/

16 september 2010 00:20

Haha, ja, tänk att de ens kan ifrågasätta det!
Satt just själv och tänkte på hur många graviditeter vi skulle hinna med innan vi får vårt adoptivbarn!

Lisa

16 september 2010 06:51

Hihihihi...känner igen ilskan över alla dumma frågor man får under utredningen ;)

ettvanligtliv

16 september 2010 07:31

Idiotiskt...

Pi

16 september 2010 10:18

Jo, visst blir man lite förvånad över frågan, och många andra frågor som man får under utredningen. Vi fick till exempel frågan: "Om ni fick ett biologiskt barn, skulle ni då vilja att det var handikappat?" Vårt svar var efter att vi dragit efter andan av förvåning "nej, varför skulle vi vilja det?". Utredaren: "ja, men varför tror ni då att det finns adoptivföräldrar som väljer att ta ett handikappat barn?". !!!!!!!!!!!!!

Teachgirl

16 september 2010 11:05

Av alla dumma frågor är nog denna bland de dummaste. Vi har varit redo i sju år... :-)

Candra

16 september 2010 11:12

Det är så frustrerande att man ska behöva gå igenom allt detta och ändå bli ifrågasatt om man är lämplig att bli förälder eller inte. Sanslöst att det sedan finns barn som kommer till föräldrar som inte är redo eller inte ens vill ha dem.
Alla som verkligen har försökt så länge men inte kunnat är redo enligt min mening, annars hade vi väl slutat att försöka!?

Att få bli en familj borde inte få vara så svårt!

Hedda

16 september 2010 18:48

Ja, det känns egentligen helt absurt med en sån fråga, med tanke på hur processen ser ut! Det ska bli spännande att se vilka frågor vi får i vår utredning, som börjar snart.

Miss S

17 september 2010 12:56

Helt otroligt idiotiskt! Ni skulle lägga upp den uppställningen för dem! :-)

jagvilljagkan

19 september 2010 23:10

Gud så korkat. Jag förstår ju att de har ett jobb att sköta, men hade ni tagit er in i den här låååånga processen om ni inte varit redo?

Kix

20 september 2010 18:38

Mmmm... visst är det otroligt korkat! Det är ju inte så att man bara vaknar upp en dag och tänker att "Åh, idag skall jag adoptera"... Men visst, de måste ju försäkra sig om att så inte är fallet, för barnets skull!

Hej och Hopp

21 september 2010 00:18

Nu ska jag vara så där jobbigt motvalls och lite pk också men jag vet inte om jag tycker att det är en så konstig fråga i alla fall.

Ju fler bloggar och kommentarer och inlägg jag stöter på från ofrivilligt barnlösa som kämpar och kämpar och kämpar för att få bio-barn och sedan eller samtidigt går in i adoptionsprocessen desto mer fundersam blir jag.
Det är en ny värld för mig som aldrig sörjt den biologiska barnlösheten utan bara önskat mig barn men jag läser om så många som verkligen sörjer att jag förstår om hemutredarna måste ta reda på om paret är redo. Redo för att bli adoptivföräldrar alltså...
Jag fattar att man kör dubbelt i dessa evighetsköer men det gäller ju verkligen då att man också känner att man blir precis lika glad vilket sätt man än får sitt barn på.

Jag menar inte på något sätt att ni inte skulle vara redo - men jag förstår att socsekreterarna måste rota i det.

Kix

21 september 2010 19:14

Jag har också full förståelse för att utredarna, för barnet skull, också måste veta att paret är redo. Men jag kan tycka att som utredare borde man förstå att ett par som varit tillsammans i 12 års tid, väntat på barn i drygt 4,5 år och dessutom börja processa för adoptivbarn faktiskt ÄR redo. Jag tycker att all tid och den handlingen borde säga allt. Men jag har full förståelse för att de frågar, min frusteration speglar inlägget....

Hej och Hopp

21 september 2010 23:07

Jag förstår din frustration - utan tvekan!