Fortsättning för er som läst den senaste veckan...

Nu är det tur att jag inte hade något glas med vin i fredags, för hade jag haft det hade vinet åkt i ansiktet på min man och glaset genom fönsterrutan. FÖR SÅÅÅÅ ARG VAR JAG. SÅ HELVETES ARG VAR JAG. Puh, jag skakar i hela kroppen av att bara tänka på det. Det är svårt att på något sätt skriva det här förståeligt och jag behöver göra konversationen MYCKET kortare, men jag hoppas ni hänger med.

Efter middagen i fredags sa jag till min man att vi skulle prata (hade ju förvarnat honom om det redan innan middagen). Förutom om en massa uppmjukande frågor så ställde jag tillslut frågan om han döljer något...  (frågade faktiskt det för 2 veckor sedan också, då han svarade nej). Han svarade nej (även denna gång). Jag pratade lite med honom om att jag upplevt att vi på familjerådgivningen kommit fram till att vi skulle försöka rädda förhållandet men att jag inte riktigt nu längre kan få ihop det med det agerande som han (min man) gör eftersom jag inte får något tillbaka. Jag förklarade för honom hur jag mått de senaste dagarna då jag inte annat kan göra än att tänka på hur det kan komma sig att det bara är jag som kämpar. Han blev stum, såg hur han funderade och funderade. Fick knappt fram ord. Jag frågade igen om det var något han döljde eftersom han låser datorn så fort han lämnar den, han ser till att logga ur FB gömmer konversationen med en viss person. Jag frågade honom igen om hur det kan komma sig...

Tillslut kommer det fram att han pratar mycket med den här kvinnan på FB... (shit känslan av gårdagen gör att min kropp skakar så fruktansvärt nu att det är svårt att skriva)... han erkänner att konversationen är flirtig.

Jag ber att få se konversationen på FB (jag har ju tidigare skummat den och därefter också sett att han raderat den), han loggar in och jag får titta men finner ingen konversation. Han har alltså raderat ALLT, även konversationen han hade dagen innan med henne.. Jag flippar ut. Skriker till honom hur han kan säga att han inte har något att dölja när han har raderat chatten med den kvinna jag tidigare ifrågasatt att han pratat med. Ingen annan konversation hade han ju raderat, varför just HENNES???? Nu blir det jobbigt att återge. Måste nog hoppa den biten för den är för jobbig, för ingående, för svår.

Kvällen/natten slutade med att vi sätter upp en muntlig lista till min man; om vad han måste tänka på för att rädda förhållandet, för under kvällen kommer han sakteligen fram till att han vill rädda förhållandet. Vi hade ändå också hunnit diskutera en överenskommelse (som jag redan i oktober pressade honom på) om att han får finna sig i att följa med hela adoptionsprocessen för min skull, därefter kunde han lämna det. Jag kan förstå att ni inte gillar det resonemanget särskilt mycket, därför är jag glad över att vara anonym bloggare.

Vi pratade också om att han måste söka hjälp, för han mår inte bra. Min man, som jag trott varit den starka i det den här processen, HAN mår inte bra. Jag skall se till att han tar den hjälpen, för om jag inte gör det så blir det inte av. Den muntliga listan skall också skrivas ned. Men min misstänksamhet och rädsla kommer att bestå länge, länge...

Heddas dagbok skrev för en tid sedan om hur ”olyckor” bidrar till högre läsarsiffror, men jag kan försäkra er att jag verkligen inte späder på den här historien för att få högre läsarsiffror. Jag vill bara få det här ur mig, oavsett om ni läser eller ej! Men läser ni det här så kanske ni har läst hela... logiskt!

Kix

Allt för många tankar snurrar. Tankar om hur förhållandet är och har varit. Vart kommer vi att vara om några dagar, veckor, månader? Blir det år? Tankar om hur jag mår, hur jag förhåller mig till mig själv, min man, vänner. Arbetskompisar? Tankar om vad livet har gett mig, tidigare, de senaste 6 åren, nu. Framtid? Ångesten över att ha köpt ett dyrt hus med rum som skulle rymma två barn. Ett perfekt hus och perfekt läge för barn, men med rum som står tomma. Pengar som går till huset när jag vill KÖPA mig barn. Ångesten över att hela tiden snåla men ändå aldrig känna att man har det bra. Att inte bli glad över NÅGONTING i livet. Inte en enda gång känna att man är glad över någonting. Att dra sig undan, inte orka försöka vara glad. Alltid känna oro. Alltid fundera, vrida och vända på tankarna.

Tankar som äter upp mig. Tankar som håller mig sömnlös om nätterna.Tankar som påverkar jobbet så kraftigt. Besvikelser. På mig själv och andra. Min mamma. Alla dessa tårar som kommer i tid och otid. På toaletten på jobbet...varför? På promenaderna med hunden. Går förbi nybyggda hus med barnsnöspadar, barnkälkar och andra barngrejer. När det känns som att hela livet står på vänt. I ett väntrum. I ett rum där energin slukas upp av de svarta väggarna.

Jag beundrar de ofrivilligt barnlöshets-bloggerskor som lyckas hålla en glad ton i bloggen, jag önskar att jag någon gång också kunde göra det. Förlåt för att jag dränker er med skit.

Kix