Håller munkavle på mig själv, vill ju egentigen berätta varför jag gråter mig till söms åter igen, men det finns två anledningar:

1. Jag vet nu att min man läser min blogg sporadiskt. Det innebär att han tar sig bakvägen in i mina tankar, det som han egentligen borde kommunicera med mig om. Hej T - prata med mig istället!

2. Jag vill inte avslöja för mycket om vilket land JAG har som första alternativ förrän papprena är skickade. OM det överhuvudtaget blir verklighet någon gång.

Jag skriver JAG eftersom jag ännu inte vet om man man har tagit ställning till något land. Han verkar dock ta små myrsteg mot adoptionen, men bara jag har honom med så kan jag se till att fixa ALLT det andra; pappersinsamling, väntan, längtan, kontakter, bokningar, väntan, val, förberedelser, barnplrylinköp, fix och trix etc.etc Jag lovar, jag skall inte klaga på att han inte engagerar sig.

Eller vänta... lovar jag för mycket nu?

Kix

Tänkte att ni kanske inte känner mig tillräckligt väl, å så har jag inget bättre att skriva idag.....  så här kommer lite blandad kompott om mig:

1) Vad gjorde du för tio år sedan?

Pluggade på högskolans bibliotek, förmodligen inte så jättehårt eftersom tentastressen inte dök upp förrän om ca 3 veckor... :) Tränade mycket och ständigt både fotboll och aerobics.

2) Vad gjorde du för ett år sedan?

Stressad över något helt annat; över att vara närmare 37 år och över att ha misslyckts med att bli mamma i över  5 år. Blandad sorg/glädje att en graviditet uppenbarat sig, men också över att få missfall. Mina första av båda sorterna. Hade jobbat 21 dagar efter "mamma"-ledigheten med Gumman.

3) Fem snacks du gillar:
Hallon

Skuvar (sådana som går att äta)

Brie

Sura godisar

Torkade gröna äpplen

4) Fem sånger du kan hela texten till:

Jag kan nog ingen låt utantill...

5) Fem saker du skulle göra om du var mångmiljonär:

Adoptera flera barn

Resa

Skänka pengar till mamma och välgörenhet (vilket såklart innefattar även Wabbie Foundation)

Gå ner i tid på betalt jobb och jobba ideellt med hemlösa och/eller med kvinnor i förtryck

Bygga nytt hus vid vatten

6) Fem dåliga vanor:

PLEASE.... bäddar aldrig sängen, petar i maten, köper kläder jag egentligen inte behöver, dålig på att höra av mig, lägger mig hungrig ibland, slarvig med viktiga saker såsom plånbok, blandar svenska och engelska, pratar högt när det inte lämpar sig, ältar saker i huvudet fram och tillbaka.... AND IT GOES ON AND ON...

7) Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa:

Hrm.. finns det något jag inte kan tänka mig att köpa?

8) Fem saker du gillar att göra:

Aerobics, shoppa, plocka kantareller, orientera och trädgårdspyssla (inkl så frön och plantera).

9) Fem favoritleksaker:

Sällskapsspel, min dator... f-n svarstorka....

Jag plockade bort fråga 10 för den gör mig stressad! :)

Kix

Jag är så fucking less på min kropp.  Den tillhör inte mig, den gör som den vill och vi har bristande kommunikation. 

Jag har kanske nämnt det tidigare någon gång, men who fucking minns? Jag har ju inte haft någon vanlig mens på flera månader, kanske tom flera år, kan inte riktigt minnas när problemen startade. Men jag har mensvärk men ingen vanlig mens, den mens som jag en gång haft. Tampong är fullständigt uteslutet och binda är onödigt. Jag får bruna flytningar ibland när jag kissar. Någon gång kan det vara lite, lite, lite brunt i trosorna. Men det är allt. Det är min mens. Så är det i 2-3 dagar sedan är det över. Och det är ingen läkare som verkar kunna förklara varför det är så.

Dessutom går jag på medicin ju för att bygga upp min slemhinna, men vart i helvete tar då blodet vägen när det är mens? För visst stöts väl slemhinnan ut iaf??? Nä, jag vet inte. Det här är ju lönlöst.

Idag sa jag (fylld med tårar) till min man: "Jag orkar inte mer. Jag orkar inte hålla på så här. Jag orkar inte medicinera min kropp något mer om den ändå inte funkar. Jag vill adoptera!"

Jag fick ingen respons... :(

Kix

Hade en kort konversation i fikarummet med en manlig kollega på jobbet, vilken har en gemensam bekant med mig som heter M. Min manliga kollega har inte jobbat på vårt företag så länge och vi känner inte varandra särskilt väl, vilket blir alltför tydligt i denna konversation:

Jag: Vi skall till M och äta middag ikväll.

Manligea kollegan: Nice. Hälsa! Blir det hela familjen med alla kidsen å så?

Jag: Nä, vi har tyvärr inga barn.

Manliga kollegan: Sweet!

Jag: Nä, det är verkligen inte sweet....

Manliga kollegan: Perfekt, då blir det vin och så dåra?

Jag: Nä, jag dricker inte vin.

Manliga kollegan: Nähä.

Och konversationen liksom dog där. Han såg ut att bli lite ställd och det var väl lika bra det så han blev tyst någon gång.

Kix

"Nu lägger vi 6 års kämpande bakom oss och ser framåt! Äntligen!"

Kan det snälla få bli sant. Och kan man då skriva det på FB? Jag som brukar tycka att vissa kommentarer sticker i ögonen, hoppas inte den här gör det.

Eller kanske man kan skriva "Vi väntar barn! Vi vet bara inte när det händer!"

Nä, den var inget bra.

Eller en t-shirt "Made in Landet".

Kix

Tjockare än så är den inte på dag 25. Slemhinnan. På tjockaste stället.

Det är ingen ide att ställa sig frågande till denna värdelösa slemhinna, jag vet ju att den inte blir bättre än så när jag blir stimulerad. Den blir faktiskt till och med tjockare utan stimulering. Men vad hjälper det att jag känner till all information när det borde vara läkarna som skall ha bästa bedömningsförmågan. Men för att kunna ge bästa bedömningen så borde väl tidigare erfarenhet av behandlingar vara till grund. Men när de inte har tagit del av tidigare journal så...

Nu är det dags att acceptera den biologiska barnlösheten...

Kix