Maria

2 juni 2010 08:02

Hej gumman,
idag har jag nog ingen riktigt bra kommentar, men jag förstår att du har det väldigt jobbigt. Man behöver stöd i sin omgivning för att orka.... tur att du orkar blogga så vi får hjälpa till lite.
Kram Maria

Tonci

2 juni 2010 08:41

Det är väldigt många som verkar vara ointresserade runt om dig. Men jag tror att de bara vågar inte fråga eller vet inte hur de skulle göra det. Jag som icke svensk, någon som kommer från en annan kultur, upplever jag ofta i Sverige att en stor del av människor har svårt att tala öppet om sina svårigheter och på samma sätt även fråga människor om deras. Folk är helt enkelt för försiktiga och vet inte när de trampar på någons själ och när de är hjälpsamma. Kanske om du öppnar dig först till någon som du verkligen litar på och står nära till och säger att du gärna skulle vilja prata med, berätta om dina känslor, be om råd. Svenskarna gillar att hjälpa om de blir tillfrågade, märkte jag. De är bara mina erfarenheter som jag upplevde i Sverige.
Jag märker samma sak som du beskriver t.ex i min mans familj. I början störde det mig väldigt mycket, men nu förstår jag att det handlar om att de inte vågar fråga, men när jag börjar tala öppet om något blir de också mer öppna för att då ser de kanske mer tydligt var mina gränser går.
Men jag vet att det är svårt när man inte får frågor och uppmärksamhet från sin omgivning. Jag hoppas att du hittar vägen till dessa människor och de till dig.
kramar

avlängtantilldig

2 juni 2010 09:33

Det är så jäkla svårt det där med folk runtomkring. Många bryr sig nog men vågar inte fråga, andra förstår inte hur stor del detta är av våra liv. Jag känner att många runt oss inte fattar och dem pratar jag inte med om det om de inte frågar. Gör ungefär som du - frågar de hur "läget är" så svarar jag "bra" om jag inte pallar prata och "ok" eller "det går väl" om jag vill försöka inbjuda till frågor. Men sen har jag turen, precis som du att ha en person i mnin närhet som verkligen förstår och som är helt fantastisk att kunna vända sig till. Och ett par andra som jag också vet tänker på oss jätte mycket och som frågar "lagom mycket". Häng i! Och känn inte att du måste skriva positiva inlägg. Det är ju det man kämpar med till vardags, att försöka vara så positiv som möjligt så att man fungerar, på bloggen måste man (eller i alla fall jag) få ur sig alla de där känslorna man bär på. Det är därför jag håller min barnslöshetsblogg hemlig för mina vänner, även de allra närmsta - jag vill kunna skriva av mig även om dem om det behövs.

ettvanligtliv

2 juni 2010 10:21

Det är antagligen ett så känsligt ämne att det är svårt att veta hur mycket personen ifråga vill berätta. Jag har en nära vän som lider av endo och som under flera år försökt bli gravid.

Jag har allti tyckt att det har varit svårt att sätta mig in i hennes situation och har inte vetat om hon vill prata om det. Nu förstår jag henne lite bättre när vi själva har försökt bli med barn ett tag. Det handlar nog inte om ointresse från deras sida, mer om osäkerhet.

Det är ju bra iallafall att du har din blogg och dina anhängare här som du kan ventilera dina tankar med. =)

Kram

Sara

2 juni 2010 12:40

Vi har haft sån tur för våra nära som vet om våran situation har pratat och ställt en massa frågor till oss. Men samtidigt så är det ju inte alltid man vill ha en massa frågor.

Tur att du har L, man behöver såna vänner.

Vilka kollegor du verkar ha, förstår inte varför de pratar bakom din rygg istället för att fråga dig rakt ut.

Jag är intresserad av trädgård!

Kram

avlangtan.blogspot.com

2 juni 2010 17:52

Jag förstår hur du menar, alla förstår ju inte hur stor del av ens liv det är.. Och sen tror jag att folk är försiktiga, och vet inte vad dom ska fråga och hur. Men i själva verket vet man ju att det hade ju räckt med Något litet, bara ett tecken på intresse eller omtanke. En del kanske är rädda för att låta nyfikna.. Kram

http://vantanochlangtan.blogspot.com/

2 juni 2010 22:52

känner igen det där. Men folk är väl osäkra som ovanstående inlägg skriver. Jag önskar att mina svärföräldrar skulle fråga och bry sig, men det gör de inte. Jag har vart lite ledsen för det. Men nu förstår jag att de kanske är rädd att jag inte vill prata om det. Jag får väl helt enkelt börja prata om det själv. Men det är svårt, när man får känslan av att de inte bryr sig....
/greengal@gmail.com

TeachGirl

3 juni 2010 18:34

Jobbigt om du känner att de inte bryr sig! Men vi finns här, det vet du!

Våra referenter till adoptionen frågar ibland, speciellt J som är mycket intresserad. Våra respektive syskon vet om försöken med IVF och adoption och är så där lagom intresserade. Min mamma verkar tro att allt kommer att lösa sig om jag bara arbetar lite mindre och jag är ganska trött på att "få skulden" för vår situation.

Ulrica

4 juni 2010 07:20

Under våra första IVF så sa vi inte så mycket till någon alls men under 2:a och framåt så har många av våra vänner blivit gravida och då har det ju passat bra för oss att berätta att vi inte kan få egna barn och förmodligen måste adoptera. Detta har mötts på lite olika sätt såklart... Och eftersom vi gifte oss i augusti förra året så berättade vi för alla gäster (inte samtidigt) att vi gjorde det delvis för adoptionen - ville inte sitta på bröllopet och höra tal om "om 9 månader hoppas vi få höra ljudet av små fötter" och liknande. Så jag tror de flesta kring oss känner till vad vi går igenom. Men väldigt få förstår hur jobbigt, ledsamt, långdraget, slitigt, prövande på tålamod och relation som allt det här faktiskt är. Vi är ganska bra på att koppla bort det (vi har fått lära oss att försöka leva som ett par utan barn - inte det barnlösa paret)
Det sorgliga är väl att vi kommer vara det länge länge till... Vännen som nyligen blev gravid har en tös som blir 2 snart och hennes ofödda barn kommer väl vara runt 2 år när vi får vårt barn kanske...
Något som hjälper mig i mina tankar lite är att när man tänker bakåt - 3 år i tiden - så känns det som tiden gått så vansinnigt fort! Det kan vara en upplyftande tanke mitt i misären...
Jag tror också att det kan vara så att dina nära och kära har svårt att veta hur de ska öppna dina dörrar och komma in till dina tankar.
Jag känner igen det där med att några pratar om det bakom min rygg - men det har handlat om rädslan för att jag inte ska vilja berätta... och i det fallet hade personen rätt!

ettvanligtliv

4 juni 2010 08:26

Hej Kix!
Tack för dina fina upplyftande ord! Ja nu ska det funka, för oss båda! Snart är det er tur att besöka fina tant L! :)

Håller med om att hennes dialekt är mysig. Hela hon är spännande och fantastisk.

Kram!