Ja, det kanske inte var mitt allra mest genomtänkta inlägg jag la ut häromdagen (Bröllop med irriterad nerv). Men ibland vill jag också bara spy ut mina känslor, och den ventil jag har till förfogande är bloggen. Jag förstår att det kan dyka upp en och annan läsare som tycker att jag är lite väl bitter men jag tror att de som är eller har varit ofrivilligt barnlös kanske har lite förståelse för tankegångarna och känslorna.

Jag fick en kommentar till mitt mindre genomtänkta inlägg, här kommer ett utdrag:

” Måste vara oerhört jobbigt att fokusera på att vara arg och irriterad över att andra har det bra, istället för att fokusera på det man faktiskt själv har (vilket är mkt i det här landet jämfört med många andra fattiga länder).”

Så klart detta sätter fart på mina tankar. Borde jag vara tacksam för att jag, i landet Sverige, har de så bra jämfört med vad många andra fattiga länder har det. Och blir jag då lyckligare för att jag vet att jag har det så bra jämfört med dessa fattiga länder. Funkar vi människor så?

Jag tänker att lyckan kan bestå av så många faktorer och jag pratar då inte om materiella ting, jag pratar inte om pengar, jag pratar inte om rent vatten eller mediciner. Jag pratar om min biologi. Och alla andra kvinnors biologi i dessa fattiga länder. Det som vi är skapta för men där JAG inte lyckas. På detta område ser jag att alla andra har det jag som kvinna inte lyckas få. Jag kan inte på något sätt påverka det; jag kan inte forcera en IVF-process, en menstruationscykel, en ägglossning, en adoptionsprocess eller utlösning. Det är ingen julkapp jag kan önska mig eller spara pengar för att få. Det finns inga garantier för barn. Jag kan bara fortsätta önska mig ett.

Så tyvärr. Jag kan inte bortse ifrån att min biologi inte fungerar och därmed fokusera på att jag har det så bra jämfört med många andra fattiga länder. Kalla mig egoistisk och otacksam. I really don't care.

Kix

"Tidningen Dagbladet i Sundsvall söker ofrivilligt barnlösa (med eller utan barn) i Västernorrland som vill vara med i ett reportage om de orättvisa villkor vi möter i vården i Norrland. Det skulle vara jättebra om någon ville ställa upp för politikerna behöver förstå hur fel det är! Hör av er till Dagbladet så snart som möjligt!"

Kix

Jag bodde i USA ett tag. Jag förundrades över att alla människor, bekanta eller ej, frågade mig "How are you today?". Många gånger funderade jag på om jag skulle vara ärlig, eller om jag förväntades svara "Fine, thank you. And you?". Jag svarade alltid artigt, såsom frågeställaren förväntade sig att jag skulle svara. För det är ju så man gör.

I Sverige frågar man "Hur är läget?" vänner emellan. Det förväntade svaret är allt som oftast "Bra!" eller något annat som betonar ett välmående... (super, underbart, kalas, gött, prima, förträffligt, perfekt...). Men de som känner till vår situation som frågar denna fråga... vad förväntar de sig för svar?  Skall jag svara ärligt (och hur bemöts då det) eller skall jag svara på frågan så att frågeställaren blir nöjd? Jag har börjat svara "Ok". Den ger liksom tillräckligt med svar till frågeställaren samt att det är ok eftersom jag lever.

Men egentligen, varför ställer man ovan fråga slentriant om man inte ärligt vill veta hur det står till?

Kix

Bröllopstal som bedyrar att ”kärlekens gåva är ett barn” och ”beviset på deras kärlek är A” är väl för fruktansvärda att behöva lyssna på. Vem sätter ihop ett sådant gallimatias till tal?

Uppenbarligen pappan till bruden. Och kanske var det bara jag som satt där bland bröllopsgästerna som reagerade. För det är väl en sådan minoritet som förstår att barn inte alltid kommer ut av kärlek.

Och visst är det underbart att sitta bredvid en ammande mamma som blottade bröstet var 30:de minut till en två-veckors liten en. Men som om det inte vore nog – HON AMMADE DESSUTOM SIN 2-ÅRING. 2-åringen passade dessutom på att testa alla höga toner som någonsin gick när han inte fick som han ville. Pappan tittar på mig och frågar om jag vill ha honom?

Hur svarar man på den? Om jag vill...

Nä, visst det var ett jättefint bröllop, men det kunde varit trevligare om man inte behövde småprata med en mamma som ammar HELA tiden och en pappa som inte annat kunde göra än att prata om sin 2-åring.

Nu behöver jag vila upp irritationsnerven, den har varit spänd i stort sett hela helgen.

Kix

Jag funderar på hur jag hade funderat idag om vi inte lyckats bli gravid på egen hand i januari. Hade allt hopp och tro att det skulle kunna gå att bli gravid varit bortblåst? Hade jag givit upp idag om jag aldrig hade lyckats bli gravid en gång tidigare? Hade orken att fortsätta varit tillräcklig, hade tron och hoppet kunnat driva mig vidare?

Jag vet inte.

Men det behöver jag ju egentligen inte fundera på heller.

Och ingen blev klokare av det här inlägget, fast det behöver jag väl inte bry mig om?

Kix

Det är alltid svårt att komma upp till ytan igen efter ett IVF-misslyckande. Å andra sidan borde man ju börja bli van med att misslyckas med IVF vilket skulle kunna innebära att ett misslyckande snart inte längre borde kännas som ett misslyckande...

Äh!

Men detta misslyckande innebär trots allt att vårt andra alternativ MÅSTE börja bearbetas. Jag pratar om adoptionen. Ja, jag vet. Det borde ha bearbetats för länge sedan, men jag tyckte att jag kom överrens med mannen om att han får sköta det här med adoptionen eftersom jag måste sköta allt det andra (ja, typ ALLA övriga barnlöshetsfrågor i vardagen). Men ni kan väl inte tro att något har hänt... nä... så nu måste jag ta itu med det också (och då har jag ändå påminnt tre gånger). Medgivandet och utredningen skall kopieras upp och skickas till de två organisationerna som vi står på kö hos.

Förresten, jag fick min dröjande mens idag, vilket betyder att det var Progestoronet som skjutit upp den. Det var något nytt för mig, för Progestoronet har aldrig tidigare hindrat mensen att komma. Trevligt med något nytt i IVF-svängen.. eller ... Äh!

Kix

Precis. Bullshit. Så f*ing bullshit.

Kroppen har INTE fattat att den skall kunna bli gravid igen om den en gång varit gravid. Idag visade sig de första tecknen på att ytterligare, puh, det SJÄTTE IVF-försöket har gått åt skogen.

Idag under midsommarmiddagen. Precis som jag skrev i gårdagens inlägg. Precis vad jag befarade. Och tyvärr hade vi gäster hemma hos oss, så hur gör man då? Ber man dem gå för jag behöver skrika ut mitt vrede och gråta hejdlöst. Jag behöver det!!!!  Nä, istället håller man god min men följer knappt med i konversationen. En dimma. En f*ing dimma. Försöker krampaktigt hålla tårarna borta.

Bullshit!

Vad är det någon vill säga till mig? Prata med mig, för jag förstår inte....

Kix

Idag = beräknad mens.

Idag = ingen mens.

Tror ni det sätter sprätt på mina tankar eller?????

Och jag blir såå förbannad på mig själv, för jag vet ju att den kommer vilken dag som helst. För visst spökar den med mig nu, och visst kan väl progestoronet förskjuta mensen? Visst är det ju så. Nä, nu bestämmer jag att mensen kommer lagomt till midsommarmiddagen imorgon, så då släpper vi det!

Puh, vad skönt att bara släppa tankarna så där. Så enkelt...

Kix