Det är ett under att jag orkar. Faktiskt. 5 mm på tunnaste stället och 8 mm på tjockaste stället.
SLEMHINNEHELVETE.
Fast egentligen, jag orkar inte bry mig. Jag orkar verkligen INTE bry mig. Could not care less. IVF-kliniken i Falun skall ringa upp ang om det blir någon återföring av de två i frysen. Visst skulle det väl vara trevligt om de slapp frysa ihjäl där, men mitt fokus finns någon annanstans. Någonstans långt bort härifrån.
I dagarna har jag ofta och mycket tänkt på hur otroligt tacksam jag är över möjligheten att kunna adoptera ett barn som finns på ett barnhem. Det är inte en välgärning jag gör, det är av fullständigt egoistiska skäl som jag vill adoptera. Men jag har också i dagarna tänkt på hur jag fortsatt kommer att bli påverkad och påmind över att jag aldrig blev en biologisk mamma. Hur länge kommer hjärtat att brännas av att aldrig ha lyckats? Hur länge kommer bitterheten att finnas kvar? Hur länge kommer missunsamheten spegla mitt svartaste jag? Hur länge kommer mina OM och UTIFALL att mala och ältas i mitt huvud?
Märker ni att jag skriver jag i inlägget, för jag kan tyvärr inte ännu säga att min myra är med på det här till 100%.
Tycker om er!
Kix
Hedda
31 januari 2012 22:11
Skickar omtanke.
Apropå det här med att acceptera att det inte blir biologiska barn, det är nog olika för alla. Men jag är övertygad om att de allra flesta kommer igenom den sorgen någorlunda helskinnade på andra sidan, efter kort eller lång tid. Ibland tänker jag att upprepade bio(IVF)försök fördröjer en sån process från att sätta igång, för hoppet finns ju ändå så länge man håller på. Om man väl bestämmer sig för att sluta, så är det en typ av avslut och något nytt kan ta sin början. En början på en läkning och kanske ett annat sätt att bli förälder på. Kram
http://heddasdagbok.wordpress.com
Magda
31 januari 2012 22:13
Kära Kix!
Jag känner så med dig/er!
Men jag både hoppas och tror att ni kommer att fixa detta och att ni får ert efterlängtade barn, förhoppningsvis via adoption.
Och då kan jag lova dig, att när ni väl kommit hem med ert älskade barn så kommer all sorg och förtvivlan över att det inte blev några biologiska barn vara totalt bortblåst.
Vi kämpade i 13 år!!! Jag trodde att jag aldrig skulle komma över sorgen men kan helt ärligt säga att så fort vi kom hem med vår älskade son så försvann all sorg och förtvivlan.
Kunde jag bara övertyga din man att det kommer att bli bra så skulle jag göra det. Men jag tror att han måste få lite mera tid på sig, trots att det är fruktansvärt frustrerande för dig så tror jag ändå att han som sagt är på väg att förlika sig med den tanken, även om det går framåt med myrsteg ,',',',',',','
Kram från en trogen bloggläsare
Kix
31 januari 2012 22:31
På något sätt så tror jag att jag skulle fortsatt kämpa efter ett biologiskt barn om det inte vore så att tiden för en möjlig adoption är knapp och därför måste vi gå vidare nu. Tack för din kommentar!
Dina
31 januari 2012 23:01
Jag hoppas att du får barn en dag på ett eller annat sätt. Om tiden är knapp för adoption har ni tänkt på surrogatmödraskap?
http://Dinasthlm.blogspot.com
Kix
31 januari 2012 23:11
Nej, det enda som funnits i tankarna om det inte blir ett biologiskt barn är adoption. Och adoption hinner vi, men då måste vi agera nu.
ettvanligtliv
1 februari 2012 21:18
Usch, förstår att du är så jädra less på det här nu. Skönt att du börjat ändra fokus och må bra i det. All bitterhet försvinner nog inte men den kommer garanterat att blekna anmärkningsvärt.
Åh jag tycker så mycket om DIG!
Kramar!
http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se
a
2 februari 2012 10:06
Fan vad energislukande att inte slemhinnan vill bli tjockare. Jag kan säga så här Kix: I går när jag låg och fick mina ägg plockade så tänkte jag lite på dig, hur in i bomben jävla stark du varit som gjort det flertalet ggr.
Det är också fruktansvärt orättvist att du ska behöva leva med en sådan tankeverksamhet över icke biologiska barn.
Men believe me, det barnet som du och din man kommer att adoptera (så blir det), det barnet är lyckligt lottad att få dig som mamma!!
Många många kramar.
http://www.hjartatbloder.blogg.se
Kix
2 februari 2012 12:40
Tack! :)
Jenny
2 februari 2012 15:45
Tycker om dig jättemycket också! :) Jag antar att sorgen över barnlösheten kanske är samma som vilken annan sorg som helst (tänker tex dödsfall). Vissa säger att det aldrig försvinner men jag tror åtminstone att det lägger sig, lite. Själv tänker jag att jag måste göra upp med den sorgen på något vis. Jag vägrar gå hela livet och känna sorg. Blir det ett negativt svar i år för oss så måste jag sörja tills jag känner att jag kan gå vidare och sedan måste jag vända blad och försöka leva så bra jag bara kan ändå. Det finns ju inget man kan göra åt att kroppen inte vill när man försökt allt. Så tänker jag. Men det kanske är lätt att tro så nu. Vad vet man om det väl händer?
Låt din myra kämpa på. Han kommer till ett beslut när han är redo. Styrkekramar!! /Jenny
Kix
2 februari 2012 22:50
Sorgen över den biologiska barnlösheten kommer aldrig att försvinna, känner jag. Men barnlöshetskänslan kommer definitivt att försvinna när vi har vårt adoptivbarn. Jag är dock övertygad om att man överlever utan barn ändå, men hur? Det är som ett minfält som man skall ta sig igenom i livet. Men när min man sa att han nog inte kan tänka sig att adoptera så dividerade jag många gånger hur vårt liv i så fall skulle kunna te sig. Då tänkte jag att vi måste flytta, göra något helt annat, kanske sälja huset, försvinna från alla minnen som både Gumman och barnlösheten lämnat efter sig. Men det är också ett stort steg att ta...
Jenny
3 februari 2012 09:00
Jag kan känna igen mig i ditt sätt att tänka angående flytt och sånt. Så tänker jag med. Samtidigt kanske det är bara ett sätt att försöka fly undan vad man känner. För vem säger att det blir lättare om man flyttar? Det brukar inte bli det. Jag har inget svar på hur man överlever utan barn. Det är något som jag måste komma på i så fall men jag är helt säker på att livet kan bli rikt ändå. Det beror nog på hur man bestämmer sig för att hantera situationen. Man har alltid ett val. Jag vägrar tro något annat. Vad är det då för mening att leva i annat fall? Mamma säger ofta till mig att man måste kämpa vidare, vad som än händer. Så är det också! Men ibland tror jag att man måste försöka se nya möjligheter. Rätt väg är inte alltid att bara nöta på i samma spår. KRAM till dig vännen!
Kix
3 februari 2012 20:12
Ja, man måste kämpa vidare för vad har man annars för val. Och man klarar MYCKET mer än vad man tror. Kram på dig, trevlig helg!
Morgonpigga Evelina
4 februari 2012 10:10
Det låter som att det är en skön känsla att försvinna från tankarna på slemhinnor och FET till Landet i stället. Hoppas, hoppas, hoppas att du snart får sällskap av din man i dom tankarna. Trevlig helg! Kram
http://morgonpigg.nu
Kix
4 februari 2012 22:42
Hoppas jag med.... ps, jag har ny info kring detta att berätta. Kommer i ett inlägg snart!
Kix
5 februari 2012 21:32
Kommer nu...
kaia
20 februari 2012 15:01
Hej!
Ny här, men jag kan berätta hur jag känner i dag ang egenfödda biologiska barn. Vi har två adopterade, första adoptionen gjordes för 11 år sen, så det har gått ett tag :)
Hos mig finns idag ingen sorg alls över att det inte blev biologiska barn! Jag är så otroligt glad för de barn vi har, kunde inte ha gjort dem bättre själv!
Visst kan jag nån gång fundera över hur egentillverkade barn skulle ha blivit, men det är bara lite intressant att fundera över, det finns ingen sorg i det.
Lycka till! Hur det än blir, vilken väg ni än går.
Kix
20 februari 2012 20:03
Tack för kommentaren, det är skönt att höra att det kanske finns ett hopp för mig att bli av med mina mindre smickrande egenskaper såsom bitterhet och avundsjuka...
