Det är ett under att jag orkar. Faktiskt. 5 mm på tunnaste stället och 8 mm på tjockaste stället.

SLEMHINNEHELVETE.

Fast egentligen, jag orkar inte bry mig. Jag orkar verkligen INTE bry mig. Could not care less. IVF-kliniken i Falun skall ringa upp ang om det blir någon återföring av de två i frysen. Visst skulle det väl vara trevligt om de slapp frysa ihjäl där, men mitt fokus finns någon annanstans. Någonstans långt bort härifrån.

I dagarna har jag ofta och mycket tänkt på hur otroligt tacksam jag är över möjligheten att kunna adoptera ett barn som finns på ett barnhem. Det är inte en välgärning jag gör, det är av fullständigt egoistiska skäl som jag vill adoptera. Men jag har också i dagarna tänkt på hur jag fortsatt kommer att bli påverkad och påmind över att jag aldrig blev en biologisk mamma. Hur länge kommer hjärtat att brännas av att aldrig ha lyckats? Hur länge kommer bitterheten att finnas kvar? Hur länge kommer missunsamheten spegla mitt svartaste jag? Hur länge kommer mina OM och UTIFALL att mala och ältas i mitt huvud?

Märker ni att jag skriver jag i inlägget, för jag kan tyvärr inte ännu säga att min myra är med på det här till 100%.

Tycker om er!

Kix