SATANS, HELVETES, JÄVLA MAN. (förlåt alla som tar illa upp av formuleringen...)

Denna dagen är en skitdag. Men det har ni väl redan förstått. Jag vet faktiskt inte vart jag skall börja, hela dagen har varit så fruktsansvärt jobbig att tårarna är helt slut, in har huvudvärken flyttat in och energin lyser med sin frånvaro.

Min man och jag har nog haft vårt viktigaste samtal hitentills. Idag har jag fått reda på att han nog inte kan tänka sig att adoptera. Han är ganska säker på att han inte kan tänka sig att knyta sig an till barnet.

Det här vänder upp och ner på hela min tillvaro. Fullständigt upp och ned. Vi har stått i kö för adoption i 2,5 år, gått föräldrautbildning, genomgått medgivandeutredning och blivit godkänd. Inte en enda gång under denna tid har han nämnt att han nog inte skulle kunna tänka sig adoption.

Det slår omkull mig helt. Jag som inte kan tänka mig ett liv utan barn. Som jag sa till en vän härom veckan, barn är viktigare för mig än mitt äktenskap. Flera frågor har kommit till sin spets: Kan jag tänka mig ett liv utan barn om det inte blir några biologiska? Skulle jag kunna adoptera som ensamstående? Finns det andra vägar att gå? Vad gör jag med mitt liv?

Det blir nog mer skitdagar framöver.

Kix