mamman

23 oktober 2011 22:11

Sänder dig en Kram

Kix

23 oktober 2011 22:23

Tack, jag behöver dem!

Anna

23 oktober 2011 22:58

Oj, vad ledsen jag blir för din skull! Fullt förståeligt att du blir ledsen, chockad och satans besviken. Kunde han klämt ur sig det lite tidigare...?

Jag vill inte heller leva ett liv utan barn, biologiska eller adopterade spelar ingen roll. Jag skulle ha valt barn framför man om han inte skulle ändra sig. Hoppas att inte sista kortet är lagt i detta, sänder kramar till dig!

Nelle

23 oktober 2011 23:26

Nej, vad jobbigt! Ni har ju kommit så mycket längre än oss och jag kan tänka mig att du har ett helvete just nu. Försök ha is i magen om du kan, kanske behöver han bara ventilera? Min man sa att han inte var helt övertygad om att han ville adoptera för ett tag sedan. Jag funderade över hur mitt liv som ensamstående skulle kunna se ut med boende etc och en eventuell framtida adoption av ett äldre barn. Kanske inte det ultimata, kanske inte det jag tänkt mig, men det skulle fungera. Nu bestämde jag mig för att fortsätta med mannen, men det kändes bra att inse att livet kan ta olika vägar. Nu verkar det som om han är "med på tåget" och att han bara behövde få vädra sina funderingar.
Det här blev kanske svamligt och våra män är kanske helt olika. Hur som helst så hoppas jag att din man tar sitt förnuft tillfånga!
Kram!

jagvilljagkan

23 oktober 2011 23:35

Åh vännen...

Alla kramar jag har!!

IVF karusell

23 oktober 2011 23:44

Oj jäklar, vilket bakslag...! Är han kanske rädd? Vilken jobbig situation. Stor kram!!

A

24 oktober 2011 00:03

Åh kix! Vad himla himla tråkigt. Jag skickar massa kram!! Han är alltså tvärsäker på detta?! Hur kan han säga det nu efter allt ni gått igenom.. Vad orättvist mot dig och erat äktenskap. Han vet ju hur viktigt det är för dig att få bli mamma.
Oavsett hur ni löser detta så önskar jag, för dig, att det blir så smärtlindrigt som möjligt, om det nu är möjligt. Tänker på dig!

Loba

24 oktober 2011 00:22

Men för fan.
All min omtanke!

Tea

24 oktober 2011 05:28

Skickar en kram

jenny_maria

24 oktober 2011 06:54

Åh, fy tusan...
Under dessa åren har han träffat adopterade barn, och kanske viktigare, deras pappor? Tänker om han träffar män som är lite lika honom som han kan relatera till och i så fall kan prata med dem om de frågor och farhågor som han har? (tänker att det är det som jag/vi hade behövt om adoption hade varit aktuellt för oss)
Hur tänkte han när det gällde gumman? Hon hade ju oxå varit "adopterad". Han är inte bara rädd som fan att mista ett barn till och inte "förstår" det själv och så kommer det ut som motvilja?

Om han ändå inte kommer runt den frågan pratar ni om ED eller ÄD eller spermadonation? Om man av någon anledning inte funkar ihop - vet att de inte kommer på varför det inte funkar för er - kanske om man byter ut en part?

Sänder dig att omtanke jag kan, fattar att världen rasar... Fy, tusan.

Morgonpigga Evelina

24 oktober 2011 07:14

Oj, det måste ha kommit som en total överraskning! Jag kan tänka mig att det känns jättejobbigt för dig. Liksom surt att han inte insett det tidigare. (?) Men jag tycker att det låter bra att du inte bara finner dig i situationen utan funderar hur du vill ha ditt liv. Du kommer att klara det här. Kram

Sara

24 oktober 2011 07:17

Men fy, någon gång under alla år kan man väl nämna det. Förstår att du är upprörd. Kram

wannabemum

24 oktober 2011 07:20

Finner inga ord, men jag tänker på dig och sänder en riktigt stor kram!

Maria

24 oktober 2011 08:03

Oj oj oj, jag förstår dig till 100 procent. Kan inte komma på något klokt att skriva mer än att jag förstår att det är jobbigt. Jag tror att du ska tänka på dig och dina känslor i första hand. Jag tror inte att förhållandet klarar av att hållas igång om man inte är på samma "våglängd" när det gäller barn. VIll du ha barn så kämpa för det med eller utan mannen i ditt liv.
Kram

Maria (bloggläsare)

24 oktober 2011 10:09

Hej, kan det vara så att det fortfarande sitter i traumatiska känslor över barnet ni var tvugna att lämna ifrån er? Kunde han knyta ann till det? Män gömmer gärna huvudet i sanden och underviker allt som kan ge samma jobbiga känslor, hälsar min man som sitter här bredvid.Hoppas det bara är rädsla och att ni kan reda ut detta tillsammans. Kramar till dig!!

Mia

24 oktober 2011 10:49

Vilket knytslag i magen för dig! Kan han inte träffa nån man som har adopterat och få lite andra synpunkter på saken. Kram.

Hedda

24 oktober 2011 11:09

Nej men, hur kan han bara ändra sig så? Sänder hundra kramar jag med! Förstår att det är skittufft. (Och håller tummar för att detta bara är en tillfällig "svacka" hos mannen.)

FC

24 oktober 2011 11:24

Men vad tänkte han att planen var med Gumman då? Eller kan det vara så att han faktiskt for så illa av att knyta an och förlora att det här är en reaktion, även om den är oväntad för dig? Att han var stark då men därefter kommer känslorna av att ingenting är givet fast man tror det och nu vill han inte våga mer (med risken för att få hjärtat nedstampad av en elefanthjord)? Bara funderar lite... för det känns ju ändå som att han inte alls är på samma punkt som han var för två år sedan med det här.

Kram

Emalda

24 oktober 2011 11:25

Å vad ledsen jag blir för din skull. Kram

Ninna

24 oktober 2011 11:34

Vad är han rädd för? Att våga älska ett barn som inte ser ut som han själv? Kan man älska "någon annans" barn? KLART MAN KAN! Han måste bara VÅGA inse att det är möjligt och HELT OK! HAn är inte mindre mank och make för det. TVÄRTOM. Det visar att han VERKLIGEN är en man! En riktig man! Som våga älska "någon annans" barn. Det är ju ert barn som väntar på er där ute i världen. Hårfärgen spelar ju ingen roll.

Ohhh vad jag önskar att din gubbe skulle kunna prata med min morbror, som själv hade samma känslor när dom adopterade sina tre barn för 30 år sedan. Han ville inte ha "nån annans barn", men älskade dem alla från första famntaget!!!

Kram Ninna

Min längtan

24 oktober 2011 11:47

Jag börjar med att skicka en stor kram, det känns som att du behöver den.

Sen vill jag skriva något också. Jag tror att det är bra att man som du verkar ha gjort, funderar över sitt egna väg val.
Jag vill ha barn, det är viktigt för mig, jag är beredd att göra x-antal uppoffringar och det respektive det är viktigt/oviktigt för mig.
När man har satt sin egna ribba, så tror jag att man lugnar sitt inre och accepterar att man faktiskt står där man står, med en stor portion barnlängtan.

Hoppas din samtalskontakt hjälper dig att hitta verktyg att ta dig igenom den stora insikten att ni inte kan vandra den resan tillsammans, till ett eget barn.

KRAM!

Cillen

24 oktober 2011 11:50

Barn till varje pris...är det så? Ja, det är naturligt att människor och djur reproducerar sig. I ditt fall är ju allt så otroligt komplicerat så min första tanke är ju att det vore bäst att adoptera. Men när du berättar om din mans plötsliga "känsloutbrott" så börjar även jag att lipa för er båda faktiskt. Kanske orkar han inte mer. Hans syn på livet kanske har förändrats under resan. Men visst, han skulle ha sagt något tidigare. Hoppas att det här inte blir för jobbigt för er. Sänder en stor kram till dig!

K

24 oktober 2011 12:17

Åh, skit. Inte för att jag har mycket styrka att erbjuda men jag skickar det som finns! Kram!

Kvarnlyckan

24 oktober 2011 12:51

Åh,vad dina ord gör mig sorgsen. Känns så svårt att säga mer än så. Ändå dyker tanken upp att kanske är det inte bara du som skall prata, utan ni tillsammans, så att det finns någon mer med i det som gör så ont, som kan sortera i orden när man själv känner så mycket. Men det har du säkert redan tänkt på.

Kram

Medan Du Finns

24 oktober 2011 13:28

Men va f_n! Har ni inte dessutom tagit emot ett barn med avsikt adoption redan, även om det inte blev något? jag har ingen synpunkt på åsikten - men sånt får man ju hojta till om i tid! Förlåt, du behöver inte nån mer som är arg säkert, men jag blir det. Men en stor, stor kram får du!

Lillan

24 oktober 2011 15:43

Usch, vilken jobbig tid du har nu :( Förstår att du är besviken att han inte tagit upp det tidigare eftersom ni kommit så långt på resan. Själv skulle jag aldrig ge upp mitt äktenskap för någonting så jag har lite svårt att sätta mig in i den biten men vi är alla olika och har olika önskemål och drömmar i våra liv. Jag kan nog känna igen mig i din man, tror inte jag skulle kunna adoptera om jag inte fick några egna barn. Då skulle jag nog hellre satsa på annat i livet, även om det skulle kännas tufft. Det finns ju trots allt mer i livet än barn om man vill. Hoppas verkligen att allt löser sig för er och att ni får det barn ni längtar efter! Varmaste kramen

Anna

24 oktober 2011 16:40

Men vännen?! Hittar inga ord just nu... Hoppas verkligen han tar sitt förnufft till fånga!! Tänker på dig och skickar en massa styrkekramar!!

Pi

24 oktober 2011 17:03

Ledsen att höra det och jag vill absolut inte förminska det här på något sätt, men kanske har han nu först kommit till insikt om vad en adoption innebär och börjar ifrågasätta och granska sina egna känslor på allvar. Då kan det också hända att han om ett tag tänker om. Hela den här proceduren är ju som en berg- och dalbana vad gäller känslor.

När vi fick reda på att vi hade ett barn utpekat till oss (eller snarare att vi var utpekade som föräldrar till ett specifikt barn) så fick K stora darren. Han hade ingen aning om att han skulle reagera så, men helt plötsligt gick det upp för honom på allvar att nu ska livet förändras för alltid. Han mådde riktigt dåligt ett par dagar. Vi pratade mycket om det och han själv var nog mest förvånad av oss två att han reagerade och kände så där. Efter några dagar hade han delvis kommit över det/delvis accepterat att han kände så. Sen kunde vi gå vidare.

Som sagt, jag vet inte alls hur din man eller du känner, men det KAN dyka upp oväntade känslor efter många år, trots att man TROR att man vet innan hur man känner.

Hoppas det löser sig. Tips - prata MYCKET med varandra, försök förstå varför känslorna har kommit just nu). Ge inte upp tjejen! Kram på dig!

Cecilia summerar

24 oktober 2011 17:30

Såg detta först nu och känner så med dig. Även om jag förstås hoppas som flera andra här att det handlar om rädsla eller svårigheter att hantera den naturliga oron som jag tror kommer för många. Jag hoppas SÅ att ni ska nå varandra igen i detta.
Kramar

S

24 oktober 2011 18:01

Hej!

Spontant tänker jag att det bottnar mycket i eran historia med gumman, att han fick känslor och sedan förlorade henne. Att det är något sådant han inte orkar med, fast han inte riktigt förstår det själv känslomässigt utan bara inte vill.
Det är min spontana känsla, och så att det rent generellt har tärt så mycket på honom så han funderar hur han ska orka med att få barn om det inte går..Jag vet inte, eller så vill han bara inte.
Det jag skulle skriva var iallafall att jag läser många barnlösa bloggar (men är en utav dom "hemska" som efter ett tag slutar läsa när bloggen mer och mer handlar om att vara gravid och så..) och detta trots att jag är en utav dom lyckligt lottade med ett barn.. (Mitt problem är ju att jag så gärna vill ha ett syskon och inte lyckas med det, eller ett och ett, minst ett, helst en hel jäkla syskonskara) och för mig är adoption inget allternativ heller. Jag vill ha egna biologiska syskon. Det är oerhört viktigt för mig.. Jag vet att det är lite o-okej att säga liksom, att jag vill ha ett barn som liknar mig och kommer från mig. Jag läser många adoptionsbloggar med och glädjs åt dom och tycker deras kärlek och deras barn är så självklar, men inte för mig. Så jag tror man kan vara så olika där. Men eftersom ni faktiskt tog emot ett barn och knöt an till, så tror jag inte han innerst inne är någon som inte skulle kunna tänka sig att adoptera, utan jag tror han är rädd. Och att det varit väldigt mycket för er. Och att det är så lätt att glida iväg och tappa bort varandra på vägen, när man lever i sorg. Som jag, som gråtit flera fantastiska dagar av mitt levande barns liv för att längtan efter ett syskon är så stor. Man liksom tappar bort det man har för längtan och sorgen blir så enorm över det man inte kan få, ja, jag förstår att det kommer fler jobbiga dagar. Men jag tror på att ge honom tid. Och jag tror barnet kommer, på något sätt, och att man knyter an. Jag har nog aldrig hört någon som inte knyter an till slut, jo en adoptionsbok läste jag faktiskt om en kvinna som fick ett syskonpar i lite äldre ålder där ena pojken hade olika problem och hon kännde att han blev bara för mycket, men jag tror det kan hända biologiska föräldrar med som får ett barn som är lite extra och har problem liksom.
Jag tror det ordnar sig. På något vis! Kram

ettvanligtliv

24 oktober 2011 18:02

Oj vännen, vet inte vad jag ska skriva. Hoppas ni löser det. Han kanske bara har en kris som reaktion på sorg? Kanske behöver han tid?
Önskar jag kunde göra någon för er.
Kramar!!!

TeachMom

24 oktober 2011 18:59

Oj... Först blev jag råförbannad å dina vägnar, han borde ha kunnat säga detta någon gång under resans gång. Sedan kände jag att det också kunde vara någon variant av "kalla fötter". Jag hoppas verkligen att ni kan ordna upp det här. Många kramar!

Ca

24 oktober 2011 20:43

Åh, vet inte vad ska jag säga?! Orden finns helt enkelt inte. Stora varma tröstande kramar till dig!!!

Tina

24 oktober 2011 21:28

Stackars, stackars dig...Du behöver en kram till. Så ofattbart jobbigt, jag kan tänka mig att du under hela resan genom IVF alltid haft tanken på adoption som en livlina för att orka kämpa lite till, utan den livlinan rycks fötterna undan helt.
Jag blir också arg å dina vägnar och vet inte vad jag ska säga...

Föken solstråle

24 oktober 2011 22:27

Jag finner inga ord annat än att jag hoppas ni kan lösa det i samtal tillsammans och hoppas ert förhållande orkar de stötar ni nu utsätts för, precis som alla andra innan känns det sponant som att han är obekväm och livrädd baserat på tidigare erfarenheter... Hoppas ni kan prata och berätta för varandra ändå.
Det finns ju alltid en väg att gå, men det börjar ju med att båda går åt samma håll såklart...

Kramar om hårt och hoppas på lösning snart!!!!

Mrs L

25 oktober 2011 09:33

Hej Kix.
Jag är dålig på att kommentera din blogg men jag läser den och tycker om din ärlighet. Du får skit att låta som skit och himmlen som himmlen. Det är bra och otroligt befriande!
Men nu måste jag skriva att jag hoppas så att det löser sig för er. Ni har ju kämpat så länge och att ge upp nu vore så synd!

Stor kram

Sara

25 oktober 2011 15:02

Sänder en styrkekram och hoppas att allt ordnar sig.

****KRAAAAM*****

Hedda

25 oktober 2011 17:36

Måste bara skriva en sak som jag kom och tänka på, som min man sa för kanske ett år sedan. - Är det så att du hellre vill ha ett barn än du vill ha mig?

Min man kände sig undanskuffad i skaffa barn-processen. Det var liksom bara jag och barnet som gällde. Han var... nån annanstans. Jag fick tänka till innan jag svarade på hans fråga. I valet mellan att förlora min man(att han t ex skulle dö eller lämna mig på annat sätt) och att inte få något barn... så skulle jag välja att ha kvar min man.

Förutom att min man fick det svaret, så var det viktigt för mig själv att klargöra den prioriteringen. För jag tror min man kände att jag hellre ville ha barnet, för så tänkte jag nämligen själv innan jag verkligen insett konsekvensen.

Kan det vara så att din man känner sig undanskuffad i hela barnprocessen? Säger inte att det är så, men bara att jag själv lyckats få min man att känna så...
Kram!

Miss S

25 oktober 2011 18:10

Men goddag yxskaft! Var har han hållit hus de senaste 2,5 åren, när ni gått genom allt som har med adoption att göra?? Jisses...

Jag hoppas verkligen han kan ta sitt förnuft till fånga, och fatta vad han håller på med. Han måste ha tillfällig black-out. (Sorry, om du tar illa upp...)

Styrkekramar

Hej och Hopp

25 oktober 2011 23:52

Oj.
jag hoppas som så många andra att det är en reaktion - en rädsla som har ger uttryck för nu - och att han kommer på andra tankar!
I vilket fall som helst så skickar jag en kram jag med och jag hoppas så att du får ditt barn snart - på ett eller annat sätt!
kram

Anna

28 oktober 2011 06:59

Stor, STOR kram till dig!

M

28 oktober 2011 07:45

Åh nej, vilken tväromvändning! :( Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men hoppas att ni på något sätt kan hitta en väg framåt tillsammans ändå. Att han inte tänker klart just nu. Stor kram!!

J

28 oktober 2011 16:02

Åh vad jobbigt! Tänk vad mycket energi och tankar man lagt ne dpå detta de senaste åren. Vi väntade typ 3,5 år innan vi nu i våras sökte hjälp. Nu när vi fått reda på att han har något färre spermier än normalt så vill han inte gå vidare och försöka få hjälp genom insemination eller ivf. Han tror ändå inte att det komme rfunka, att han är gammal och att allt tar sån tid. Han vill inte ha barn längre och säger att antingen får jag acceptera det eller gå vidare och skaffa barn med någon annan. Usch vad livet är jobbigt!
Styrke kramar till dig! Kram

Ann

28 oktober 2011 19:00

Kram!
Hoppas att det löser sig!

mamman

28 oktober 2011 19:57

Har tänkt mycket på dig i veckan. Hoppas av hela mitt hjärta att ni kunnat prata med varandra under de gångna dagarna och ni kommit fram till något som kan vara bra för er båda. Kram mamman

AnnaCecilia

29 oktober 2011 08:37

Hur går det för er? Har han lyckats förklara hur han tänker och varför att plötligt ångrat sig?

Tänker på dig!

Kram!