I förrgår inträffade något som jag har efterlyst länge. Att någon bryr sig! I flera inlägg har jag bekymrat mig om detta och faktiskt till och med mått dåligt över detta. Men så i förrgår träffade jag ett kompispar vars fru var referent till adoptionen. Hon och jag tog en promenad med hundarna och ÄNTLIGEN frågade hon om hur vi hade det med utredningen, hon undrade, hon ställde frågor och kändes helt underbart empatisk. Det kom fram så mycket under detta samtal att jag faktiskt har blivit helt handfallen och fått lite större perspektiv på saker och ting.

Hon berättade att hon sedan länge tillbaka hade frågat en annan gemensam vän som inte hon tyckte att jag såg ledsen ut. Men att vår gemensamma vän inte tyckte det, därför släppte hon tanken på detta ett tag. Hon berättade att hon märkte av att vi inte längre kom på spontanbesök, att vi inte ville bestämma några planer med dem som förr. Helt enkelt undvek dem. Hon berättade att hon trodde att de hade gjort något fel, men sedan började hon se tecken på varför. Hon räknade ut att vi gick på behandlingar på IVF-kliniken i Umeå, hon såg tecken på mig när vi träffades, hon förstod att det var en adoptionskurs vi var på i höstas. Men den dagen hon berättade att de skulle ha deras andra barn så blev det så tydligt, och så starkt att vi hade problem, berättade hon. Jag hade nämligen gått ut ur rummet. Jag kommer inte ihåg det själv, jag var så inbunden att jag bara försökte skydda mig själv. Idag inser jag att det var oerhört elakt av mig, men jag förstod det inte då.

Hon berättade att de har haft 2 missfall innan de fick första barnet. Det första missfallet kom i v.15 Fatta, v.15 Det är ju horribelt. Hon kan känna min längtan och våndan, hon har något att relatera till. Det var så starkt att hon förstod. Vi grät där tillsammans. För att hon/de hade gått igenom två missfall, för att jag/vi fortfarande längtar.

Nu känns det nästan som stört omöjligt att bli gravid. Det är oöverträffligt att få ett embryo att stanna i min livmoder. Och skulle Gud vilja det någon vacker dag, får vi hoppas att han också har tänkt på att jag vill att det skall stanna mycket längre än 15 veckor. Ske gode Gud din vilja, såsom i himmelen. Missfall vill jag verkligen inte vara med om. Vilken glädjedödare…

Kix

 

ettvanligtliv

5 augusti 2010 08:13

Vad skönt att du hittat någon förutom din partner som du kan prata med. Måste ha varit oerhört skönt att få prata ur sig! Ge inte upp! Helt plötsligt som händer det.

Försök hålla kvar vid alla positiva känslor du haft över er framtida graviditet.
Delar med mig av en elektronisk fågelskit ;) (det här kommer att se helt sjuk ut för dom som läser det, haha.)

Kramar!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Pi

5 augusti 2010 10:26

Starkt samtal. Men det var nog bra som sagt.

 

Sara

5 augusti 2010 11:56

Så otroligt skönt att du har hittat en person som det går att prata med. Man behöver andra än sin partner med att få ur sig allt.

Kram

http://www.lillaunderbarn.blogg.se

 

Tea

5 augusti 2010 19:00

Skönt att prata med någon.

http://Www.langrean9manader.blogspot.com

 

Hedda

5 augusti 2010 19:26

Vad skönt att hon vågade ta upp ämnet med dig! Som sagt, har man själv haft upplevelser åt det hållet (t ex missfall) så kan man lättare relatera.

http://heddasdagbok.wordpress.com

 

Litenlängtan

6 augusti 2010 10:17

Vad skönt med lite samförstånd... Men det är galet att människor ska behöva genomgå så mycket skit för att uppbringa empati och modet att tala om det...

http://litenlangtan.bloggplatsen.se

 

avlängtantilldig

7 augusti 2010 22:47

Skönt att få prata med någon.
Vi har börjat berätta för de flesta i vår närhet nu - känns skönt att de vet varför man inte orkar träffas lika ofta som innan och varför man mår så dåligt. Sköt om dig och försök hålla hoppet uppe!

http://enmammautanbarn.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag är ganska säker på att det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen. Den skapar sådan ångest och jag orkar inte veta av den. Mitt sista inlägg blir således bara att uppdatera om det sista.   Han var otrogen. Jag kom på honom förra sön...

  Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det stäl...

  Jag skall försöka uppbåda lite energi och skriva även till er som inte har fått något lösen.   Det är över nu. Han vill skiljas. Efter 14 års förhållande har den 6 åriga ofrivilliga barnlösheten satt sina spår. Vi säljer huset. Flyttar till v...

  Det här med lösenordsskyddade inlägg var väl inte fullt så genomtänkt... ni dränker mig med mail. :)   Jag besvarar dem eftersom! Gulliga ni! Ni skriver så fint!   Kix     ...

  Det är avgjort. Det blir delvis lösenordsskyddade inlägg på den här bloggen. Jag känner ju två privat som läser, dessutom har jag ju varit på flera bloggträffar. Så jag är ju inte anonym längre...   Vill ni läsa de lösenordsskyddade inlägge...