I förrgår inträffade något som jag har efterlyst länge. Att någon bryr sig! I flera inlägg har jag bekymrat mig om detta och faktiskt till och med mått dåligt över detta. Men så i förrgår träffade jag ett kompispar vars fru var referent till adoptionen. Hon och jag tog en promenad med hundarna och ÄNTLIGEN frågade hon om hur vi hade det med utredningen, hon undrade, hon ställde frågor och kändes helt underbart empatisk. Det kom fram så mycket under detta samtal att jag faktiskt har blivit helt handfallen och fått lite större perspektiv på saker och ting.

Hon berättade att hon sedan länge tillbaka hade frågat en annan gemensam vän som inte hon tyckte att jag såg ledsen ut. Men att vår gemensamma vän inte tyckte det, därför släppte hon tanken på detta ett tag. Hon berättade att hon märkte av att vi inte längre kom på spontanbesök, att vi inte ville bestämma några planer med dem som förr. Helt enkelt undvek dem. Hon berättade att hon trodde att de hade gjort något fel, men sedan började hon se tecken på varför. Hon räknade ut att vi gick på behandlingar på IVF-kliniken i Umeå, hon såg tecken på mig när vi träffades, hon förstod att det var en adoptionskurs vi var på i höstas. Men den dagen hon berättade att de skulle ha deras andra barn så blev det så tydligt, och så starkt att vi hade problem, berättade hon. Jag hade nämligen gått ut ur rummet. Jag kommer inte ihåg det själv, jag var så inbunden att jag bara försökte skydda mig själv. Idag inser jag att det var oerhört elakt av mig, men jag förstod det inte då.

Hon berättade att de har haft 2 missfall innan de fick första barnet. Det första missfallet kom i v.15 Fatta, v.15 Det är ju horribelt. Hon kan känna min längtan och våndan, hon har något att relatera till. Det var så starkt att hon förstod. Vi grät där tillsammans. För att hon/de hade gått igenom två missfall, för att jag/vi fortfarande längtar.

Nu känns det nästan som stört omöjligt att bli gravid. Det är oöverträffligt att få ett embryo att stanna i min livmoder. Och skulle Gud vilja det någon vacker dag, får vi hoppas att han också har tänkt på att jag vill att det skall stanna mycket längre än 15 veckor. Ske gode Gud din vilja, såsom i himmelen. Missfall vill jag verkligen inte vara med om. Vilken glädjedödare…

Kix