Det var ett tag sedan jag skrev något riktigt deppinlägg. Jag mår ju faktiskt något bättre och jag funderar på vad det beror på. Men så kom jag på några anledningar:

1. Jag har inte haft någon riktigt tuff motgång på länge. Eller ja, förrutom att mensen kommer varje månad - fast det känns ju inte längre som en motgång. Den har kommit nu 54 gånger sedan jag slängde p-pillren så det har blivit en vana.

2. Det är nära till FET. Det innebär trots allt att jag har ett hopp om att det skall fungera med FET. Det finns ju faktiskt exempel på lyckade FET. Min IVF-cykel består av både upp och nedgångar, och inför ett IVF-försök blir jag ju alltid lite uppåt och hoppfull.

3. Slemhinnorna ser mycket bra ut enligt Tant L, och ingen bakterie!

Fast forstätta kämpa mot/med sin ofrivilliga barnlöshet får man jämt och ständigt:

• Mailade IVF-kliniken i måndags. Har ännu inte fått någon respons på mailet. Jag försökte därför nå dem på den timmes telefontid som de hade i fredags, men 10 minuter efter telefontidens start så får jag meddelande att det inte går att koppla fram fler samtal. Var god försök senare. Och så lät det resten av telefontiden.

• Träffade min gravida vän i går. Den gravida vän som i ett telefonsamtal till mig ringt och frågat om hur hon skall visa att hon bryr sig (inlägg här), och jag gett henne rådet att ställa frågor. Men det kom inte en enda fråga från henne igår. Å då spenderade vi ändå 4 timmar tillsammans. Men jag måste lära mig att sluta lägga energi på detta. Jag har gett henne alternativ på hur hon skall visa att hon bryr sig, men hon nappar inte på dem. Dessutom börjar det bli jättejobbigt att se hennes mage. Blir nog färre träffar framöver...

En annan vän tappade sitt barn vid förlossningen i helgen. Hon har två lyckade förlossningar bakom sig. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Det känns som en omöjlighet att få ett embryo att fästa i min livmoder, men skulle Gud frälsa oss med detta hoppas jag att han har tänkt att det skall överleva både gravidmånaderna och mig.

Kix