... redan. :)

Denna vecka har faktiskt gått ganska fort, och det trots att det varit  tråkiga arbetsuppgifter på jobbet. Det betyder att det är helg snart och till helgen skall hela gänget av vänner träffas med oss ute i stugan för räkfrossa. Skulle lätt kunna påstå att räkor är en favorit. Vi gör nog egen aioli och eget bröd, det gillas säkerligen. Skulle sätta ihop en musiklek ikväll, men jag har svurit lite över vedpannan så nu är vi verkligen inte vänner. Det är då f-n vad svårt det skall vara att starta en eld. Jag längtar till vi sätter in pellets så det sköter sig själv.

Idag har jag varit på ganska okej humör, är dock rätt trött att lyssna på arbetskamraters jämran om att barnen inte sover, och det inte går att göra något för att de har små barn eller att det är hjärtskärande att lämna barnet på dagis när de gråter. Jag är iaf trött på att lyssna på detta jämmer, sorry!

Kix

Jag tycker nog att mitt liv de senaste åren har bestått av att vänta. Man väntar på mensen, väntar på samtal från ivf, väntar på nästa ägglossning, väntar på brev från kvinnokliniken, väntar på att vardag skall bli helg, väntar på att helg skall bli vardag, väntar på nästa gång vi får göra ivf.

Nu har jag fått något till att vänta på - nästa träff av föräldrautbildningen för blivande adoptanter. Det nästan känns som att jag längtar. Jag vet inte om det är tillfället i sig jag längtar till eller att tiden helt enkelt skall gå. Den där första träffen vi hade för två dagar sedan känns faktiskt som ett avstamp. Kanske är det skönt med några avstamp här i livet när det annars aldrig är något avstamp med något. Ett par på föräldrautbildningen sa att de nyligen flyttat till vår stad endast för att de kände att inget hände i deras liv... inget avsamp...

Jag förstår dem.

Kix

.... då kanske man skulle få något gjort när man kommit hem efter jobbet. Men allt känns som en miljon kilo tyngre än vad de egentligen är. Det man kan fråga sig är hur det kommer sig att datorn och soffan har blivit mina vänner, egentligen har jag vänner av kött och blod, men de är inte lika förstående som datorn och soffan.

Det är bara 3 personer i min närhet som känner till vår situation om ofrivillig barnlöshet, mamma mer än någon av de andra två. Min mamma försöker verkligen att trösta, men det är inte alltid hennes försök är det jag vill höra - "Du ser ju på X och Y, de adopterade två barn och sedan fick de till slut ett biologiskt"........JAHA?????? men är jag X eller Y? Skulle det betyda att om jag adopterade tre barn att vi får ett biologiskt på köpet? Eller skall jag adoptera fyra? Vad tror du? Hur kan adoptionen veta när det är dags för mig?

Skickar med ett fantastiskt blogginlägg om ämnet:

http://lillaunderbarn.blogg.se/2009/march/saker-man-vill-och-inte-vill-hora.html

Och själv tänker jag fortsätta räkna. Att räkna till 28 har jag blivit mästare på efter alla dessa år.

Kix