Jag tycker nog att mitt liv de senaste åren har bestått av att vänta. Man väntar på mensen, väntar på samtal från ivf, väntar på nästa ägglossning, väntar på brev från kvinnokliniken, väntar på att vardag skall bli helg, väntar på att helg skall bli vardag, väntar på nästa gång vi får göra ivf.

Nu har jag fått något till att vänta på - nästa träff av föräldrautbildningen för blivande adoptanter. Det nästan känns som att jag längtar. Jag vet inte om det är tillfället i sig jag längtar till eller att tiden helt enkelt skall gå. Den där första träffen vi hade för två dagar sedan känns faktiskt som ett avstamp. Kanske är det skönt med några avstamp här i livet när det annars aldrig är något avstamp med något. Ett par på föräldrautbildningen sa att de nyligen flyttat till vår stad endast för att de kände att inget hände i deras liv... inget avsamp...

Jag förstår dem.

Kix