Mina axlar har precis släppt ett ok. Mina käkar har precis lossnat ur sitt låsta läge. Jag har precis andats ut. Jag lever igen.

Ni som hänger med i denna följetong vet att mina två helgdagar har varit skitjobbiga, då vår femte start av antagonistbehandling stod på spel på grund av det där som varje kvinna i fertil ålder har varje månad, dvs. mens. Nu har IVF-kliniken bekräftat att det är ok att fortsätta med sprutan Gonal-F och ta blodprov på torsdag.  Det här innebär väl verkligen att vi är inne i vårt nästa IVF-försök, jag längtar till äggutplock vecka 41. Hoppas denna metod fungerar bättre.  Puh!

Idag har vi också återigen varit på föräldrautbildning för blivande adoptanter, detta var vår tredje träff av sju. Vi har börjat känna varandra lite bättre, fler vågar prata inför små grupper, liksom den stora gruppen. Vissa personer i gruppen är väldigt roliga att lyssna på. Det finns också dem som slår huvudet på spiken i olika diskussioner, med andra ord säger saker som egentligen är helt självklara. Ett exempel på det är när en säger att det finns väl inga föräldrar som är så bra förberedda som adoptivföräldrar, det är ju en process som tar mellan 5 till 10 år!!!

Håller helt med.  Å då är man ändå påtvingad enligt lag att gå en föräldrautbildning.

Kix