Läs mitt förra inlägg här för att hänga med.

Ungefär tre veckor efter gummans födelse kommer samtalet som fick bubblan att spricka. Ett samtal från utredarna i kommunen som sa att mamman hade börjat tveka om adoptionen. Att vi skulle skicka lite foton på gumman så att mamman kunde få se. ”-Nu är det kört” sa jag till mannen. Ser man bilder på sitt barn så vill man ju så klart ta hand om det. I ytterligare en vecka och en dag fick vi behålla henne efter detta besked. Den biologiska mamman bestämde sig därefter för att ångra sitt adoptionsbeslut och ta tillbaka sitt barn, detta skedde i början av december. Denna sista vecka var oerhört påfrestande. Från att känna att kärleken till detta barn varar för evigt till att känna att allt brister och kärleken försvinner.

Vi fick totalt 1 månad och 1 dag tillsammans med henne. Hon fick inget namn utan kallades gumman. De veckor som följde efter att vi lämnat tillbaka gumman, dvs. de senaste tre veckorna har bestått i att tvätta undan alla kläder, sängkläder, handdukar, filtar, åkpåse samt montera ned barnsäng, skötbord och babyskydd. Vi skänkte bort blöjor, tvättlappar, schampo, olja, nappar och nappflaskor. Maten kastades. Sorgearbetet påbörjades.

Allt gick ju så snabbt. Egentligen hann vi knappt förstå vad som hände hos oss. Det tog tre veckor från att vi fick första samtal att det fanns ett barn som skulle adopteras bort om vi var intresserade av en sådan adoption, och vi fick ha henne i drygt fyra veckor innan mamman hade ångrat sig om adoptionen. Så snabbt har inte många fått och tappat en bebis förut. Egentligen är det ju helt ofattbart, och det var ju det som vi egentligen förstod redan från början.

I vårt sorgearbete såg vår kommun till att vi fick det stöd vi behövde, de kom och tittade till oss, ringde, drev de praktiska frågorna mot den andra kommunen och vi gick på familjerådgivningen. Funderingarna snurrade i hjärnan… Det var väl klart att det skulle vända, vi skulle inte ha den där turen som vi hade hoppats på och det varade absolut inte för evigt.

That’s life!

Kix