Läs mitt förra inlägg här för att hänga med.
Ungefär tre veckor efter gummans födelse kommer samtalet som fick bubblan att spricka. Ett samtal från utredarna i kommunen som sa att mamman hade börjat tveka om adoptionen. Att vi skulle skicka lite foton på gumman så att mamman kunde få se. ”-Nu är det kört” sa jag till mannen. Ser man bilder på sitt barn så vill man ju så klart ta hand om det. I ytterligare en vecka och en dag fick vi behålla henne efter detta besked. Den biologiska mamman bestämde sig därefter för att ångra sitt adoptionsbeslut och ta tillbaka sitt barn, detta skedde i början av december. Denna sista vecka var oerhört påfrestande. Från att känna att kärleken till detta barn varar för evigt till att känna att allt brister och kärleken försvinner.
Vi fick totalt 1 månad och 1 dag tillsammans med henne. Hon fick inget namn utan kallades gumman. De veckor som följde efter att vi lämnat tillbaka gumman, dvs. de senaste tre veckorna har bestått i att tvätta undan alla kläder, sängkläder, handdukar, filtar, åkpåse samt montera ned barnsäng, skötbord och babyskydd. Vi skänkte bort blöjor, tvättlappar, schampo, olja, nappar och nappflaskor. Maten kastades. Sorgearbetet påbörjades.
Allt gick ju så snabbt. Egentligen hann vi knappt förstå vad som hände hos oss. Det tog tre veckor från att vi fick första samtal att det fanns ett barn som skulle adopteras bort om vi var intresserade av en sådan adoption, och vi fick ha henne i drygt fyra veckor innan mamman hade ångrat sig om adoptionen. Så snabbt har inte många fått och tappat en bebis förut. Egentligen är det ju helt ofattbart, och det var ju det som vi egentligen förstod redan från början.
I vårt sorgearbete såg vår kommun till att vi fick det stöd vi behövde, de kom och tittade till oss, ringde, drev de praktiska frågorna mot den andra kommunen och vi gick på familjerådgivningen. Funderingarna snurrade i hjärnan… Det var väl klart att det skulle vända, vi skulle inte ha den där turen som vi hade hoppats på och det varade absolut inte för evigt.
That’s life!
Kix
MDB
31 december 2010 16:44
Vilken tuff tid ni måste haft och säkert har fortfarande. Hoppas att det går bra för barnet framöver och att hon blir lika älskad som hos er.
Stor kram!
http://minadrommarsbarn.blogspot.com
jenny_maria
31 december 2010 17:02
åh fy fan... har inget klokt att säga... fy fan... fruktansvärt...
skickar en stor varm kram och en förhoppning om att 2011 ska visa sig från en lite bättre sida för oss alla än vad 2010 gjort.
http://langtaneftersammanhang.blogspot.com
Min längtan
31 december 2010 18:16
Skickar en stor kram full av omtanke och önskar att jag hade något klokt att säga, men jag finner inga ord.
PS! Det var jag som skrev till dig på din blogg angående det sammanträffandet att du fick min avbokade tid hos Tant L, inför ert försök.
Nu är bebisverkstan öppnad hos oss och jag har börjat blogga om det.
Tänker på dig!
http://minlangtan.bloggplatsen.se
Hedda
31 december 2010 19:09
Jag kan knappt föreställa mig grymheten i detta, att behöva lämna tillbaka flickan! :-( Det borde inte få gå till såhär, samtidigt, bioföräldrarna måste ges chansen att ångra sig... det går väl i någon mån att förstå. Men de som kommer i kläm här är ju ni och inte minst barnet! Känner för er i er sorg, är glad att ni får stöttning. Men stöttningen tar ju inte bort sorgen, den måste ni genom ändå...
Kan bara säga detta att jag känner så otroligt för er och är så ledsen för er skull! Många kramar.
http://heddasdagbok.wordpress.com
P
31 december 2010 23:35
Så otroligt hemskt för er, finns inga ord... Största styrkekramen från mig
Lilla M
1 januari 2011 01:16
Så otroligt smärtsamt, lider med er. Finns inte ord för det ens. Väldigt starkt av dig att orka dela med dig av er erfarenhet.
TeachGirl
1 januari 2011 02:03
Ni hann ju ändå fästa er vid henne så jag tycker ändå att det suger, om det är ok med er. Man ska inte behöva gå genom något sådant. Stor kram! Hoppas att 2011 blir *så* mycket bättre!
http://varforinteviocksa.blogspot.com
AnnaCecilia
1 januari 2011 08:46
Vilket skit måste jag säga.. Att få denna underbara lycka, fästa sig vid barnet och börja hoppas. Och att allt sen rycks ifrån er.
Jag blir lite imponerad av att kommunen ändå ställer upp med sånt stöd. Det flesta skulle struntat i en.
Kram
http://bebiskarusellen.bloggplatsen.se
Kix
1 januari 2011 16:47
Vi är också så nöjd med vad vår kommun (Sundsvall) har ställt upp för oss. De har verkligen bevisat för oss att det finns instanser och inrättningar som verkligen fungerar.
Lilla Jag
1 januari 2011 12:20
Vet inte vad jag ska säga, känner en sån sorg i hjärtat för eran skull. Tänker på dig och önskar så att det fanns nått jag kunde göra.
Massor med bamsekramar min vän!
http://hurskadetgo.blogspot.com
Litenlängtan
1 januari 2011 12:30
Usch så hemskt! Vad grymt av myndigheterna att lämna barnet i er vård innan allting var klart! Vilken tragisk historia... Jag kan bara beklaga och hoppas att ingen annan adoptivfamilj behöver gå igenom samma sak! Hoppas ni kan resa er och gå vidare efter det här! Stor kram!
http://litenlangtan.bloggplatsen.se
mamman
1 januari 2011 17:22
Har läst...försöker förstå...
Vad bra i alla fall att ni fått stöd via er kommun...ja jag vet verkligen inte vad jag skall skriva....sänder en kram i alla fall.
http://babyonskan.wordpress.com
Kix
1 januari 2011 22:13
Nä, tyvärr hade vi inte sådan tur som ni hade. Men det är ju heller inte särskillt vanligt med nationella adoptioner. Tack för kramen och för att jag fått titta in lite extra i din blogg.
Cornelia
2 januari 2011 17:55
Usch nej, då va det så hemskt som vi befarade! Kan bara föreställa mig hur hemskt de måste ha varit för er att lämna tillbaks barnet!
Känner ni inte en oerhörd frustration, att ni hade blivit bättre föräldrar till henne?
Ni visste visserligen att det hade kunnat bli så här, men man hoppas ju ändå att det ska gå bra. nu med facit i hand, hade ni tackat ja om ni hade fått gå tillbaka i tiden o göra om det?
Skulle ni tacka ja igen om ni fick frågan?
Skickar massor av styrkekramar till dig!
Förresten, jag kanske redan har berättat det, men vi, Barnlängtan, har en lokalförening i Sundsvall, vår ordförande Lina bor bla där :) Om du känner för att träffa eller prata med dem så hör gärna av dig till Lina! lina.ullerstam@barnlangtan.com
http://mitthemochmintradgard.blogg.se
Kix
2 januari 2011 21:03
Cornelia, vilka bra frågor! Jag har valt att skriva ett eget inlägg på dina frågor och mina svar.
Tack för information om Barnlängtans förening här i Sundsvall, den kände jag redan till! :)
Jeanette
2 januari 2011 19:36
Herregud, finner inte ord för det hemska ni varit med om :-(
Miss S
4 januari 2011 22:09
Men herregud! Det är ju helt otroligt att det får gå till på det viset! Förstår inte varför inte barnet först placeras i fosterhem? Men det är kanske inte att se till barnets bästa... Det är ju ytterligare ett ställe och nya människor.
Men gud, vilken sorg och smärta.
Stor varm kram
http://www.baby-langtan.bloggplatsen.se
Kix
5 januari 2011 19:12
Barnet placerades först hos oss som ett familjehem. Anlednigen till att vi fick henne med detsamma efter förlossning var att att det var så klart att vi skulle få adoptera henne. Så det är nog som du skriver, för barnets bästa placera henne hos de som skall adoptera henne. Hade det funnits tvivel i adoptionsbeslutet från föräldrarna så tror jag faktiskt inte att handläggarna hade valt att placera henne oss oss direkt. Men nationella adoptioner är ju inte så vanliga så någon bra rutin kring denna typ av handläggning finns nog inte.
Ote
5 januari 2011 11:48
Hejsan! har läst din blogg lite då och då. Hitttade dig genom en annan blogg. Man tror inte att det är sant. En sån glädje och en sån oerhörd sorg. Hur mår ni nu? Tänker väldigt mycket på er.
Kram Ote /Radhusfruar.blogg.se
http://Radhusfruar.blogg.se
Kix
5 januari 2011 19:03
Vi mår rätt ok. Vi är ju tillbaka till där vi slutade strax innan det här hände, dvs lika ofrivilligt barnlös som innan. Vi får fortsätta kämpa. Jag tänker berätta mer om konsekvenserna av denna upplevelse i ett inlägg lite senare.
K
5 januari 2011 12:09
Åh, jag är så fruktansvärt ledsen för er skull! Har saknat dig och undrat vad som hänt. Det är så hemskt.
http://ivantanpadej.blogg,se
Jenny
6 januari 2011 20:48
Åh! Jag är så så väldigt ledsen med dig.Tänker orden litet "som att mattan under fötterna rycks bort." Det finaste som finns får man i sin famn.. och sen bara tas det ifrån en. Det blir tomt och ledsamt, jag önskar så att jag kunde skriva något som gör att det känns en gnutta bättre, men ord är så begränsade ibland och även om jag kunde några ord som kunde sola litet åt ert håll..så hade jag nog inte kommit på dom ändå...eftersom det är hemskt att förlora det barn man har -på mållinjen liksom..
Jag är så så ledsen med dig. jag önskar också att det går mycket bättre för dig och att ni kommer få ert barn snart.
*Omtanke*
http://ladybond.se
Victoria
24 januari 2011 13:31
Råkade snubbla in här. Läste om din upplevelse med barnet som kom och sedan försvann...
Känner så starkt för er och hoppas att ni ska få ett eget barn som ni kan älska och vårda (vare sig det är genom IVF eller adoption) och som ni får behålla!
Kramar!
Fia
25 mars 2011 20:58
Men jösses, är det här sant?
Jag skrev nyss ett annat inlägg till dig (innan jag läste det här) och det blev nog lite fel med tanke på er historia. Hoppas du kan se igenom (eller förbi) det.
http://fiavillhaenunge.blogspot.com
Kix
27 mars 2011 08:59
Ja, det är så sant, så sant. :/
