Det är ytterst få som känner till vår ofrivilliga barnlöshet, min mamma tillhör den unika skaran. Jag kan prata med min mamma om det mesta men idag kom jag på att jag får inget stöd från henne. Jag berättar för henne när jag vill berätta och när jag är ledsen. Men hon frågar aldrig hur det är, hon frågar aldrig om hur det känns, om hur jag mår. ALDRIG. Och jag frågar mig om det för att hon inte vet hur hon skall fråga eller hur hon skall förhålla sig. Eller är det egentligen ett ointresse?

När är man redo att berätta öppet om den ofrivilliga barnlösheten för andra? Vill jag berätta för andra för att sedan ta smällen att de ställer korkade frågor eller säger idiotiska kommentarer. Vill jag visa mina ömma punkter och berätta det som rynkorna i min panna vill säga. Vill jag visa tårarna i ögonvrån så fort den ofrivilliga barnlösheten kommer på tal. Vill jag belasta andra med våra problem, de har säkert egna. Eller blir det som en frigörelse, att äntligen får andra veta det som de inte vågat fråga. Att de faktiskt är genuint intresserade och ärligt empatiska. Jag vet inte... det kanske får mogna fram.

Andra tankar idag går till Tonci och till Miss S som i dagarna haft ett misslyckat embryotransfer.

Kix

Ringde Kvinnokliniken idag. Skulle prata med den där klinikchefen som tydligen har tagit emot min remiss men inte lyckats registrera den på 4 veckor. Å tamejfan skall inte människan vara borta till på onsdag (jobbar tydligen halvtid med forskning och finns inte tillgänglig). Men jag har i alla fall telefontid med människan på onsdag.... så det är väl bara att vänta....

Kix

Jag ringde IVF-kliniken idag. De har nu pratat med Kvinnoklinikens chef, det är tydligen hon som har fått min remiss. Så imorgon skall jag försöka få tag på denna kvinna och pressa på lite. Jag tycker det är dåligt att jag inte fått någon bekräftelse på att Kvinnokliniken har mottagit remissen till exemepl. Och när jag ringde första gången så sa de bara att jag måste vänta för det "kan ta tid". Och när jag ringde andra gången så sa kvinnan jag pratade med att det inte fanns någon remiss registrerad på mig. Det är väl klart man blir lite irriterad.

Min man har en kollega vars remiss hamnade i något gränsland mellan vårdcentral och sjukhus. Ingen av inrättningarna tog på sig att undersöka vart remissen tog vägen trots flertal telefonsamtal. När hans smärta inte längre gick att uthärda sätter han sig på akuten.... det visar sig där att han hade cancer.

Nu är det ju inte riktigt så illa med mig, men jag tänker inte vara snäll och vänta på att någon hör av sig!

Kix

IVF-kliniken har så klart inte ringt åter. Det var ju det jag trodde. Inte f-n är jag sån jävla viktig kund, vi är bara en av de desperata paren i Sverige som inte lyckas få barn på naturlig väg. Det är vi som är så ledsen. Det är vi som får panik för att tiden går och inget händer. Det är vi som mår dåligt och kan inte tänka på annat än att vi är ofrivilligt barnlösa . Det är vi svaga i det orättvisa samhället. Det är vi som de tjänar pengar på.

För inte bryr de sig om vi har kämpat i flera år, vi som fått ett påbörjat frysförsök framflyttat och underdoserat i 2 månader, vi som fått IVF-försök (nr 3) uppsjutet 5 gånger, jag som mitt i detta tredje försök uppmanas att avbryta IVF-försöket för en konisering (operation för att ta bort en konformning av livmodertappen pga svåra cellförändringar) och därtill flera månaders läkning av densamma, jag som efter IVF-försök nr 3 väntar på en remiss till kvinnokliniken för att öppna upp min livmoderhals pga mycket svåra ärrbildningar som har täppt igen kanalen upp till livmodern....

Vi vill ju inget hellre än att det skulle gå vår väg NÅN GÅNG.

Vad onödigt less jag blev nudå...

Kix

Det har varit en dag med två bakslag.

Bakslag 1:

Jag har äntligen fått tag i Kvinnokliniken för att höra vad som hänt med min remiss skickad från IVF-kliniken. Kvinnokliniken säger att de inte har mottagit någon remiss... Jag ringer IVF-kliniken och de säger att de har skickat remissen den 2 november. IVF-kliniken skall ta kontakt med Kvinnokliniken och sedan återkomma till mig. IVF-kliniken har inte återkommit och vis av erfarenhet tar det nog flera dagar innan de återkommer.

Bakslag 2:

Vi har varit på hälsoundersökning hos en privat läkare idag.

o Äter du några mediciner? frågar Läkaren

- Nä, inte andra än de man får för IVF-försöken, säger jag.

o Har du besökt sjukhuset av någon anledning de senaste 6-12 månaderna?

- Inte annat än inför IVF-försöken.... å så operationen för cellförändringarna i april.... (opps...)

o Hmmm... hmmm.... hmmmm....konisering alltså....

Efter ett antal hummmanden och kontrollerandes på socialstyrelsens hemsida så skriver läkaren ut en ny blankett till mig (Specialistläkareintyg) som jag måste få underskriven av läkare som har kunskap om prognosen efter en konisering. Puh. Kan inte sluta förbanna mig själv för att jag sa något, för det kanske aldrig hade kommit fram annars....  Att få en specialistläkare inom allmänvården att ta sig tid att skriva ett intyg känns svårt.

Återkommer om båda ovan bakslag.

Kix

Som vanligt har helgen susat på i allt för snabb takt. Jag har haft en ganska bra helg , dessutom ett ganska bra slut på arbetsveckan. I torsdags var jag till kuratorn och jag fick med mig lite tankeställare därifrån. Denna gång gav hon med mig lite energi som jag hoppas att jag kan förvalta denna gång. I fredags fixade mannen tid hos en privat läkare för att göra det läkaringyg för adoption som skall skickas in till familjerätten vid ansökan. Jag har tyvärr inte ännu fått någon bekräftan om att kvinnokliniken har mottagit den remiss som IVF-kliniken har skickat. Jag försökte ringa kvinnokliniken i fredags, det är en telefonsvarare som anger att någon ringer upp en viss tid på dagen. Telefontiden öppnar kl 08, jag ringde 08:20 och då sa telefonsvararen att alla tider för dagen var slut!!! Jaja, jag får försöka igen imorgon bitti... kl 08:00.

Nu skall jag kolla in hur det går för alla andra i IVF och adoptionsvärlden bland bloggarna. Hoppas jag blir ännu gladare!

Kix

Intressant diskussion i bordet bredvid på lunchen idag. "Folk blir ju äldre och äldre idag innan man skaffar barn. Jag känner till en 25-årig kille vars pappa är 70 år. Det är inte rätt att behöva ha gamla föräldrar". 

Jag tänker så här... vad vet man egentligen, denna pappa var ju då tydligen 45 när de fick sitt barn. Mamman kan ju faktiskt vara 5-10 år yngre och de kan ju faktiskt ha försökt att få barn i 5-10 år innan det lyckades. Vems själ skall man tänka på, de två föräldrarna som äntligen får sitt barn, eller barnen som får äldre föräldrar. Det är heller inte särskillt ovanligt med adoption för barnlösa par vid 40. Och vem har sagt att denna 70-åriga man skulle vara sämre pappa än andra yngre pappor. Nä, jag blir så ledsen när jag hör människor prata så, de kan ju inte veta vad de pratar om.

Själv hade jag lovat mig själv i yngre ålder att inte vara 37 (som min mamma var) när jag får barn, paradoxalt va....

Kix

I vår relation har benämningen "Feeder" fått en helt annan betydelse. Min man har kommit hem från resa och äntligen har jag ätit middag här hemma. Här är det dock så att i vårt fall är det mer ett sätt att överleva med mina 50 kilo minimala kropp, och inte att äta sig över 150 kilo. :)

Jag är faktiskt mycket gladare idag.... min man har kommit hem och varit go med mig. Det känns oerhört skönt för då kanske vi kan bygga upp något igen och försöka jobba vidare i denna tuffa situation. Vi gör det tillsammans. Men sveket glömmer jag inte.

Kix