Fröken solstråle

29 september 2011 22:45

PUH! Du grejade det! Då får man kräkas bakom köksdisken sen bara av ren lättnad att man tog sig därifrån=)
Senast min mamma idag gjorde en sån där obetänksam blunder att prata om hur systerns sambo skulle "skjuta" snett uppåt höger för att lyckas få en kille nästa gång. Som om det vore det största problemet i vår släkt just nu.
Up yours tänker jag då, jag har nyss sprutat i hemlighet inne på toan. I den stunden var det min lilla räddning=) Så sjukt, ja men vi måste ju överleva vi med=)

Alla kramar i världen, känner på mig att du behöver många idag.

Ninna

30 september 2011 00:48

Shit. Självmord är bara förnamnet. Ser jag en till gravidmage dööööööööör jag.

Starkt gjort runt fikabordet. Styrkekram kommer här :-)

Kram NInna

Tea

30 september 2011 06:10

Kram!

wannabemum

30 september 2011 07:31

Ååååh, vad jobbigt! Ingen som inte varit i samma situation kan förstå hur hemskt det är, men "vi andra" vi vet. Det gör så jäkla ont!!

Ps, hoppas vi ses i helgen, ifall du har vägarna förbi :-) (vet att du har besök så har full förståelse för att du förmodligen inte kommer att hinna). Men är lite sugen på att vara med på en sån där bloggträff! Kan väl höras lite mer om det sen.
Ha en riktigt härlig helg, förhoppningsvis helt utan stora magar eller småjävlar som springer runt och påminner en om vad man går miste om... Stor kram!!

Kix

30 september 2011 21:15

Men visst var det nästa helg du är här.. inte denna helg??

Välkommen på bloggträff någon gång här i höst igen. Jag skall se till att du tar del av inbjudan när det närmar sig!

ettvanligtliv

30 september 2011 08:05

Usch och fy vilken hemsk situation! Bra att du överlevde. Sånt där är rent utav fruktansvärt.
Kramar!!

Nelle

30 september 2011 10:03

Önskar att jag visste hur man skulle hantera en sådan situation, i så fall skulle jag berätta det. Men det är lika svårt varje gång, både vad andra säger och vilka känslor det väcker.
Kram!

Cecilia summerar

30 september 2011 12:46

Men du klarade dig! Du gjorde det oerhört bra och du överlevde och kunde spela med i det sociala spelet. Snart är du med där. Snart kommer den dag det är ditt barn de ska tala om. Den kommer. Jag tror det.

cam

30 september 2011 15:24

... fy, får lite klump i halsen bara jag läser det. Det känns ju för hemskt varje gång. Tyvärr är jag inne i en fas nu där jag inte vet hur jag ska kunna ha det så, kanske i resten av mitt liv! Hur gör man???? Lycka till alla som kämpar...

Kix

30 september 2011 21:17

Och till dig sänder jag en massa lyckoönskningar tillbaka!

Magda

30 september 2011 17:18

Åhhh, vad jag lider med dig :(
Vet precis hur det kändes, tyvärr!

Hoppas att du också snart kan få glädjas åt att berätta om en otroligt efterlängtad familjemedlem, oavsett på vilket sätt det än må bli.

Styrkekramar till dig!!!

Kix

30 september 2011 21:17

Tack Magda!

K

30 september 2011 18:46

åh, fina Kix.. Jag tar knappt fikaraster längre, det pratas ju bara barn iaf..

Kix

30 september 2011 21:20

Det är ju för hemskt att det skall behöva vara så... men tyvärr. Man måste få skydda sig och skippa sådant som gör ont.

mamman

30 september 2011 23:37

Dom där händelserna mins jag med fasa, men ärligt, tyckte jag det blev änn värre efteråt, då jag skulle behöva leva med minnets alla bilder på barnet, ljudet av ordens betydelse av vad som sagts.

Det kunde sen dyka upp precis var som, när som, flera dagar efter, veckor och månader.

Flera år efter kan jag fortfarande känna smärta från få utvalda tillfällen när det gjorde som mest ont.

Blev ofta arg på mig själv för att jag kom ihåg, för att jag blev bitter och för att jag inte kunne känna ren o skär lycka för de som lyckades.

Kram

Kix

1 oktober 2011 17:52

Ja tyvärr så kommer det väl att hänga med hela livet.

A

30 september 2011 23:41

Nä fy tusan vad jobbigt. Vilken tur att du hade en tidning att gömma dig i. Man blir totalt utblottad i en sådan situation, inte alls trevligt. Och samtidigt känner man sig skyldig. Men jag förstår dig, till 100%. Kram!

www.avlangtantilldig.se

1 oktober 2011 19:17

Jag kan förstå dig, jag har också varit där..
Nu är jag på "andra sidan".. men jag kommer aldrig glömma hur det kändes att vara där i fikarummet. Det hjälper inte dig, jag vet, men jag vill ändå säga att jag hoppas att din längtan når sitt mål och att du får bli mamma. Kram!

Hedda

1 oktober 2011 19:30

Det är en sån där fullkomligt vidrig situation som man bara ska försöka ta sig ur så snart som möjligt.

Numera när jag är mer öppen med min barnlöshet och med hjälp av terapi skäms lite mindre, så tycker jag såna här situationer går lite bättre. Jag undviker dem garanterat, men känner mig inte så tillintetgjord längre. Tackar till största delen min terapi för detta.
Kram!