emve

1 februari 2011 21:48

Ofrivillig barnlöshet är så gränslöst sorgligt... Jag håller tummarna att ni får er familj på ett eller annat sätt!

TeachGirl

1 februari 2011 21:57

Det gör ont att läsa ditt inlägg och det är starkt skrivet. Jag hoppas att du snart får en chans att börja läka. Det är svårt med sådana sår som inte syns på utsidan. Många kramar!

Plusresan

1 februari 2011 22:09

Fy vad jag känner igen mig. Och då har jag bara varit i barnlöshetens träsk hälften så länge.

Bra att du skriver av dig. Både för din egen skull och för alla andra att läsa. Folk behöver förstå vilken skit det här är och hur fruktansvärt tufft det är att leva med...

Kram på dig vännen. Önskar jag fanns närmare dig.

Kix

1 februari 2011 22:12

De som borde läsa om det här läser inte denna (vår) typ av bloggar, tyvärr.

MDB

1 februari 2011 22:57

Kram! Fy vad barnlöshet kan göra med ens mående, och jag tror att det är som du skriver, att det många gånger inte går att få tillbaka den person man var innan. Hoppas så att er önskan ska slå in.

Cornelia

1 februari 2011 23:01

Så väl beskrivet! Men det verkar svårt att förstå som själva inte upplevt det. Tom för de som jobbar med det. O som du säger, de läser inte här iaf :( man bli frustrerad när förbund som glutenintolerans, dyslexi, tandvård ochDet e inte nog med att man får kämpa för att bli gravid, genomgå jobbiga behandlingar fysiskt o psykiskt, missfall osv som barnlös. Sen ska man dessutom bli ifrågasatt o inte få den vård man har rätt till :(
Jag tycker du ska skita i kliniken, vänd dig till kk ist, du har rätt till den här utredningen. Jag tror inte att missfallen måste va i rad, de ska nog bara ha skett inom en viss period. Om Lund e din närmsta kk så be att få komma till Britt Friberg, hon e suverän!
Stå på dig även om det e jobbigt! migrän får statsbidrag som handikappföreningar när barnlängtan får avslag för att vi inte kan påvisa långvarigt psykiskt och fysiskt lidande. De e helt sjuka i huvet, för att uttrycka mig lite klumpigt, men detve så jag känner.

Kix

2 februari 2011 07:37

Cornelia, tack för din kommentar, men jag tror delar av den är ämnad som kommentar till Joanna - Resan till plusset (?) eftersom hon inte får den utredning hon önskar på kliniken. :D Kix

Sara

2 februari 2011 08:49

Åh vännen det gör ont i mig att läsa ditt inlägg, önskar så att det fanns nåt jag kunde göra för dig. Jag har varit där du är idag och det är så tungt.
Skickar en massa kramar till dig!

Ote

2 februari 2011 09:23

Hejsan!
Blir så ledsen av att läsa om din sorg och längtan. Vill ge dig styrka. Jag kan förstå dig Vi väntade i 20 år på vår lilleman. Till slut så accepterade jag att vi aldrig skulle bli 3 i familjen. Jag kom upp i 40 års åldern och tyckte nu är det kört. Helt plötsligt så fanns han inuti mig. Ett under. Vi hade aldrig fått ett plus under hela tiden. Jag känner igen mig i dina tankegångar och hoppas innerligt att du kommer att hitta styrkan och lyckan igen.
Kram på dig vännen
Ote/Radhusfruar.blogg.se
Hoppas att det är ok att jag gör ett inlägg här. Vet ju hur du känner för det här med andra som har barn. Men jag känner så oerhört med dig
Ta hand om dig

Kix

2 februari 2011 12:30

Självklart får du kommentera!

K

2 februari 2011 10:46

Åh, vad ont det gör när jag läser det du skrivit. Jag hoppas och håller tummarna att du snart, snart, snart får den familj du önskar.

ettvanligtliv

2 februari 2011 12:43

Blir så ledsen när jag läser ditt inlägg, men jag kan absolut förstå hur du känner. Såren och känslorna kommer nog alltid att finnas kvar men jag tror att när ni väl sitter där med era barn så kommer upplevelsen att göra dig till en bättre människa/mamma. Det kommer inte alltid göra lika ont.

Stor tröstkram!

jenny_maria

2 februari 2011 15:07

Nä, det är synd att vår omgivning och resten av den "fertila" världen inte läser dessa bloggarna. Tror att de kunde lärt sig mycket, inte bara om hur vi vår och sånt, utan även att bli lite tacksammare över sina egna liv.

KÄnner oxå så väl igen mig i det som du skriver. Det som vi går igneom är nog livsförändrande. Jg satt och försökte förklara för en vän förra vecka och sa att även om det skulle vara så att jag blev gravid eller att vi får barn så kommer jag aldrig att bli som förut igen. Den här resan ahr förändrat mig och att jag aldrig kommer att bli hel igen. Även om jag skulle få barn så tror jag inte att jag kan identifiera mig med de som spottar ut barn på löpande band, tror att det alltid kommer kännas närmare till dem som aldrig fick några.

Tcyker oxå att det som du skriver att du inte längre orkar bry dig om andra människor eller om städningein eller någonting sånt är så hemskt, men så sant. Detta är inte mänskligt att gå igneom...

Nina

2 februari 2011 15:24

Så sorgligt det du skriver :( sitter här på jobbet med tårar i ögonen och kan inget annat än att känna igen mig i det du skriver. INGEN i ens omgvining förstår. Är själv barnlös sen över 3 år tillbaka med 3 misslyckade ifv:er och ett MA med skrapning som åtgärd som du. Man känner inget annat än tomhet efteråt. Men vi får aldrig sluta hoppas! En varm kram

Hedda

2 februari 2011 16:23

Får också tårar i ögonen när jag läser, känner igen mig så. Kram.

Anna

2 februari 2011 17:11

Oj, mycket igenkänning där! Läskigt att se sina outtalade tankar så bra formulerade men ändå tröstande att man inte är ensam...

Lilla Jag

2 februari 2011 18:27

Vad det smärtar mig att läsa :( Jag lider så med dig när jag vet så väl hur du känner. Jag skulle kunna skriva radvis om att det kommer att bli bättre(för det blis det) men det är din känsla just nu som gäller. Jag funderar ofta på, ang att det alltid blir bättre, men kommer det någonsin att bli riktigt bra???
Tänker på dig och hoppas verkligen att det kommer att lätta med tiden.
MASSOR MED KRAMAR!!!!

Charlotte

2 februari 2011 21:30

Sänder massor av värme och kramar till dig!!

Cornelia -Mitt Hem & Min Trädgård

2 februari 2011 23:10

Sorry vännen! Det blev nåt galet där , skyller på min ovana med iPaden :)

Kix

3 februari 2011 14:22

:D

Litenlängtan

3 februari 2011 21:23

Jag känner också igen mig och just det där med att man är mitt i sitt fokus hela tiden och inte kan ta in NÅGOT annat från nån i ens omgivning...
Har du någon du kan prata med som inte tillhör vän/familj? Det kanske kan vara nödvändigt för att lätta lite på trycket?

Kix

3 februari 2011 22:10

Nej, jag går inte hos någon för att prata i dagsläget. Jag hoppas att min nuvarande depp vänder snart, den brukar ju göra det stundom... Du måste säga till om mina inlägg inte vänder till något mer positivt!!! :)

Miss Baglady

4 februari 2011 15:00

Åh så mycket tankar, så mycket önskan om att det ska fungera för er. Men orden blir ju ganska värdelösa. Tänker i alla fall. Önskar att det ska gå för er någon gång.

Kvarnlyckan

4 februari 2011 15:08

Och jag tänker att jag är en av de där som du inte alltid står ut med. Jag hoppas att jag ändå kan få säga att jag verkligen vill att er barnlöshet skall få komma till ett slut även om upplevelserna från vägen dit aldrig kommer försvinna.

Kix

4 februari 2011 16:48

På något underligt sätt så klassas mina bloggvänner inte under angivna punkter. Jag vet att de allra flesta som följer mig och kommenterar har fullt upp min sin barnlöshet, suttit i träsket, eller som i ert fall strul och väntan på adoption (nr 2, som ni är mitt i just nu, vilket gör mig såååååå glad och varm om hjärtat!!!). De punker jag skriver om är situationer som uppstår "irl", och det är alltid mycket svårare att befinna sig i situationen just då och där jämfört med vad man läser på bloggar. Kram och njut! Kix

Tess

6 februari 2011 21:56

OJ, det är som om det vore jag som skrev de där reflektionerna...du satte verkligen ord på mina känslor...är det ok om jag länkar dig i min blogg?


stor kram!

Kix

6 februari 2011 22:09

Självklart får du länka!

Tina

7 februari 2011 12:08

Hej!
Jag har barn och är läser en hel del på barn- och gravidrelaterade bloggar. Av någon anledning som jag inte ens minns hamnade jag via någon länk på en blogg om ofrivillig barnlöshet och därifrån har jag sedan upptäckt flera bloggar på samma tema. Ni är oerhört starka och målmedvetna kvinnor, jag hoppas att ni vet det. Jag går in och läser era bloggar ibland för att följa eran kamp mot barnlösheten och mot och med era egna tankar och känslor. helt otroligt vilken kamp ni för i det tysta. heja!
Och ja, jag uppskattar mina barn på et annat sätt efter att ha läst. Ni berikar mina tankar kring moderskap. tack för att ni delar med er och stor kram.

Kix

7 februari 2011 18:19

Jag tror inte att vi i ofrivilligt barnlöshetsträsket är ovanligt starka och målmedvetna. Jag tror att kvinnans önskan att få fortplanta sig baserar på hur vi är skapta, jag tror att alla som önskar barn hade varit lika starka i denna situation. Det finns liksom inte utrymme till att vara svag eller sluta önska sig ett barn.

Jag tycker att det är fantastiskt att du läser på bloggar som handlar om baksidan med att fortplanta sig, en självklarhet för sååå många, och ändå är det så vanligt med problem. Tack för din kommentar och tack för att jag/vi lyckas få en läsare med barn att uppskatta det som många tar för givet.

Malin

11 februari 2011 20:32

Tittar in till dej från Tess (smultronpåstrå)Känner igen mej i det mesta, kan inte säga annat. En gång i tiden var jag där med... Tänker SÅÅ på alla er som fortfarande kämpar och längtar. Barn är verkligen ingen självklarhet! Stor och varm kram <3

Sandra

17 februari 2011 18:13

Jag och min sambo är själv ofrivilligt barnlösa sen snart fyra år. Jag förstår precis hur du känner. Har själv också förändrats mycket på dessa år. Jobbigast har varit när mina vänner börjar få barn och när min lillasyster fick sin dotter. I den vevan hade jag ett missfall och fick bli inlagd och skrapad, då hade vi visserligen bara försökt ett år. Men sorgen efter missfallet har varit riktigt jobbig. Nu har det gått snart tre år sedan missfallet och ingen ny graviditet. I höstas började jag gå i KBT (kognitiv beteende terapi)och det har förändrat mitt liv. Jag har lärt mig att uppskatta andra värden i mitt liv, tänka positivt och framförallt har jag accepterat att vi har svårt att få barn. Jag tränar även bodybalance och zumba, det gör mig mycket harmonisk och glad. Jag ser till att umgås med männsikor som får mig att må bra. Jag har sen ett par månader faktiskt känt mig riktigt lycklig. Gjorde två IVF förra året som inte lyckades samt en insemination innan dess och nu när jag är i balans igen har vi gjort ett nytt IVFförsök. Nu planerar vi vårt bröllop som ska vara i slutet av maj och det är underbart att ha något annat att tänka på. Fundera på vad som gör dig lycklig gör sedan detta. T ex gift er om ni inte redan gjort det, res eller gå någon rolig kurs. Önskar er all lycka! Ta hand om dig själv bättre, umgås med positiva vänner, gå till en terapeut om du vill, gör roliga saker, inred hemma, träna etc. Det kommer ordna sig, antingen genom adoption, spontant eller med behandling, försök att inte glömma bort att leva under tiden. Kramar från mig

Kix

20 februari 2011 16:15

Min vän L introducerade mig i KBT för ett år sedan; jag fick bland annat läsa en bok av Anna Kåver ("Att leva ett liv inte vinna ett krig") som jag tyckte var mycket intressant, men som jag direkt inte kunde applicera på mig själv. Hon (min vän) har även flertalet gånger försökt att lyfta mig genom att, precis som du säger, försöka få mig att hitta andra källor i mitt liv som gör att jag blir glad. Men det är svårt, både för mig och för henne. Jag tror att det är en försändringsprocess som tar tid. Och jag verkligen tror på att jag själv kan påvkera utgången av mitt liv, dvs om jag tänker positivt så blir utslaget bättre. Men ibland är det svårt att bara ta sig dit också. Jag menar, hur lyfter man sig själv när man inte har någon energi att lyfta (hur mycket jag än vill det)?

Tack för tipsen, gift är vi redan. Och resa (utomlands) har vi uteslutet eftersom det kostar för mycket, det blir ju som en tråkig cirkel eftersom man hela tiden behöver tänka på att man skall ha pengar till IVF och till den kommande adoptionen. Tack, tack för din sprudlande energi. Jag blir verkligen superglad när jag får kommentarer som verkligen lyfter mig!! Jag skall försöka leva under tiden, svårt, men jag skall försöka! Kram

Lena

21 februari 2011 14:46

Nu förstår jag min vän som är barnlös bättre.
Det är en stor sorg för mig att inte få det där efterlängtade andra barnet. Jag vet vilken stor lycka ett barn är. Men av din text förstår jag nu varför det är svårt för min vän med mig och de som har barn. Jag kan också förstå varför hon inte tycker att jag har några problem då jag redan har ett. Jag är tacksam för att du har öppnat mina ögon. Jag kommer att finnas kvar som vän för henne när hon känner att hon kan vända sig till mig igen.

Kix

21 februari 2011 20:25

Så bra att du känner så, dvs att min text ger dig som läsare något också.

Lilla My

22 mars 2011 13:38

så tråkigt, här sitter jag höggravid och ska få barn om knappt 2veckor och känner att hela min värld håller på att rasa ,, ironiskt korkat av mig.SJÄLVKLART är jag överlycklig över barnet vi ska få,.Jag älskar det av hela mitt hjärta.Idag har min dag bestått av att gråta och att inte orka nått.Jag gnäller över min vikt och jag tror jag aldrig mer ska bli en normal människa igen.

Tack vare denna blogg inser jag att jag är rätt ute och cyklar.Jag vore vara BARA glad.Graviditet och barn medför inte bara en dans på rosor.
Självfallet vill alla människor kunna skaffa barn.

Jag har inte orkat tvätta,städa som folk på flera månader nu tack vare att jag först mådde illa i 4månader kunde inte stå på benen, sen kom vikten efter 6månader,ont i rygg,sammandragningar med mera. Det är bra konstigt att man kan lida så av en graviditet.

Ville bara säga att allt inte är så lätt även om man kan bli gravid.
Jag hoppas du iaf en dag kan få ett barn!!

Jag tror du ska göra tvärsom inte undvika det du är rädd för att bli påmind av,va med dina vänners barn se och hör,då får du oxå se hur skönt det ibland kan vara att vara fri iaf för en stund inte i en evighet då förstås!
Va med!!Jag tror det kan göra gott efter ett tag.Oavsett din längtan efter barn.

Jag har alltid hört att så länge man flyr sin verklighet så följer den efter en,Låt din verklighet komma ifatt och stanna upp och se ..
Ryck upp dig och försök leva ett värdigt liv trots det svåra.

Jag vet till en viss del hur det är,jag misste ett barn för 8år sens detkommer alltid att finnas där, men jag valde att se verkligheten inte gömma mig för den , genom det kunde jag leva mitt liv lyckligare!



Lycka till!

Kix

22 mars 2011 22:36

Hej Lilla My! Jag är dock inte så säker på att jag håller med dig. Du har, måhända, 9 månader där du inte kanske orkar göra något. Vi har haft 5 år då vi stundtals inte orkar göra något. Och vad vet vi, det kan ta ytterligare 5 år... Sedan kanske graviditet och barn inte heller är en dans på rosor, men jag hade önskat att jag själv fick välja. Dessutom skulle inte människor vilja skaffa barn om det enbart skulle vara jobbigt... Hur ofta hör du om föräldrar som säger att de ångrat sig ang. barn??

Sedan är jag osäker på det skulle hjälpa mig genom barnlöseheten genom att utsätta mig för våra vänners barn. Men om du talar av egen erfarenhet så hjälper det ju tydligen för dig. :)

Tack för din kommentar!