Jag/vi har en underbar vän. En sån där som verkligen inte växer på träd. En vän som blev riktig vän då hon fick reda på att vi var ofrivilligt barnlösa. En vän som sedan drygt ett år läser min blogg, och en vän som sedan dess blivit en mycket värdefull coach i mitt liv. En vän som inte alltid har själv haft det så enkelt, en vän som också grävt gropar men fått hjälp. En vän som orkar lyssna på mig, och ändå orkar lyssna nästa gång igen, och igen, och igen.   

Tack Gud för L! 

Hur länge orkar hon?

Och tack ni som läser denna blogg och som orkar stödja, kommentera och guida. Jag har varit så dålig själv på att kommentera de bloggar jag följer, jag vet inte riktigt vad jag skall skriva, har inget positivt på lager för er som kämpar. Och jag bara gråter av glädje för er som äntligen lyckats; naturligt, IVF eller adoption.

Och för er som tvekat efter att ni läst mitt föregående inlägg; jag är jätteglad för alla kommentarer, oavsett om ni har barn eller ej.

Kix