Vi har nu berättat om våra adoptionsplaner för min mans föräldrar samt för min bror och hans sambo. Allt enligt planerna vi hade med vårt besök hem till den stad där vi båda kommer ifrån. Jag hade dock lite huvudvärk dagarna innan och var oerhört nervös samt lite ångest. Jag har ju känt att jag blivit bränd genom att ha berättat för de vi känner om vår situation då dessa personer har lagt ”locket på” och inte yppat något om vår ofrivilliga barnlöshet. Så därför kändes det extra svårt, men trots det fullt nödvändigt att släppa på stenen lite till. Till min förvåning gick det riktigt bra att berätta.

Min mans föräldrar blev jätteglada för att de skall bli farföräldrar, ja visserligen inte än på ett tag (fast det förstår de nog inte) men de vet iaf att vi vill ha barn. Jag sa till min mans föräldrar att om de vill fråga något så vill jag att de frågar mig, jag sa att jag är öppen för alla frågor. Dessutom sa jag till dem att jag vill att de frågar eftersom jag tycker det är jobbigt när inte det verkar vara någon som bryr sig. Men iaf. De blev glada. Så då gjorde vi ju deras dag. Men vi då? Vi är fortfarande kvar i träsket.

Vi berättade för min bror och hans sambo. De blev nyfikna och frågade en del. Min brors sambo kanske inte gjorde det smartaste då hon sa: ”Ja, men det är ändå så tungt den första tiden med en bebis i alla fall, jag fick t.ex inte sova en blund de första dagarna efter att vi kom hem med Y”. Det jag tänkte, men inte sa: ”-Men du skulle ALDRIG vilja byta bort det mot att inte kunna få biologiska barn!!!”.

I alla fall så ligger informationsflödet i våra händer för det sista min bror och hans sambo sa innan vi åkte därifrån var  ”-Ja, men hör av er då ni vet något mer..”.

Det som jag/vi inte lyckas få fram när vi meddelar detta är HUR helvetes mycket ont detta gör. Hur vi har kämpat. Hur vi har sörjt. Hur mycket vi har längtat. Hur svårt det är i denna berg- och dalbanan. Och varför vi kanske agerar eller uttrycker oss konstigt. Men det här lyckas vi inte få fram. Och våra mottagare av informationen ser bara framåt. De ser att vi kommer att adoptera. Och så är det bra med det.  Det gör faktiskt ont att inte kunna försöka få dem att förstå. Jag vet att de aldrig någonsin kommer att förstå helt och hållet, men jag vill åtminstone ha chansen att förklara. Men det finns det ingen som orkar lyssna på. De ser framåt. Och visserligen gör väl vi det också. Men vi kommer fortsättningsvis få leva i detta onda. I denna längtan. I denna berg-och dalbana. Vi kommer fortsättningsvis att vänta på ett plus på stickan. Vi kommer att sörja. Och det MÅNGA gånger.

De kommer bara att märka av den dagen vi ev. säger ”-Vi skall få barn”.

Kix