Direktlänk till inlägg 28 juli 2010

Så var det gjort

Av Kix - 28 juli 2010 23:01


Vi har nu berättat om våra adoptionsplaner för min mans föräldrar samt för min bror och hans sambo. Allt enligt planerna vi hade med vårt besök hem till den stad där vi båda kommer ifrån. Jag hade dock lite huvudvärk dagarna innan och var oerhört nervös samt lite ångest. Jag har ju känt att jag blivit bränd genom att ha berättat för de vi känner om vår situation då dessa personer har lagt ”locket på” och inte yppat något om vår ofrivilliga barnlöshet. Så därför kändes det extra svårt, men trots det fullt nödvändigt att släppa på stenen lite till. Till min förvåning gick det riktigt bra att berätta.


Min mans föräldrar blev jätteglada för att de skall bli farföräldrar, ja visserligen inte än på ett tag (fast det förstår de nog inte) men de vet iaf att vi vill ha barn. Jag sa till min mans föräldrar att om de vill fråga något så vill jag att de frågar mig, jag sa att jag är öppen för alla frågor. Dessutom sa jag till dem att jag vill att de frågar eftersom jag tycker det är jobbigt när inte det verkar vara någon som bryr sig. Men iaf. De blev glada. Så då gjorde vi ju deras dag. Men vi då? Vi är fortfarande kvar i träsket.


Vi berättade för min bror och hans sambo. De blev nyfikna och frågade en del. Min brors sambo kanske inte gjorde det smartaste då hon sa: ”Ja, men det är ändå så tungt den första tiden med en bebis i alla fall, jag fick t.ex inte sova en blund de första dagarna efter att vi kom hem med Y”. Det jag tänkte, men inte sa: ”-Men du skulle ALDRIG vilja byta bort det mot att inte kunna få biologiska barn!!!”.


I alla fall så ligger informationsflödet i våra händer för det sista min bror och hans sambo sa innan vi åkte därifrån var  ”-Ja, men hör av er då ni vet något mer..”.


Det som jag/vi inte lyckas få fram när vi meddelar detta är HUR helvetes mycket ont detta gör. Hur vi har kämpat. Hur vi har sörjt. Hur mycket vi har längtat. Hur svårt det är i denna berg- och dalbanan. Och varför vi kanske agerar eller uttrycker oss konstigt. Men det här lyckas vi inte få fram. Och våra mottagare av informationen ser bara framåt. De ser att vi kommer att adoptera. Och så är det bra med det.  Det gör faktiskt ont att inte kunna försöka få dem att förstå. Jag vet att de aldrig någonsin kommer att förstå helt och hållet, men jag vill åtminstone ha chansen att förklara. Men det finns det ingen som orkar lyssna på. De ser framåt. Och visserligen gör väl vi det också. Men vi kommer fortsättningsvis få leva i detta onda. I denna längtan. I denna berg-och dalbana. Vi kommer fortsättningsvis att vänta på ett plus på stickan. Vi kommer att sörja. Och det MÅNGA gånger.


De kommer bara att märka av den dagen vi ev. säger ”-Vi skall få barn”.


Kix

 
 
Ingen bild

http://vantanochlangtan.blogspot.com/

28 juli 2010 23:37

visst är det roligt att folk är positiva till vår adoption, men som sagt har de ingen aning om hur mycket sorg som ligger bakom. Att hela adoptionsprocessen kanske också blir en parallell sorgeprocess över att inte få bio-barn.
Ja dumma kommentarer har man hört nog av. "Du slipper iaf alla gravid-krämpor, du slipper ju tänka på preventivmedel" osv
Kram från blivande adoptant

 
Lisa

Lisa

29 juli 2010 07:22

Mycket starkt gjort att berätta :)! Nu har ni i alla fall ett bekymmer mindre...

Jag minns när vi berättade för makens föräldrar och syskon...min svärmor grät en hel dag över att vi inte kunde/kan få biologiska barn :(. Kändes väl sådär faktiskt!
I och för sig så sa hon att hon kände vår sorg att inte kunna få vara gravida och så. Hon själv har ju gått genom det 6gånger (+2 missfall), och tycker det är det bästa hon gjort....

KRAM

http://langtanochvantan.blogspot.comhvantan.blogspot.com

 
Teachgirl

Teachgirl

29 juli 2010 08:51

Din brors sambo var inte den smidigaste tjejen precis, inte riktigt det man vill höra... Bra att ni berättat för dem nu. Det är samma sak för mamma o svärföräldrarna - De tror att det ska vara klart typ i morgon. :-)

Ha en skön dag! Kram!

http://varforinteviocksa.blogspot.com

 
Sara

Sara

29 juli 2010 09:34

Så himla starkt gjort av er när ni berättade.
Inte så smart kommentar av din brors sambo.

Kram

http://www.lillaunderbarn.blogg.se

 
Ingen bild

Pi

29 juli 2010 12:19

Bra att ni berättade! Tror det är bara att acceptera att de inte förstår. Ibland funderar jag på om anhöriga tänker att de ska fokusera på det positiva för då mår de själva (och vi förstås) bättre. Att de tycker det är så jobbigt och så svårbegripligt med barnlösheten att de inte vill gräva i det utan istället tänka på det roliga.

Hos oss är det inte locket på, men de pratar aldrig om barnlösheten och vad det inneburit, utan bara om adoptionen (och det BARA om vi börjar prata om det själva).

Den är tung för oss, den här resan....

Kram!

 
ettvanligtliv

ettvanligtliv

29 juli 2010 12:48

Vad skönt att ni har berättat. Kan ju vara så att de behöver lite tid att smälta och sätta sig in i er situation. Det är ju trots allt otroligt svårt att föreställa sig hur det känns för par som försökt så länge. De kanske ville verka så positiva som möjligt. Hoppas att du får mycket stöd och förståelse ifrån dem i fortsättningen...

Hur länge sedan var det ni slutade med kuren, alltså antibiotikan? Om det inte var så länge sen så är det ju inte konstigt att inget hänt än.. om ni har samma chanser som alla andra så kan det ju ändå ta upp till ett år. De säger väl att majoriteten är gravida inom 7 månader.

Fortsätt kämpa, jag håller tummarna!
Kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 
Åsa

Åsa

29 juli 2010 20:06

Förhoppningsvis är det bara som ettvanligtliv här ovan skriver att de behöver lite tid att smälta detta beskedet. Så var det med dem vi berättat för var väldigt tyst under tillfället när vi öppnade oss, men nu frågar de och är intresserade vad som händer de gånger vi ses.
Kramar

http://www.asa1977.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Kix - 17 maj 2012 23:31

  Jag är ganska säker på att det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen. Den skapar sådan ångest och jag orkar inte veta av den. Mitt sista inlägg blir således bara att uppdatera om det sista.   Han var otrogen. Jag kom på honom förra sön...

Av Kix - 4 april 2012 22:16

  Pratat med vår adoptionsutredare för att avsluta/dra tillbaka det medgivande vi har som par. Nämnde för henne att jag har tankar på ensamståendeadoption, men fick ett kallt svar om att det kan ta tid, och att det här måste läka först och det stäl...

Av Kix - 31 mars 2012 11:15

  Jag skall försöka uppbåda lite energi och skriva även till er som inte har fått något lösen.   Det är över nu. Han vill skiljas. Efter 14 års förhållande har den 6 åriga ofrivilliga barnlösheten satt sina spår. Vi säljer huset. Flyttar till v...

Av Kix - 26 mars 2012 21:34

  Det här med lösenordsskyddade inlägg var väl inte fullt så genomtänkt... ni dränker mig med mail. :)   Jag besvarar dem eftersom! Gulliga ni! Ni skriver så fint!   Kix     ...

Av Kix - 25 mars 2012 15:12

  Det är avgjort. Det blir delvis lösenordsskyddade inlägg på den här bloggen. Jag känner ju två privat som läser, dessutom har jag ju varit på flera bloggträffar. Så jag är ju inte anonym längre...   Vill ni läsa de lösenordsskyddade inlägge...

Presentation

Fråga mig

31 besvarade frågor

Mail

kix_barnlos[snabel-a]hotmail[punkt]com

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Länkar

Gästbok

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Gillar

  

                

Besöksstatistik


Skapa flashcards