Måste bara få spy ut lite irritation om en pytteliten händelse som nyss utspelade sig, men bara för att den är pytteliten så betyder det inte att händelsen är betydelselös.

Vi har ett nära kompispar som känner till att vi är ofrivilligt barnlös, detta efter att kvinnan i ett samtal med mig gråter och är ledsen över att hon är graviddeprimerad. I detta samtal brister jag helt och min fasad spricker då jag berättar för henne om att vi har längtat efter ett barn i 4 år och att jag tycker att hon skall vara glad för att hon är gravid. Vill ni läsa mer om denna händelse läs här.

I alla fall - lade precis på ett telefonsamtal med henne:

- Hej, hur är läget? frågar hon.

o Det är väl som vanligt, säger jag.

- Jaja... ja, vad bra att det är bra, säger hon.

VADDÅ???!!!! Jag sa väl för f-n inte att det är bra. Det har inte varit bra på 4 år!!!! Om hon bara kunde lyssna på det man sa så skulle det inte behöva bli ett ruttet samtal. Åkej, åkej. Ni kanske tycker att det var väl inte så farligt. Men just nu rinner bägren över då detta är bara ett av flera unkna samtal mellan oss.

Något annat typiskt är att när man frågar henne om hur läget är så svarar hon överdrivet klingande/sjungande:

- Ja, det är JÄTTEBRA!!!

Tro f-n det, hon är ju gravid. Men måste hon vara så självisk och inte ens försöker förstå att allt detta gör mig bara mer ledsen och mer deprimerad.  Hon har frågat mig om hon kan fråga vad som helst när det gäller vår ofrivilliga barnlöshet, och jag har öppet sagt att hon får gärna fråga om vad som helst och jag skall besvara så gott jag kan. Men hon har inte ställt EN-ENDA-FRÅGA. Är man verkligen intresserad då, eller lät det bra till en början men något som sedan rann ut i ointresse?   :(

Kix