... blev det av äggplocket, fast nu är det ju kvalité och inte kvantitet som räknas. Det blir embryotranser imorgon fredag, och eftersom vi måste resa i 28 mil så blir det start senast 5.45 från hemmet för att hinna i tid. Det gör mig verkligen ingenting att det blir tidigt ET, det borde ju bara innebära att vi är hemma innan de tänder valborsbrasan i området.

Vid äggplocket fick vi en ny läkare denna gången OCH ny sköterska. Det var inte sig likt och jag blev lite nervös innan men läkaren var lugn och proffsig, pratade mer än den förra så jag slappnade nog av ganska bra. Innan vi skulle gå frågade läkaren om vi ville sätta in två embryos på fredag... OM VI VILL!!! Men får vi? Vår förra läkare har ju sagt att vi inte skall sätta in två embryos pga min konisering eftersom det innebär att jag inte kan bära tvillingar. Så vi var ärlig och berättade denna info. De skall iaf se hur embryosen ser ut på fredag och då bestämma om det blir ett eller två embryos som återförs. Jag vill ha två, för det måste ju ändå innebära att chansen är större att något av dem fastnar? Eller?

Trevlig helg! Jag skall försöka njuta av tillståndet efter ett lyckat ET!!!

Kix

... det är ju äggplock på onsdag! ÄNTLIGEN. Det är ofrivilligt jättelänge sedan sist, hela 7 månader sedan. Men det är ju det intervallet vi har haft på våra IVF-försök så det är inget nytt för oss.

Jag berättade i mitt förra inlägg att vi skulle träffa en privat gynekolog som i ofrivilligt barnlös-sammanhang är rätt omtalad. Å aldrig någonsin trodde jag att detta möte skulle rent mentalt kännas så fantastiskt som det faktiskt gjorde. När man, som jag, träffat jävligt många gynekologer/kvinnoläkare både i sammanhang av ultraljud men allra mest i sammanhang av cytologprov och operationer så har jag blivit så luttrad av deras distasierad försök till att hjälpa. Denna kvinna beter sig helt annorlunda. Hon ger fysisk kontakt, hon lyssnar, hon förstår OCH HON VILL HJÄLPA!!!  Förstår att flera i vår situation söker sig till henne, även de som tar tåget från Stockholm. Än fast vi inte har något + på någon sticka ännu så gav hon så mycket energi och positivism att vi nu äntligen tror på ett biologiskt barn själva. Det har varit så mycket turbulens de senaste åren att vi själva glömt att tro på oss själva.

Iaf så hittade hon inflammation i slidan som vi båda äter antibiotika för. Hon sa att antibiotikan hinner verka innan ET så vi skulle ha goda förutsättningar för att inflammationen skulle vara borta och oddsen att embryot skulle vilja stanna öka. Dessutom har jag tunna slidväggar så det har jag också fått råd om hur jag skall hantera och bygga upp.

Hon kramade oss när vi gick!

Hur kan en första träff med en gynekolog boosta så mycket positivism och energi är helt ofattbart. Nu önskar jag bara ett plus efter ET och jag kommer att tro att hon är Gud!

Kix

Idag:

VUL på Kvinnokliniken. Missförstånd, men utrett. Få blåsor - inget bra tecken.

Blodprov. Missförstånd, men utrett. Väntar svar imorgon.

Varför kan inte någongting bara få flyta?? Alltid kämpa i motvind, streta och dra.

Förra helgen:

Klassåterträff från 9:an, 20 år sedan. Gruvsamt men ändå ok. MYCKET barnsnack, men eftersom jag har inbyggda lock i öronen så hörde jag dåligt precis när meningarna startade med "Vår Viktor...", "Tycker inte att vår Emma...", "Simon gillar att spela fotboll med lillebror...", "Skridskor för 9000:- till en 9-åring..." . :)

Imorgon:

Träff med en privat gynekolog som specialiserat sig på ofrivilligt barnlösa. Tänker att allt vi kan påverka själva skall vi försöka påverka. Osäker om vad mer hon kan göra, men det är värt ett försök. Ny spolning av äggledare kanske.

Till helgen:

Minisemester till Stockholm, jag, min man och ett par till. De känner inte till något om vår situation. Skall vi släppa på stenen lite till, trots att det känns svårt och jobbigt?

Nästa vecka:

ÄG och ET kanske? Längtar!

Kix

Jag jobbar på att hitta positiva saker i mitt liv inför IVF-försök nr 4 så att jag får en positiv känsla i kroppen. Därför har jag noterat detta idag:

• Vaknade i morse utan att behöva höra ringklockan!
• Det var skare på snön som jag kunde på med hunden på morgonpromenaden.
• Jag valde kläder inför arbetsdagen på endast 30 sekunder.
• Vi hade bestämt middagsmaten redan igår kväll så det gick fort att göra middag idag.
• Hunden blev underbart glad när vi kom hem från jobbet och sprang runt-runt-runt!
• Snön har tinat ytterligare lite till och nu kan man skymta kryddlandet.
• Squash-plantorna växer sig ur krukorna som jag sått i småkrukor inne så jag måste ställe en toarulle runt för att stödja plantan.
• Åt en riktigt god lunch idag som bestod av middagsresterna från igår.
• Basilikaplantan lever fortfarande.

Ja, jag jobbar hårt på att vara positiv, som sagt!

Min bloggläsare L skickade mig denna underbara dikt för en tid sedan:

”Bestäm dig för vad du vill!
Tro att du kan få det.
Tro att du förtjänar det.
Tro att det är möjligt.
Blunda en stund varje dag.
Se det framför dig.
Då kommer du få det!”
(Jack Canfield, Författare)

Kix

ÄNTLIGEN! Jo, precis. Mensen har kommit, äntligen. Har varit fullständigt upptagen med menstankar i veckan, inte ens jobbet har kunnat skingra mina tankar på mens... normalt?!???

Eftersom jag missade min mens förra månaden och således också missade sprutstart så ville jag verkligen inte missa den denna gång. Anledningen till att jag missade den förra månaden var att det bara kom pytte, pytte mens i flera dagar. IVF-kliniken ville att jag skulle vänta till min rikliga mens kom och dagarna gick men det kom ingen riklig mens... Möjligen orsakade operationen samma vecka turbulensen i kroppen. Det är väl det som jag kan komma på.

Därför ville jag verkligen inte att det skulle bli samma scenario denna gång. IVF-kliniken skickade mig till Kvinnokliniken för ultraljud, men kvällen innan ultraljudet kom det lite mer mens, mens som känns som mens och inte som små torrbollar som stötts bort av kroppen. TACK!!! Tiden hos Kvinnokliniken var således onödig, men det kunde jag ju inte veta innan.

Jag startar med Gonal-F sprutan imorgonkväll och det blir troligen äggplock v.17 Jag är såååå oerhört glad för det. Nu blir det en gigantisk dos av positivism så att min kropp skapar glada äggblåsor, å så att min mans spermier gillar mina härliga ägg, så att min livmoder är entusiamisk och så att embryot skrattar häcken av sig.

Kix

Jag tycker det är orättvist när människor faktiskt får mycket mer uppmärksamhet, tid och vård av vårt Landsting på åkommor som de själva i högsta grad kan påverka. Jag vill ha uppmärksamhet, tid och vård för något jag själv inte kan påverka, och till det står vårt landsting för --- ETT--- ynka IVF-försök. Och till det ingår inget återbesök eller uppföljning. Det ingår ingen personlig kontakt. Det ingår ingen rådgivning eller stöd.

Det finns många som önskar hjälp, det finns medicin, det finns teknik, det finns kunskap. MEN DET FINNS INGET LANDSTING SOM VILL HJÄLPA. Jag är så less på att åkommor nedan som orsakas av människans egna försummelse går före:

• Svagare skelett, högt blodtryck, hjärtinfarkt, hjärnblödning samt lungcancer orsakad av rökning
• Diabetes, högt blodtryck, hjärt och kärlsjukdomar, gallsten, cancer orsakad av fetma
• Benskörhet, bröstcanser, cancer i matsrupe och magsäck, diabetes, leverförstoring, skrumplever, högt blodtryck, stroke orsakad av alkohol
• Infektioner i luftvägarna, kronisk bronkit, lungcancer, hjärtinfarkt, propp, ökad känslighet för ovanliga infektioner orsakad av droger
• Högt blodtryck, hjärt och kärlsjukdomar, magcancer orsakad av för högt saltintag
• Diabetes orsakad av för för högt sockerintag

Men vad f-n är rättvist egentligen?

Kix

Jag har fått lite dåligt samvete efter gårdagens inlägg. Det är självklart att det inte bara min vän och bloggläsare L som stöjer mig UTAN DET GÖR JU NI ALLA som skriver hoppfulla kommentarer. Jag skall ge er alla en kram om vi någonsin träffas...

Kix

Alltför många gånger så tycker jag så synd om mig själv, jag gräver ner mig själv, jag ältar och jag gråter. Det blir som en ond spiral och jag har oerhört svårt att ta mig ur. Ibland tar jag mig ur på egen hand, men ibland så kan man behöva hjälp på traven.

Jag har tidigare berättat om en vän som läser min blogg och som känner mig personligen. Det finns ingen som stödjer mig/oss som hon. Hon finns där och lyssnar, hon skickar SMS och frågar hur det går, hon mailar och ger värdefulla tips. Ibland kanske jag inte tackar henne tillräckligt. Jag är ibland bara så fokuserad på mina funderingar och egna problem. Vår underbara vän har nu tagit initiativ och bokat en föreläsning till oss, coachen Kjell Edhager. Han skall tydligen vara något utöver det vanliga och här är exempel på vad han pratar om: "Hur kommer jag loss, hur går jag från vanan att älta till handlingskraft?", "Hur bygger man självförtroende och självkänsla?". Det känns som om båda dessa är klockrena träffar. Tack L för att du finnns, du får kramen när vi träffas!

Kix